”Hon verkade inte pratbar”

Svenska IOK-höjdaren om mötet med ”Nordkoreas prinsessa”, tomma läktarna, vädret och hejarklacken

Johan Flinck

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.

PYEONGCHANG. Gunilla Lindberg satt två stolar från Kim Jong-Uns syster på invigningen.

Men de talade aldrig med varandra.

– Hon verkade inte pratbar. Hon såg väldigt osäker och blyg ut.

I en intervju med Sportbladet pratar IOK-höjdaren också om de stora OS-snackisarna: de tomma läktarna, vädret och den nordkoreanska hejarklacken.

En svenska har varit IOK:s högst ansvariga för alla förberedelser inför spelen i Pyeongchang – Gunilla Lindberg, 70, ordförande för koordinationskommittén.

Det har medfört att Lindberg, som suttit i IOK sedan 1996 och varit på plats på alla OS sedan Sapporo 1972, har besökt Sydkorea 39(!) gånger sedan landet fick vinter-OS för sju år sedan.

– Det känns som ett andra hemland, säger Lindberg när Sportbladet träffar henne mitt under OS.

Vilken har varit den största utmaningen?

– Organisationskommittén. De första tre åren var en mardröm. Det var nästan bara potatisfält här ute. Allt skulle utvecklas och man hade problem med ledarskapet och det var väldigt liten kännedom om vintersport förutom skridsko och konståkning.

”Vädret har varit exceptionellt”

Presidenter och organisationschefer har kommit och gått.

– Man har bytt ordförande i organisationskommittén tre gånger, bytt president i landet tre gånger och haft fem-sex idrottsministrar. Här är man väldigt beroende av kontakter med regeringen och när en chef försvinner så tar han med sig stora delar av personalen. Då får man börja om och förklara vad OS är för de nya som kommer in. Men sista året har det gått jättebra.

En stor snackis hemma i Sverige har varit de tomma läktarna på framför allt längdskidor och skidskytte.

Var är publiken?

– Den är på short track, konståkning och damhockey. Sen har vi tyvärr fått skjuta på programmet på grund av vädret. Det var väldigt många biljetter sålda till förra helgens tävlingar som flyttades och då är det inte så lätt att omdisponera.

Men att läktare gapar tomma – vad tänker du kring det?

– Det är väldigt tråkigt. Att det inte skulle vara så många koreaner visste vi då de normalt inte tävlar i de idrotterna. Men vi hade hoppats på lite fler turister från Norge, Sverige och andra länder där de här idrotterna är stora. Fast många har säkert varit lite rädda för att komma hit, på grund av säkerheten och så.

Men Lindberg har inte känt någon oro alls kring säkerheten trots närheten till Nordkorea.

Vädret, och framför allt vindarna, har varit ett annat problem. Det är förstås inget ens IOK kan styra över mer än att lägga spelen i mindre utsatta områden.

– Det väder som varit nu är väldigt exceptionellt. Jag varit här många gånger och på alla testtävlingar. Det kallaste jag upplevt är minus tio grader och lite blåst, men inte alls som nu.

helskärm

”Ett historiskt ögonblick”

Lindberg satt med vid förhandlingsbordet när Nordkorea strax före OS tackade ja till att vara med i OS.

– Det känns fantastiskt. Det är ett historiskt ögonblick.

Men många sydkoreaner har också protesterat mot att Nordkorea får vara med i OS.

Har du någon förståelse för det?

– 100 procent av alla sydkoreaner vill kanske inte ena landet igen. Det har gått väldigt lång tid och man ser sig som två olika länder. Men sedan måste man lära sig samarbeta och tala med varandra. Då har OS hjälpt väldigt mycket. Jag har suttit på läktaren mellan Nordkoreas idrottsminister och Sydkoreas ledare för spelen och man pratar med varandra hela tiden och skämtar och så vidare. Så det finns en dialog.

Under invigningen och de första två dagarna av OS var den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Uns syster Kim Yo-Jong på plats. Det var första gången någon medlem av Nordkoreas styrande familjedynasti besökte Sydkorea sedan landet delades på 1950-talet.

Lindberg satt bara två stolar från ”Nordkoreas prinsessa”, som hon kallas, på invigningen. Mellan dem satt tolken.

Pratade du med Kim Jong-Uns syster?

– Hon verkade inte så pratbar. Hon såg väldigt osäker och blyg ut men hon var med på hockeyn också. Det kändes lite häftigt, måste jag säga.

Försökte du prata med henne?

– Nej.

Däremot har Lindberg haft kontakt med andra nordkoreaner.

– Jag har pratat mycket med deras idrottsminister och de tycker att är jättekul att vara här.

Hejarklacken ”lite bisarr”

OS har också kritiserats för att det blir propaganda för Kim Jong-Un och Nordkorea.

– Vi ordnar en idrottstävlig och för oss är det viktigt att alla våra länder är med som kan vara med. Vi bygger broar mellan länderna under fredliga former. Vi försöker undvika de politiska diskussionerna.

Vad säger du om den nordkoreanska hejarklacken som de skickat hit?

– Jag var lite orolig när jag hörde att det skulle komma 400 cheerleaders. Men det blev mer positivt än jag trodde för jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk. Men de har faktiskt livat upp stämningen på damhockeyn, det måste jag säga. De ger aldrig upp och är är lika entusiastiska var de än är. Fast det är klart att det är lite speciellt.

Blir man orolig för att det kan vara propaganda de skriker?

– Jag frågade vad de sa och det var ”Korea” och ”victory” och sådana saker. Och de har inte hejat på Nordkorea utan de har hejat på Korea.

Men det finns frågetecken kring hur tjejerna i klacken behandlas?

– Det är klart att man är utsända från nordkoreanska staten. Men jag har inte upplevt från läktaren att det känts som propaganda. Det har varit ett roligt inslag men det är lite bisarrt på något sätt.

Men de har lite att jobba på i metoo-frågorna i Nordkorea?

– Ja, absolut.

Är det viktigaste att de är här?

– Ja, jag tror att det viktigaste är att de är här. Jag tror aldrig att man tjänar på att stänga ett land där man inte ser vad som är utanför. Det historiska ögonblicket är att de kommit hit.