Jag är chockad, men inte förvånad

Simon Bank

Bank om Thorpes beslut att lägga av

Jag minns när jag frågade om han skulle skära ner.

- När sport blir för allvarligt förlorar det sin plats i livet. Jag vill inte att det ska hända mig.

Svarade Ian Thorpe.

Sedan hände det.

Världens bäste simmare slutar simma. En av det nya milleniets främsta idrottare är färdig med idrotten, 24 år gammal.

Jag är chockad, men inte förvånad. Kan man säga så?

Ian Thorpe ställde sig inför fotoblixtarna, med uppknäppt vit skjorta och sin milda stämma och sa att han är klar. Det var varken mer eller mindre än så.

Ian Thorpe har aldrig varit en vanlig idrottsman. Ända sedan han började simma hemma i Milperra så har han varit egen. Med sina gigantiska fötter, sin klorallergi, sin lågfrekventa simning med den där sextaktade utombordsmotorn som fick konkurrenterna att hålla för öronen.

Nått all bekräftelse

Jag har pratat med Thorpe ett par gånger, han är intellektuell, mjuk, generös, verbal. Som Popov, fast varmare. Den där gången när jag frågade om han skulle skära ner för att inte slita ut sig så svarade han exakt så här:

- När sport börjar handla om att vinna eller blir för allvarligt eller bara blir affärer så förlorar det sin plats i livet. Jag vill inte att det ska hända mig.

Efter 22 världsrekord, fem OS-guld, tio mils simning i veckan år ut och år in så hände det honom. Och jag vet ärligt talat inte om det säger mest om Ian Thorpe eller om den moderna idrotten.

Det är möjligt att livet som ikon knäckte honom. Den hårda träningen, känslan att

han redan gjort allt, att han nått all bekräftelse (och alla pengar) som han kunde nå i bassängen.

Jag tänker på Shane Gould, som blev Australiens älskling när hon vann tre OS-guld 1972. Hon var 15 då, och la av ett år senare. Men det är annorlunda med Thorpe. Gould försvann ut i ett religiöst sökande, Thorpe är en mer fascinerande personlighet och han lämnar ett gigantiskt hål efter sig.

OS största ögonblick

Jag hade förmånen att se hans förvandling till 17-årig ikon under Sydney-OS.

Jag fick se honom simma hem sex VM-guld i Fukuoka.

Jag såg honom slå Pieter van den Hoogenband och Michael Phelps på 200 fritt under Aten-OS i särklass största ögonblick.

Mitt i allt kanske jag inte såg en ung man som nått kaklet och undrade vad som finns på andra sidan. Så många idrottare kör vidare, tränar hårdare, glömmer bort sig själva och förlorar sig i depression och tomhet när idrotten begär skilsmässa en vacker dag.

Ian Thorpe konstaterade, men sin mjuka röst att "jag har inte balanserat mitt liv så väl som jag borde".

Sedan var det han som gick, och lämnade idrotten ensam.