Det här stafettguldet är definitivt ditt, Wolfgang

Lass Anrell hyllar Pichler

antholz

ÅRE. Jag tycker att det är så makalöst skönt att se detta bultande, gråtande, dreglande hjärta.

Hur ska idrottare kunna misslyckas med en tränare som Wolfgang Pichler?

Hans show i går var den största coachuppvisning jag sett sen Tommy Söderbergs allra bästa Baloo-danser.

Jag var på en pressträff med Anja Pärson och svenska landslaget i går.

Jag upptäckte ganska snabbt att de var ganska ofokuserade. När Jessica Lindell Vikarby och Nike Bent pratade satt Anja fastnaglad och stirrade på en tv.

När Anja tvingades upp på podiet för att svara på mer eller mindre ointelligenta frågor från några ofokuserade journalister såg jag att Anders Pärson – Anjas pappa och tränare – tittade på hur Carl-Johan Bergman tog en stor svenska flagga på upploppet och defilerade in i mål.

Anders var djupt rörd.

Han torkade en tår.

Och jag vet egentligen inte om det var för att han också var på plats förra året i Turin, som några av oss andra i rummet i går, och verkligen visste hur väl Carl-Johan Bergman ville ha den där revanschen för fiaskot i stafetten när ett givet guld blev till ett felskär.

Ett tvåkönat litet underverk

Fast jag undrar om inte Anders Pärson gjorde samma reflektion som vi andra:

Vilken makalös coach han är, Wolfgang Pichler. Vilket bultande blödande hjärta.

Jag träffade honom några gånger när han coachade Magdalena Forsberg, dels vid fiaskot i Nagano och dels i Salt Lake City när det gick lite bättre, även om jag tror att Wolfgang tyckte att det borde gått ännu lite bättre. Men Magda var nöjd och då var också Wolfgang nöjd.

Jag tror han insåg att Forsberg var så osannolikt lycklig för att hon inte hade gått under.

Det räckte för henne just då.

Hos henne fanns en rädsla för att misslyckas som han arbetade så hårt med. Han lyckades och ingen som följde Magdalena kan säga annat än att utan Wolfgang Pichler – denne trubbige, känslosamma och vidunderligt mjuke och brutala psykopat – hade Magdalena Forsberg aldrig blivit den världsstjärna hon blev.

Jag träffade honom också i Turin där han hårdcoachade Anna Carin Olofsson och bredvid isdrottningen Anna Carin stod denne tyske känslostorm som en mjuk tomtelik uppenbarelse.

Just nu är det mest intressant att se att den One Woman Show som svenskt skidskytte varit i tio år nu alltmer börjar bli ett tvåkönat litet underverk.

Det man kunde se i går var att de alla var trygga i sina roller. De missade en hel del på skyttet, men de blev inte skakiga trots det, inget bendarr som det heter på skidskyttiska, utan de la lugnt och harmoniskt ner nya skott och sköt igen – och träffade.

Det avgjorde. Det var väldigt tydligt på slutet att de andra lagen blev stressade och osäkra, medan svenskarna var trygga.

Hård eller mjuk...

Jag har pratat med många skidskyttar och det är ingen tvekan om att de älskar att ha en sån passionerad man ute i spåren, en som driver på och stöttar, en som visar större engagemang än till och med de själva gör.

Hård som en psykchock ibland, men oftast en stöttande mjukis á la Björne eller Baloo.

Jag vet inte om ni såg de märkliga tv-bilderna i veckan. Pichler sprang omkring i spåren som en virrig galenpanna och höll på att fälla några konkurrentåkare. Inte så bra kanske, men han var där och visade att han var kompromisslös i all sin monumentala klumpighet.

Med Anna Carin har han genom åren varit lika engagerad som en hetsig boxervalp. Glas-ögonen har fladdrat över hela ansiktet, han har pratat och frustat och snor och saliv har yrt omkring honom i samma övertygande utsträckning som hans förmåga att få Olofsson att fungera.

Det var särskilt uppenbart efter floppen i början i Turin. Den bekymrade inte Pichler synbart, den attityd han förmedlade var att det var enligt planen.

Uppenbarligen fick han henne att omfatta den analysen – trots att hon naturligtvis visste innerst inne att det inte var så – och till slut kom hon ut som en ny idrottskvinna, full av säkerhet och tro på sig själv.

I går var det hela landslagets tur att utsättas för Pichlers dusch av självkänsla.

Därför var det här stafettguldet definitivt hans.