”Jag hade kunnat skriva mycket mer”

Kristoffer Bergström

Ord för ord – Björn Ferry om uppståndelsen kring boken

Tränare är usla, lagkamrater är mobbare, Charlotte Kalla är dålig på att tänka och Petter Northug dum i huvudet.

Ändå menar Björn Ferry att han inte har skrivit någon skandalbok.

– Nej, August Strindberg hade lite hårda ord också ibland. Det hör till bra litteratur.

I februari 2013 berättade Björn Ferry för mig om ett av sina stora livsprojekt. Han hade nått karriärens höst, ett sista OS återstod, sedan ville han ge ut en dagbok om sina senaste år.

Till sin hjälp behövde han en mentor.

– Det vore kul att ­skriva några hundra sidor, dra ner till Lundell, dela på en flaska vin och se vad han tycker.

Nästan två år senare läser jag boken. Den börjar med en anekdot om att runka, vilket är ett tema som återkommer boken igenom, hela vägen till baksidestexten. Men mestadels handlar "Ferry Tales - inte så förbannat tillrättalagt" om träning, tävling och interna stridigheter. Om dåliga tränare och elaka lagkamrater i landslaget.

Jag sms:ar och ber Björn ringa upp mig. Han svarar med en blandning av stress och ursäkt i rösten: det var ju inte såhär publiceringen skulle bli.

Skapat problem

Boken hade skickats till många av oss förra veckan, men bara under förutsättning att inget publicerades förrän sista veckan i november. En reporter på tidningen Land bröt mot överenskommelsen, men trots att den förbisedda artikeln på deras sajt snart raderades var dammluckorna öppna.

Nu dundrar alla större tidningar på med artiklar. Bokens lanseras tidigare. För Björn har det skapat bekymmer, för nu har han inte hunnit ringa runt till de personer han kritiserar i boken.

– De har varit förberedda på att det kan komma. Det har inte varit en hemlighet att jag kommer med en bok. Den enda jag pratade med innan i dag var Elisabeth Högberg, säger han.

Vad sa hon?

– Hon undrade vad det stod. Jag hade en plan att kontakta någon av tjejerna och Jonas Johansson (tidigare tränare som Ferry inte ansåg vara redo att leda ett landslag) innan, för att de skulle veta att det kan ringa folk, men sedan kom tidningen Land och allt hände på en gång. Det skulle ske om två veckor, så jag blev tagen på sängen jag också.

Ska du ringa nu?

– Ja, det skulle jag kunna göra. Eller så tar jag det när vi ses nästa gång.

Hur nöjd är du med din bok?

– På en skala ett till fem känner jag nog drygt fem. Jag är nöjd.

Hur kan du säga så?

– Från den vision jag hade till hur det sedan blev är jag väldigt nöjd. För dramaturgin var det kul att jag fick en värdig avslutning (Ferry vann två världscupstävlingar precis före pensionen). När jag skrev tänkte jag att det bara skulle bli fiasko, ett dåligt OS och sedan lägga av. Men jag fick någon form av happy ending. Det kändes roligt.

”Hör till litteratur”

Du tar upp dina mål med lovet för länge sedan. OS-guld, träffa en fru, bli ekonomiskt oberoende – och skriva en bok. Är du framme i ditt liv nu?

– Ja, med de där målen. Men jag har skrivit en ny lista. Den är hemlig. Jag tror mycket på att skriva ner sina mål. Att nå fram är svårare. Det lättaste är att ha drömmen kvar hela tiden, då kan de sträva efter den i evighet.

Vart ska vi sortera in din bok bland skandalböcker?

– Jag tycker inte att det är en skandalbok.

Hur kan du säga så när det är hårda ord om tidigare tränare, lagkamrater och till och med längdåkare?

– August Strindberg hade lite hårda ord också ibland. Det hör till bra litteratur att det brinner till lite här och där. Jag ser det som små tjuvnyp på levande personer. Men det är inte elakt. Jag tycker inte att jag går över de värsta gränserna. Jag beskyller ingen för mord eller liknande.

Inte elakt?

– Såhär: om jag hade velat skriva en skandalbok hade jag kunnat skriva mycket mer om många av de inblandade. Men jag har ett omdöme.

Var drog du gränsen?

– Herregud, man vet personligare saker om människor som man aldrig skulle yppa för någon annan.

Mestadels är det en bok som handlar om din vardag, din träning. Hur rädd är du att det hamnar i skymundan av det andra?

– Inte för den som läser boken. Men det blir kvällstidningsrubriker. Om det är två miljoner som läser artiklarna du skriver kommer det max vara hundratusen som läser boken, om det blir en fantastisk succé. Så de flesta kommer att uppleva boken genom rubriker. De får inte hela bilden. Men de som läser boken tror jag kommer att tycka att den är väldigt bra. Och inte en skandalbok.

”Lät konstigt”

Björn Ferry ägnar flera stycken åt att beskriva stämningen i landslaget häromåret. Herråkarna hade en harmonisk relation, skriver han, medan damerna ägnade sig åt mobbning. Helena Ekholm var en i det han kallar "de fyras gäng" (vilket också är en titel på en låt av Ulf Lundell), som enligt Ferry stötte ut andra åkare.

Var namnet vedertaget, eller kom du på det när du skrev?

– Vi grabbar pratade om dem på det sättet. Ibland var det Trojkan om de var tre, ibland De Fyras Gäng. Kvartetten lät lite konstigt.

Vilka var de?

– Ja, det står ju i boken för fan. Men så här: jag förstår att det känns jobbigt om det kommer fram saker som man inte vill ska komma fram. Det är en naturlig reaktion om de inte tycker om det.

Varför är det ändå viktigt att lyfta fram att det var en hård stämning i damlaget? Du kallar det rentav för mobbning.

– Det är en diskussion som jag intresserar mig för. Finns det skillnad mellan män och kvinnor? Varför säger man att tjejer inte kan hålla sams när de hamnar i grupp? Är det så eller bara ett påhitt?

– I idrotten vill vi ligga före i allting och driva utvecklingen, men när det kommer till fotbollsgalan och jämställdhet, ja då såg vi hur det var. Eller homofober. Påhopp på invandrare. Där ligger idrotten efter. Varför är det så när det är spjutspetsmänniskor? Det är intressant att tänka på varför. Är det kopplat till att det nästan bara är män som jobbar inom idrotten?

Vad tror du?

– I det ljuset tittar jag på varför de inte kunde hålla sams när vi kunde. Vi hade ju en liknande situation. Eller är det bara slumpen, att det var de här människorna? Det är ett anekdotiskt exempel, men man skulle gärna se bredare om det är såhär och varför i så fall.

”Lite enkelspåriga”

I boken är det en rakare berättelse om vad som hände. Den diskussionen är inte riktigt med.

– Jo, men på sidan 96 eller något. Jag diskuterar med Heidi att det inte kan bero på kön, att det är ett sjukt beteende som måste bero på annat.

Du skriver att Charlotte Kalla och Marcus Hellner har bra gener, men inte är bra på att tänka. Vad menade du?

– De känns lite enkelspåriga bara, men det får man väl vara. Inte speciellt analytiska. Man kommer långt på talang, men ser man nivån vi hade i skidskyttelaget, på hur vi bröt ner idrotten i minsta beståndsdelar, så har vi kommit mycket längre. Men vi gör inte alls lika bra resultat, vilket förklarar att vi inte har tillräcklig talang. Det har exempelvis Kalla och Hellner. Jag tror att de skulle vara väldigt bra nästan oavsett hur de tränade, bara de ser till att träna varje dag.

Vilken potential har de om de hade tränat rätt?

– De har toppotential. Charlotte Kalla är en superdupertalang. Magdalena Neuner i skidskytte är likadan. Man gör ett misstag om man tittar på vad de gör som är så speciellt. Jag tror inte att man hittar svaren där. De är helt enkelt strået vassare rent genetiskt. Lars Berger är sådan också. Skidskytten. Han åker som en fantom.

Det är bara en mening om Petter Northug, men den är ganska stark. Han är dum i huvudet, står det.

– Ja. Det var en reaktion. Visst kan man ha en diskussion om alkohol, att det festas på vårarna, det gör de flesta. Men för fan: att sätta sig i en bil och köra på dyngfyllan… det känns bara för mycket. Det är dumt i huvudet.

Hur tror du att det citatet kommer ta skruv i Norge?

– Det kan inte vara speciellt kontroversiell åsikt. De flesta bör väl tycka det. Nu bör det vara förlåtet. Man hoppas att han ska gå bra i Falun. Men det är obegripligt att han kunde göra såhär.

Är du okej med att han tävlar nu?

– Jajaja. Det är inte kopplat till idrott, men att utsätta sig själv och andra för sådant. Det borde finnas i ryggmärgen att i det här tillståndet finns det inte på kartan. I glesbygden i Norrland är det helt omöjligt att få tag i en taxi. Om man då skulle bli osams på en fest ute i en by kan man förstå om någon skulle få för sig att krypköra hem på en skogsväg. Men det här var inget sådant.

Konditionsnördar

Första gången du pratade om boken var på ett VM. Då sa du att du ville åka ner till Ulf Lundell, knäcka en flaska vin och prata om den. Varför gjorde du aldrig det?

– Jag var nära. Jag har skrivit ett halvt mejl, men tänkte "nej fasen". Jag skulle vilja ha honom i fasen när man har skrivit något och tänker "vad är det här?". Som ett bollplank, en redaktör, vad tycker du? Ska jag gå vidare eller bränna upp det?

– Jag antydde till dig att jag skrivit 60 sidor en gång, men annars har ingen vetat att jag höll på. Men jag ska skicka en bok åt honom. Det lovar jag.

Var det blygsel, att du kände att han är finkulturell och du en idrottare?

– Det är nog blygsel. Man tänker att han är upptagen. Å andra sidan: han kanske bara sitter där och hoppas på att få post. Det vet inte jag. I hans böcker kollar han lite på idrott. Det verkar som att han betraktar konditionsnördar med viss skepsis. De plågar sig genom livet. Det hade kunnat vara ett intressant möte.

– Jag träffade Sanna Lundell på Almedalsveckan. Hon sa "för fan, han skulle bli smickrad om du hörde av dig". Men det blev inte så. Men jag skickar en bok, det lovar jag, Ulf Lundell, du kommer få en bok på posten!

Vad kommer du skriva på försättsbladet?

– Det måste bli någon form av hyllning. Han har varit en inspirationskälla för mig. Jag gillar hans stil. Nu skriver inte jag som han, men ändå om det inre, inifrånperspektivet.

Avslutningsvis: du sa att boken är minst en femma för dig. Vad tror du att recensenterna kommer tycka om boken?

– Det beror på hur mycket de påverkas av kvällstidningsrubrikerna. Det är svårt att värja sig, Ni sätter tonen: så här är det. Då måste man antingen gå ifrån eller haka på det. Men om jag satt som kulturjournalist på DN och fick det här i knäet och började läsa skulle jag bli väldigt överraskad. Björn Ferry, kan han skriva en bok?