Jennie: ’Jag grät varje dag’

Emelie Fredriksson

Oväntade VM-guldmedaljören tänker bli ännu bättre i OS

Hon grät varje dag i en vecka efter VM-guldet som hon själv ­inte kunde se i sina vildaste fantasier.

Men två månader efter den stora knallen på 50 meter bröstsim är ­återigen allt fokus på det som varit ­Jennie Johanssons stora mål under ­flera, flera år.

– OS i Rio ska bli mitt bästa mästerskap någonsin, säger 27-åringen.

Det blev fyra veckors ledigt efter VM. Och precis som för alla simmare blev comebacken i bassängen en rätt plågsam historia till en början, med spagetti­armar och en konstig känsla i vattnet.

– Det är likadant varje år. Man undrar om man verkligen är simkunnig, och sedan tänker man tillbaka fyra veckor och på vad man gjorde då, säger Jennie ­Johansson.

Visst sneglar bröstsimmaren fort­farande gärna tillbaka på söndagen i augusti då hon chockade en hel simvärld med sitt VM-guld på 50 meter bröstsim och strax därefter stod för sitt livs lopp på 100 meter bröstsim och tog ett skrällsilver i medleylagkappen.

– Jag grät nog i en vecka varje dag, och sedan igen när jag började kolla på ­loppen. Det är då man förstår att det faktiskt har hänt. Nu gråter jag i alla fall inte när jag pratar om det och tror att jag skulle kunna kolla på det också utan att börja gråta. Men det kommer nog alltid att kännas overkligt, säger Johansson.

Det går inte att prata om Johanssons guld utan att nämna ordet bragd. Men ­något fint pris för prestationen tror hon ­inte på.

– Jag går inte runt och tror att jag ska få bragdguldet. Jag tror att det blir tufft att ens bli nominerad. Men det är häftigt att ­veta att det var så många andra som tyckte att det var en sådan bra prestation, säger hon.

’Skönt att man är samma person’

Efteråt följde en hektisk vecka – och från att vara okänd för den stora massan fick hon bland annat dela soffa med Fredrik Reinfeldt i SVT:s program Sommarkväll.

– På bara en vecka så ändrades ganska mycket. Men som sagt, livet går ­vidare efter det. Det är inte som att jag och Reinfeldt är bästa polare. Det är skönt att man är samma person fastän något sånt här händer. Det är mer för en själv som det känns lite extra.

Efter att ha abonnerat på 5–8:e-placeringar på de tidigare världsmästerskapen kom guldknallen i ett perfekt läge, med bara året kvar till karriärens stora mål: OS i Rio de Janeiro.

Jennie Johansson åker ­i dagarna ner till Australien för att för tredje året i rad träna med en träningsgrupp ledd av ­Christopher Mooney – ett upplägg som redan visat sig framgångsrikt.

– Jag har inte velat ändra för mycket. Jag kommer att vara där till ­mitten av april, då jag hakar på ­träningsgruppen (NEC i Stockholm) här hemma igen. Det är skönt att komma bort från Sverige när det är som kallast och ­mörkast, och det är lätt att bli sjuk och sådana grejer.

Vad ser du förutom det, för fördelar med träningen där borta?

– Om man är med samma tränare länge tror jag att det är lätt att man fastnar i ett visst mönster. Jag tycker att det är skönt att veta att jag har flera ögon på mig, så man kanske kan justera flera saker. Jag tror också att själva miljöombytet gör att det blir extra kul att träna så att det inte är samma sak vecka in och vecka ut.

Såg det som en kul hobby

När Jennie Johanssons träningskompis Sarah Sjöström var 15 år tog hon sitt första VM-guld.

När Hedemoratjejen var ­lika gammal såg hon bara simningen som en kul hobby och var långt ifrån en elitsatsning och OS-drömmar. Först som 18-åring började hon skruva upp träningen. Johansson hoppas att hennes framgång kan motivera andra idrottare som inte har den där råtalangen i början att hårt arbete kan löna sig och att det går att ta sig till toppen på olika vägar.

Med den bakgrunden är hon också väl med­veten om att det inte är optimalt att ­komma till OS enbart med känslan från VM att ”allt kan hända”.

– Visst ger det positiv energi till mitt psyke. Men om någon frågar om jag gjort allt vad jag kunnat ska jag kunna svara ”ja”. Det är det som ger mig trygghet. Jag vill hela tiden tro på det jag själv gör för att kunna må bra på mästerskapet, säger hon.

”Pressen är inte på mig”

50 meter bröstsim finns inte med på OS-programmet. I stället är det på 100 bröstsim, där Johansson blev sjua på VM, som svenskan ska kamma hem en ­medalj.

Innan har du tävlat som en underdog. Hur tror du att du hanterar lite mer uppmärksamhet inför OS?

– Det var halvbra att jag vann, men pressen är inte på mig. Guldet kom på en annan sträcka. Hade jag vunnit 100 hade det varit en annan grej, då hade jag känt en annan press.

– Jag åker till OS med målet att göra mitt bästa mästerskap någonsin. Det ­vore en dröm att persa där.

Efter OS i Rio är Johansson 28 år – och hon ser annat i livet än bara simning.

– Jag kan inte säga att jag ska sluta ­efter OS, men OS i Rio har varit min mål­sättning så länge. Just nu känner jag att jag lägger all tid och energi på det och när den dagen har varit så får jag känna efter om detta fortfarande är det ­roligaste jag vet.