Wennerholm: Ingen kommer någonsin att bli större än han

Ingemar Stenmark, i nutid.

Det är 40 år sedan Ingemar Stenmark vann sin första världscupseger.

Men han är fortfarande nummer ett.

I min värld kommer ingen någonsin att bli större.

Den där tisdagen i italienska Madonna di Campiglio 1974 var första gången han fick Sverige att stanna och tro att det var julafton en vecka tidigare än normalt.

Här kom en 18-åring från svenska Tärnaby och spöade upp kontinentens hela koppel av alpina stjärnor, många av dem söner till rika hotellägare­ och uppväxta vid foten av några av världens bästa­ skidbackar.

Det var en revolution i den alpina världen.

Och det var bara början.

Sverige skulle stanna hundratals gånger till. Sveriges Riksdag skulle ta otaliga pauser för att se Ingemar göra sina åk, i landets skolsalar avbröts lektioner och tv-apparater rullades in. På gatorna stannade folk upp och ställde sig framför radiohandlarnas fönster. De som inte fick uppleva hela den där hysterin, tror säkert att det är en skröna.

Men jag var där. Jag var en som stod eller satt eller låg trollbunden framför tv:n. Varje gång Ingemar Stenmark stod på startlinjen var det en riksangelägenhet. Och varje gång han vann blev Sverige lite lyckligare.

Jag följde Ingemar Stenmark under senare delen av hans karriär, från 1983 och fram till slutet 1989. Då var hans verkliga storhetstid redan över, men han hann ändå med att vinna arton nya världscuptävlingar under den perioden. Arton – bara ett fåtal alpina stjärnor har vunnit ens så många.

Samma hysteri överallt

Att följa Ingemar var bland det första jag fick göra som färsk sportreporter på Aftonbladet.

– Kan du åka och bevaka Stenmark, sa min dåvarande chef.

– Visst, sa jag. Hur länge ska jag vara borta?

– Det räcker med sex veckor.

Sex veckor!?

Det händer inte längre. Men då var det helt naturligt och det var inte bara jag som hård­bevakade Ingemar. Det var Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Kvällsposten, ­Göteborgsposten och Göteborg-Tidningen. Det var TT och Stenmarks lokaltidningar Västerbottens Folkblad och Västerbottenskuriren. Vi var ett helt följe och med ett och samma uppdrag.

Så det blev sex veckor i alla de ­berömda alpina orterna i central-­Europa och sedan vidare upp till Tärnabys första världscuptävling någonsin och en ny stor- slalomseger i ett smällkallt Gällivare.

Det var samma hysteri överallt.

Och det skulle vara minst en artikel Stenmark om dagen. Oavsett vad som hände. Det är väl bara­ Zlatan som är i närheten av den uppmärksamheten i dag, men det här var en tid utan ­både internet och mobiltelefoner och det handlade om att följa Ingemar i hälarna hela tiden. Ingenting kom gratis.

Men det spelade ingen roll.

Allt som handlade om Ingemar Stenmark var intressant, oavsett om något hänt eller inte.

En nysning kunde ge världskrigsrubriker om en hotande förkylning och ett nytt start- nummer kunde skapa vilda spekulationer om fördelar och nackdelar med att starta som nummer 7 eller nummer 14.

Och mitt i allt stod Ingemar lugn som en filbunke.

Jag tror aldrig han uppfattade hysterin riktigt. Det fanns som sagt inte internet och han såg nästan aldrig vad som skrevs, visades på tv eller diskuterades hemma i Sverige.

Dessutom bodde han i Monaco där han kunde vandra som en helt vanlig man på gatorna och hade långt hem till svenska tidningar.

Och han var oftast så inne i sig själv och sin skidåkning att han sällan brydde sig.

Störst med hjälp av folkets kärlek

Men privat?

Nej, glöm bilden av någon som sa ”dä bar å åk”. Den bilden har Ingemar själv aldrig gillat. Nu är han inte världens mest pratglada person, inte ens i dessa dagar, men när jag började prata hockey med Ingemar hade han synpunkter och idéer på det mesta. Och vad gjorde honom störst totalt sett i svensk idrott genom tiderna?

Ja, först av allt folkets kärlek. Att vara folkkär i Sverige är något stort och Ingemar var större än alla andra.

Rent sportsligt har han utmanare som Björn Borg, Jan-Ove Waldner, Gunde Svan och naturligtvis Zlatan Ibrahimovic. Men ingen har varit en större ikon, ingen mer älskad av folket. Ingen hade något ont att säga om Ingemar, inte ens när han flyttade till Monaco av skatteskäl. Den smällen hade Björn Borg fått ta. Det fanns inget att reta sig på, inget att kritisera.

Och att han blev störst som idrottsman har två orsaker:

Dels att han växte upp som granne till jämngamle Stig Strand på Slalomvägen i Tärnaby. Den konkurrensen började redan i förskole­åldern och Ingemar brukade lyfta gardinen i pojkrummet varje morgon och kolla bort mot Strands hus. Var rullgardinen uppdragen i Stigs rum visste han att den då värste konkurrenten redan var uppe i backen och tränade och då gick pjäxor och skidor före frukosten.

Och så fortsatte han att träna bättre och hårdare än alla konkurrenter. Både mer, smartare och uppfinningsrikare, samma mönster som en viss Peter Forsberg senare upprepade inom hockeyn

Jag minns en gång när Ingemar svarade på frågan hur många av hans segrar som berodde på tur.

Och han svarade:

– Visst har jag haft tur många gånger. Men det märkliga är att ju hårdare jag tränat, ju mer tur har jag haft.

Jag tror fortfarande att det är det bästa svar jag någonsin hört på en liknande fråga.

Ett svar som verkligen sa allt.

Följ ämnen i artikeln