Det ultimata testet

”Det ultimata testet av människans kapacitet”.

One water race har en slogan som är för bra för att kunna tas på allvar, det låter som att en dyr pr-byrå har brainstormat en hel dag.

Efter 60 timmar har jag ändrat mig, det är nog bara fakta på bordet.

English version: The ultimate proof
Det är den 22 augusti och solen har precis gått upp över Arholma i Stockholms norra skärgård. Daggen ligger på gräset och ett gäng aluminiumbåtar guppar vid bryggan. Klockan har just passerat sex och det råder full aktivitet på skärgårdsön.

Människor i orange västar kånkar på väskor och lådor mellan byggnader på ön och båtarna i hamnen.

I kulisserna joggar personer med våtdräkt och blå västar.

De är huvudpersonerna. Det är för dem som den febrila aktiviteten av orangevästarna pågår. Det är de som ska hoppa ner i det 16-gradiga vattnet om en timme och sedan springa söderut.

När jag går runt önskar jag att jag var i deras huvud.

Hur går tankarna?

Vanligt folk har svårt att hitta nog med motivation för att bita ihop och ge sig ut på en löprunda i 40–50 minuter. Man går runt där hemma, känner en liten ångest över hur jobbigt det kommer vara. Ska jag orka? Man måste samla motivation, samla mod och bara ge sig ut.

De här galningarna ska simma och springa 25 mil. Ungefär 20 mil löpning och fem mil simning beroende på vilken väg de väljer.

De ska i ungefär två och ett halvt dygn ständigt vara i rörelse med undantag för korta mat- och navigeringsstopp.

I sporten swimrun finns en färdig bana men de tävlande i One water race har ytterligare en parameter som de behöver ta hänsyn till.

Här finns ingen bana att följa, inga digitala verktyg att använda. Med hjälp av karta och kompass ska de ta sig från Arholma i norr till Landsort i söder så snabbt som möjligt.

Lagen består av fyra personer. Tre som simmar och springer (minst en kvinna) och en som planerar vilken väg laget ska ta, fixar mat vid så kallade ”checkpoints” och sitter med i följebåten och ansvarar för säkerheten.

Stämningen på Arholma är tyst, varm och lite spänd.

Folk står och småsnackar, skrattar och kramar varandra lycka till. Både deltagare och funktionärer.

One water race är inte bara den svåraste utmaningen som de tävlande kan ta sig an, utan även rent logistiskt är tävlingen en svår utmaning för funktionärerna.

Sju lag i ständig rörelse, checkpoints, följebåtar, läkare, personal som ska jobba skift och fraktas mellan öar. En livesändning som ska pågå från start till mål, men med löpare och drönare. Ja, ni hör. Det finns utmaningar för alla som springer runt här. Både de orange och de blå.

Innan starten dyker landshövdingen, Anna Kinberg Batra, upp och säger några ord om hur vacker vår skärgård är och hur imponerad hon är av deltagarna.

Starten går från batteriet på norra Arholma. Utsikten är magisk, solen skiner, luften börjar bli varm.

Men det är fortfarande 25 mil till Landsort.

Startskottet går och nu får lagen öppna sina kartor. De samlas i små klungor och kompasser, pennor och mätverktyg går varma.

När första delen av färden är planerad försvinner lagen in i skogen.

Folk rusar till följebåtarna samtidigt som lagen inleder med några kilometers löpning söderut över Arholma.

Jag landar min drönare och försöker skynda mig ner till båtarna. Jag anser mig vara vältränad och smidig men ändå trampar jag snett fyra gånger på väg ner till bryggan.

Jag hoppar på en av båtarna. Det är Team 3:s följebåt, det amerikanska laget.

Jag hälsar på Kristen Smith. Hon är lätt stressad och ska lägga rutten för sitt lag i del ett. Del två och tre får de längs vägen.

Hon rusar fram och tillbaka i båten. Mäter, ritar, funderar, kommunicerar med kaptenen. Instruerar honom vart han ska.

25 minuter senare ligger vi och guppar vid en klippa. Det är bara vi där.

Var är de andra?

Kristen kliar sig i pannan, svetten börjar komma.

– Ursäkta, men jag kommer lukta snart, säger hon och skrattar.

Inget lag syns till, vi stirrar på bergsknallen och knallen stirrar på oss. Kristen stirrar på kartan.

Radion ropar.

– Team 3!

– Do you have contact with your team?

– No.

– Ok. Over.

Det är tävlingsledningen som undrar om Kristen har kontakt med laget.

Lagledaren måste nämligen av säkerhetsskäl ge medlemmarna i laget grön flagg innan de får hoppa i vattnet och påbörja en simning.

Nu står laget och väntar på klippan. Inte den klippan vi kollar på, utan en annan. Frågan är bara vilken? De får inte kommunicera med varandra, utan har bara en spårare som går till en lågupplöst karta utan detaljer.

Vi hittar dem ganska snabbt. Kristen trodde att de kortare simningarna var okej att genomföra utan grönflagg och valde därför att placera sig längre bort.

Den dåliga starten för Team 3 får mig att inse hur komplex den här tävlingen är. Inte nog med att man ska prestera på gränsen av vad en människa klarar, man ska också hålla ihop som lag – inte bli arg på den som gör misstag. Det kan vara en utmaning, framför allt efter två dygn utan sömn.

Amerikanarna hittar tempot igen och Kristen ritar kartor.

Jag tittar på klockan, den är strax efter 11. Dags för mig att åka hemåt.

Ja, ni läste rätt.

Jag har bevakat många tävlingar genom åren på Sportbladet. Men den här är ju omöjlig att följa från start till mål utan paus. Min plan är att ta ett dygn hemma och sedan återvända. Hämta barn på förskolan står bland annat på agendan.

Jag är tillbaka på fastlandet vid Kapellskär ungefär samtidigt som förra årets vinnare, Team 7 med Adriel Young, Daniel Hansson, Johan Hasselmark och Kristin Larsson. De leder tävlingen med ungefär 15 minuters marginal och jag ser på livekartan att de är på väg upp på land ungefär där jag är, så jag svänger in på en grusväg och väntar in dem.

Ett äldre par stannar och frågar vad det är som försiggår och när jag har förklarat tävlingen för dem tittar damen, som har Svenska Dagbladet i handen, på mig.

– Men usch, varför skulle någon vilja göra det? säger hon.

Det är en riktigt bra fråga hon ställer.

– Men vi stannar och hejar då, säger hon sedan och tar plats bredvid mig.

Några minuter senare kommer Team 7. Laget vinkar glatt och försvinner in i skogen igen.

Jag hoppar in i bilen och åker längs landsvägen.

Där borta springer de. Jag har aldrig känt mig så elak som när jag åker förbi i bilen, vevar ner rutan och tar några bilder i farten.

Sedan gasar jag på hemåt och tänker att ”det här är helt sjukt”.

Hemma är det vardag. Barnen hämtas och det lagas mat.

Jag och min fru kollar en serie och jag tar upp mobilen, tittar på livekartan. De simmar och springer, simmar och springer.

Team 7 har tvingats bryta. Kristin Larsson hade en förkylning i kroppen och efter nio mil la den helt enkelt av. Vem springer och simmar nio mil med en förkylning? Vilket pannben. Jag tar mig knappt till jobbet med en ”man cold”.

Jag somnar, vaknar, äter frukost och går med barnen till förskolan.

Pappa, vad ska du göra i dag?

– Jag ska fortsätta följa de där som springer och simmar.

Hur länge kan man simma och springa egentligen?

– Det är en bra fråga älskling, det är nog det de håller på att ta reda på.

Svaret lär dröja. Nu har de varit ute i drygt ett dygn.

Först framåt eftermiddagen beger jag mig återigen ut i skärgården, den här gången med egen båt för att kunna åka mellan lagen och inte vara i vägen.

Den amerikanska lagledaren Kristen var tydlig när jag gick av Team 3:s båt.

– Jag ska inte ljuga, men det är skönt att vara ensam med kaptenen.

Ett fint sätt att säga ”hejdå, kom aldrig tillbaka”, typ.

Lagen har nu kommit till Kymendö.

Jag möter upp ledande Team 2 från Australien och skäms när folk frågar hur man mår och om man har sovit i natt.

Jag sov åtta timmar.

Lagen har inte sovit och funktionärerna har sovit någon timme på vandrarhem eller på briggen Tre Kronor som åker med som kontor hela vägen.

De flesta jag stöter på är på gott humör.

Solen är på väg ner och jag möter upp Team 4 från Sverige som består av Alexander Koller, Fredrik Nilzén, Marika Wagner och Robert Hanning.

Vi träffas på en kobbe någonstans utanför Kymmendö där checkpoint 7 finns och lagledaren Robert har dukat upp lite mat.

Det är inte Nobelfesten direkt.

Mackor, varm dryck, nudlar, energibars och energigel trycks in. Magdalena Ribbing hade vänt sig i graven om hon sett detta.

Nudlar i plastpåser trycks in med händerna. Näve efter näve mosas in tills munnen är full. En av de största utmaningarna är att få i sig tillräckligt med energi. Det går åt en och annan kalori under de här dygnen.

Stoppet varar i ungefär tio minuter och Robert visar kartor, planerar och peppar laget inför nästa steg.

Sedan i plurret igen.

Det är inga badstegar och sandstränder, utan det är alger, sjögräs, vassa stenar, vassruggar och lera.

Man får inte tveka och det ropas ofta:

– Keep moving! Keep moving!

De gäller att alltid vara i rörelse, även om det inte går fort alla gånger.

Solen går ner. Det blir inte mörkt, det blir kolsvart. Det enda som syns är lanternorna på båten och de små pannlamporna som blinkar till inne i skogen mellan träden. Lagen går in på sin andra natt utan sömn.

Team 2 kämpar på samtidigt som några lag hamnar för långt efter och inte klarar tidsgränsen. Man får inte ligga mer än 8 timmar efter ledaren, då är det tack och hej.

Tröttheten slår mig i ansiktet. Får man vara lite trött?

Vi lägger till på Utö och sover två timmar på golvet i båten. Under tiden fortsätter Team 2 och de andra som om inget har hänt.

Jag vaknar till av ett rådjur som skäller, det får bli min väckarklocka.

Klockan är fyra på morgonen och det är fortfarande kolsvart. Vi letar upp Team 2 som avverkat hela Utö under tiden jag sovit. Det är nu det börjar kännas overkligt.

Jag har alltså varit hemma, levt familjeliv ett dygn och jobbat snart 12 timmar, men de har bara gjort samma sak.

Sprungit, simmat, ätit.

Det är surrealistiskt, det ska inte gå.

Jag hoppar i land för att följa med genom skogen på en av öarna.

Ficklamporna leder oss genom terräng som det är knappt trampad stig på, det är tjock terräng.

Vi ramlar och glider på mossan.

– Slippery! ropar någon.

Sekunden senare åker jag kana nedför en bergsknall och skrapar upp armen och benet.

Jag tänker att jag är aningen klumpig eftersom jag har sovit för lite. Det går inte att förstå hur de andra håller fokus. De har vilat 30 minuter på två dygn, varit konstant blöta och i ständig rörelse. Det är först när man är här och ser det med egna ögon som man får en otrolig respekt för vad de gör.

Det är lätt att läsa siffrorna och rycka på axlarna, men att vara här och se terrängen, känna kylan, myggen, taggbuskarna, den hala mossan och mörkret bara suga ur den lilla livslust man hade kvar… Det är så man förstår att det är svårt att tänka sig något värre.

Allt som folk gör annars: Vasaloppet, Vätternrundan, triathlon, ja till och med Ironman, känns som ett skämt jämfört med det här.

One water race slänger sig med stora ord när tävlingen marknadsförs.

”The ultimate proof of human capacity”.

Men det är nog det. Jag kan direkt säga att jag inte känner någon som skulle klara detta. Inte ens halvvägs.

Jag kollar på kartan, det är långt kvar till Landsort.

Jag hade räknat med att hämta barnen på förskolan klockan 16. Det kommer inte hända, inser jag.

Jag börjar även fundera på om den nya, lite längre och tuffare, banan för i år var ett misstag?

Det kommer bli för tufft och ingen kommer klara den.

Jag planerar om igen.

Tillbaka till Stockholm. Packa om, ladda om, lösa familjepusslet.

Barnen fattar ingenting, springer de än? Vi har varit i skolan i två dagar nu, behöver de aldrig sova?

Jag har inga bra svar, jag undrar också. Vad är det för folk?

Tillbaka till Nynäshamn, klockan är strax efter 17. Solen är på väg ner, igen. För tredje gången. Det är bara tre lag kvar, två av dem sackar efter och kämpar mot tiden för att inte åka ut.

Jag möter upp Team 2 på en checkpoint utanför Nåttarö. Det är som att det aldrig tar slut.

Det trycks nudlar med händerna igen, kartan är framme.

Vaselinet smörjer skavsår.

”Keep on moving!” Det gör de.

Ytterligare ett lag plockas bort efter en obligatorisk läkarkontroll. Läkaren bedömer att en av deltagarna inte vet skillnad på upp och ner, höger eller vänster, så det blir inget ”ok” för att göra den längre simningen över till Nynäshamn.

Det har gått över 55 timmar sedan jag stod på Arholma. Folk på land har hunnit göra en halv arbetsvecka under tiden som de här maskinerna har ”kept on moving”.

Otroligt. Men nu ser vi den, fyren på Landsort.

Lätt solblekt står den där och blickar ut över havet som blåser upp rejält nu. Vi får kämpa oss in i hamnen, Kristian som kör båten får hålla tungan rätt i munnen för att sicksacka fram mellan vågorna.

Några kilometer bakom oss simmar Team 2.

Väl framme vid fyren samlas några lokala invånare för att se målgången. Återigen bjuder Stockholm på en ”håll käften-kväll”, lite som att skärgården försöker ge deltagarna den sista energin som behövs för att orka hela vägen.

Strax innan 19.00, alltså 60 timmar eller två och ett halv dygn efter starten, kämpar de sig uppför den sista backen mot fyren.

De tre australierna hejas på av sin lagledare.

Åtta händer tar i den gröna trädörren. Klockan stannar.

59 timmar, 59 minuter och 17 sekunder.

Jag ryser till i kroppen. De klarade det!

Vad sjukt!

Team 2, som precis har vunnit 100 000 dollar, pustar ut en stund, kramas och gratuleras.

Jag slår mig ner bredvid Rob Preston från Team 2 på en stol där han sitter och försöker få av sig skor och kläder.

Hur känns det?

– Väldigt utmanande. Vi är så glada att vi kom tillbaka, vi kom tvåa förra året.

Förlåt, men varför gör du det här?

– Vi gillar utmaningar och får man chansen att göra den här utmaningen i den här skärgården så är det självklart för oss. One water race är en fantastisk tävling som fortsätter pusha oss till nya nivåer hela tiden.

Hur håller ni motivationen uppe?

– Det är svårt, det gäller att peppa varandra. Den sista delen av sista långa simningen kändes det som att vi blåste bakåt, det kändes som vi aldrig skulle komma fram.

Hur långt kan ni pusha er?

– Ska jag vara ärlig är det här nog gränsen, jag kände att jag pushade mig själv till en ny nivå.

Vad var den största utmaningen?

– Kylan och vinden är den största utmaningen skulle jag säga.

Hur återhämtar man sig efter något sånt här?

– En god frukost i morgon. Sedan en öl eller två kanske. Det tar nog en månad innan man fått tillbaka all energi igen. Man får äta och sova tills man mår bra igen.

Är det här bra för kroppen?

– Nej, att vara utan sömn så här länge skulle jag säga inte är bra. Men jag har blivit bra på det och hittat den här sporten där jag kan utnyttja det och tänja på mina gränser.

Hur kändes de att gå i mål?

– Jag är så glad att vi klarade det, att vi inte gjorde några större misstag. Och vi njöt av varandras närvaro. Vi hade en trevlig tid här. Det är en utmaning att under de här omständigheterna, utan sömn och med låg energi, hålla ihop. Inte bli irriterade eller säga fel saker.

Rob tar av sig skorna. Fötterna ser ut som de checkat ut för minst ett dygn sedan. Kritvita. Svullna.

– De är lite ömma, men okej. Det är värre med ljumskarna, säger Rob och visar skavsåren där.

Man vill inte vakna i hans kropp i morgon, tänker jag.

Det sista laget som var kvar i tävlingen fick också bryta, det klarade inte tidsgränsen.

Ett lag av sju gick mål.

Kanske har One water race hittat gränsen, den verkar vara 256 582 meter på 59 timmar, 59 minuter och 17 sekunder.

Eller?