"Tog år att bli av med stämpeln"
Publicerad 2016-05-09
Frank Andersson om ryktena, berömda citatet och planerna på en brottningsklubb
1976 vann Frank Andersson sitt första stora seniorguld när han som 20-åring tog guld i 90-kilosklassen i EM i Leningrad.
40 år senare firar en av våra stora ”56:or” sin 60-årsdag – samtidigt som han funderar på en comeback inom brottningen.
– Jag har planer på att starta en egen brottarklubb. En ”modell Andersson”, berättar födelsedagsbarnet.
Ingemar Stenmark, Björn Borg, Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson.
Alla är de födda 1956 – de berömda 56:orna – och alla fyller de 60 år i år.
Så var det i alla fall tänkt, innan Linda Haglund hastigt gick ur tiden i november.
Ingemar Stenmark och Thomas Wassberg har redan firat, Björn Borg fyller år 6 juni (så klart) och i morgon, måndag, är det Frank Anderssons tur att passera det gyllene strecket.
Själva 60-årsfesten hölls redan i går, på charterbåten M/S Molly, och runt om i Stockholms skärgård.
På gästlistan fanns bland andra Anders Limpar och J-O Waldner, och Aftonbladet och Expressen var utlovade varsin kortare intervju, med start 13.00.
Frank Andersson?
Han klev ombord strax efter 13.40.
– V75! Jag var tvungen att få in en rad. Men säg inget till min fru. Eller… äh, skriv det.
– De fördomar som funnits kring mig har avtagit lite, men det har handlat mycket kring just det. Att jag är opålitlig. Att jag inte kommer i tid och så.
Som i dag?
– Jo, men förr kom jag ofta inte alls. Jag var konflikträdd och vågade inte säga ifrån. Så jag sade ”ja” för att bli av med tjatet. Och ibland skulle jag vara på fyra ställen samma tid. Och då blev jag opålitlig. Det tog många år att bli av med den stämpeln.
”Kuken ska ha sitt”
En annan sak som följt Frank Andersson en tid är det berömda ”kuken ska ha sitt”-citatet.
I samband med OS i Los Angeles stack Andersson i väg en sväng till Las Vegas, och när han kom tillbaka undrade Expressens Mats Olsson vart han hade hållit hus.
– När jag sade det var det ingen som skrev det. Det gick inte ens i tryck. Och jag kunde lika gärna ha sagt ”det har inte du med att göra”.
Det är ofta det citatet som kommer upp när Frank Andersson kommer på tal. Inte medaljerna, din ADHD-sjukdom, eller Let’s Dance. Utan ”kuken ska ha sitt”-citatet. Varför tror du det är så?
– Jag vet inte. Det stack väl ut lite. Patrik Sjöberg har sagt att han inte är avundsjuk på mycket, men att han önskar att det var han som hade sagt det där.
60 år, Frank. Hur känns det?
– Fruktansvärt. Det är en skrämmande ålder. Vad fan, snart är man 100. Man blir ju påmind om att man är gammal. Jag är ganska ung i sinnet men det börjar kännas i kroppen nu. Man vet att man hänger på gärdsgården. Vi får se hur många år man får vara med.
Känner du dig sliten?
– Nja, men jag har funderat på vad det är som är viktigt. Och på vad jag har varit på jakt efter i livet. Det känns som att jag har jagat min egen svans i 30 år, jag har aldrig varit nöjd eller accepterat situationen.
Och nu?
– Jag har alltid velat klara mig själv men samtidigt har man sett andra med sina familjer, och det har jag varit lite avundsjuk på. Det tog lång tid för mig att landa och det gör mig lite brydd. Varför tog det så lång tid att haja det?
Har du landat nu?
– Ja, och det känns jävligt bra. Jag är mycket lugnare nu. Jag har inte varit familjeman förut men nu är jag det, och trivs med det. Familjen är viktig och det är en ny motivation i livet.
Du har fem barn.
– Ja, jag har mina två små pojkar hemma, de är 2,5 och 3,5 år. Det viktigaste är att hänga med dom så mycket som möjligt. Mina första barn var jag inte med så mycket när de var små, och det har jag dåligt samvete för. Men vi försöker ta igen det. Den äldsta killen bodde hos mig när han studerade, och jag försöker träffa flickorna så mycket jag kan.
Hur är du som farsa?
– Jag är grym! Vi kör en del brottning. Smågrabbarna sover i vår säng och varje morgon börjar med en kram, det är en bra rutin. Vi reser en del tillsammans, och det är mycket aktiviteter. Det är snart dags att ta med dom till brottarlokalen.
Är det så?
– När dom blir tre och fyra är det dags att börja rulla runt, leka, slå kullerbyttor. Sedan får dom göra vad fan dom vill. Men brottning ger en bra grund oavsett om du spelar hockey eller fotboll. Balans. Kontroll. Bra träning. Börjar dom spela fotboll i stället kommer dom inte att ramla lika lätt. Och ramlar dom går det snabbt att komma på fötter igen.
”Funderar på att starta klubb”
Vad är din relation till brottning i dag?
– Ganska noll. Men jag och en gammal brottarkompis som heter Roger Öberg funderar på att starta en egen brottarklubb. Vi skulle vilja driva det på ett annorlunda sätt än det traditionella svenska. Vi ska försöka börja lokalt och kanske gå nationellt. Vi vill erbjuda ungdomar en riktig utbildning.
Frank Anderssons brottarskola, typ?
– Ja, så kan det bli. Jag skulle vilja göra det i Djurgårdens anda. Det var där jag startade när jag kom hit och jag är ständig medlem. Vi jobbar på det just nu. Det kan bli under neutral flagg också.
Ska du till och med vara tränare?
– Ja, jag ska vara med och lägga upp planen. Och jag vill vara på plats så mycket jag kan, och följa med på tävlingar.
Jag har barn och har aldrig tänkt att de ska börja med brottning. Sälj in brottning som sport!
– Du vet själv hur mycket dina barn lyssnar på dig?
Mm…
– Börjar man i en brottningsklubb får man lära sig att göra saker i tur och ordning, och att göra som man blir tillsagd. När dom lär sig det funkar det bättre hemma. De lär sig att ta hänsyn. Man lär sig att respektera nästa gubbe. Medmänsklighet. Och några gånger har vi kört ”alla mot en”, i en minut. Så får alla känna på hur det känns att bli mobbad. Och tvärtom. Vi är ganska trovärdiga när vi mobbas så det svider och är en nyttig erfarenhet. Det handlar om disciplin och respekt.
Ni är några hyggliga 56:or – om man säger så – och synonymt för er är att ingen är särskilt förtjust i att prata om karriären. Ingemar Stenmark blir nästan irriterad när man frågar honom. Björn Borg vet alla hur han är. Hur kommer det sig?
– Det är ju historia. Det är bra att den finns, men jag gillar nuet. Det är bra att ta med sig den kunskapen i livet, in i framtiden, men att gå ner specifikt och prata om olika medaljer, det ger ingenting. Det är väl kul att någon kommer ihåg en ibland, men jag har hört alla stories så många gånger nu, så för mig får det gärna passera.
Du måste ändå försöka plocka fram ditt stoltaste ögonblick.
– Det finns två. När jag blev invald i Hall of Fame, och när jag vann Bragdguldet 1977. I konkurrens med Stenmark och Borg. Motiveringen löd ”för okuvlig segervilja”. Det stämde bra in på mig.
Det mest smärtsamma ögonblicket då?
– OS 1984. Jag var bra tränad men OS blev aldrig min turnering. Det var så jävla mycket folk överallt. Det var därför jag drog till Las Vegas. För där var det ingen som kände igen en. Sedan var det inte så att jag sprang på krogen och höll på. Det var för att skingra tankarna. Ett VM är intensivt så det räcker.
Vem av de andra 56:ornas karriär hade du helst velat ha?
– Svårt. Jag hade nog fan tagit Wassbergs ändå. Jag tycker skidåkningen är häftig och jag gillar ändå grovjobbet. Det är aldrig någon som har skrivit om hur mycket jag har tränat, utan de har bara skrivit om hur mycket jag har varit på krogen. Jag har ofta blivit uppmärksammad på fel sätt. Där ligger många journalister på minus. Varför inte skriva om det som ligger bakom framgången? Det var inte dansstegen på krogen och en dam under varje arm som gjorde mig till världsmästare.
Är du fortfarande en festprisse?
– Nej.
Men nu när du ska ha 60-årsfest måste du försöka dra dig till minnes. Vilken är den roligaste festen du har varit på?
– Då skulle jag nog vilja säga så här: Den kommer jag nog inte ihåg! (skratt).
Här är hans medaljer i EM, VM och OS
EM 1976: GULD
EM 1977: SILVER
VM 1977: GULD
EM 1978: GULD
VM 1978: SILVER
EM 1979: GULD
VM 1979: GULD
EM 1980: SILVER
EM 1981: GULD
VM 1981: SILVER
EM 1982: SILVER
VM 1982: GULD
OS 1984: BRONS