”Folk tycker säkert att jag är dum i huvudet”
Publicerad 2012-03-12
Helena Ekholm om pensionsbeslutet, framtiden och längtan att bli gravid
Få barn. Vara ledig. Slippa rädslan för nysande människor på Ica.
Helena Ekholm radar upp skälen att hon lägger av nu, men tror ändå inte att folket kommer förstå.
– De tycker säkert att jag är dum i huvudet.
Helena Ekholm hade putsat på brevet flera dagar, så i veckan fick lagkamraterna höra. Anna Maria Nilsson, Jenny Jonsson och Elisabet Högberg satt ner vid henne.
"Jag har fått uppleva både enorma glädjerus och stor besvikelse" läste Helena. Hon försökte ha minimal inlevelse.
– Jag var tvungen att inte tänka på vad jag läste, bara läsa rakt, annars hade jag börjat grina. Jenny… tårarna bara rann på henne. De andra satt där och bara "det är så sorgligt". Men gud, jag ska ju inte dö.
I lördags körde Helena sin sista stafett. Sverige kom femma och Helena hade lika få svar om framtiden som vanligt. Men hon visste vad som skulle publiceras ett par timmar senare.
– Jag tänkte "ni får kolla i kväll", säger hon.
Varför sa du inget tidigare?
– Jag ville hålla på det. Jag ville att det skulle komma ut från mig, mina ord.
– Sedan ville jag att folk skulle veta att det var mitt sista VM-lopp. Framför allt publiken.
I går verkade inte rivalerna ha fått beskedet. Helena fick i alla fall inga lyckönskningar på värmningen när hon söp in miljön inför masstarten.
Ekholm sköt fullt i första ligg, tyckte tempot var långsamt på andra varvet, hoppades strida om medaljerna, men fastnade i en masskrock och stretade i mål på plats 16.
Efteråt mötte hon pressen för första gången sedan pensionsbeskedet.
Ska jobba som revisor
Blev ditt avsked som du tänkt?
– Nej, jag hade velat stå här med medalj om halsen.
Du skulle kunna tävla i tio år till, ändå tänkte du på slutet redan i Vancouver-OS som 25-åring. Hur kommer det sig?
– Folk jämför med Aco och Magda. Men ni kan fråga när de började med skidskytte. Jag har hållit på sedan jag var 15 år. Jag har ändå ganska lång karriär. Jag känner mig nöjd.
Ett år efter fiaskot i OS tog Ekholm VM-guld. Direkt efter mästerskapet var tanken formulerad: nu räcker det. Hon ska bli revisor och möjligen hjälpa till med skidskytte på juniornivå.
I vinter har Ekholm presterat sämre än vanligt, men det skyller hon på ökad konkurrens och inte motivationsbrist.
Fortsatte du efter OS-floppen för att bli ihågkommen som en vinnare?
– Ja, lite så. Efter OS ville jag helst lägga allt på hyllan och skita i allt, sedan tänkte jag "jag kan inte sluta såhär. Jag kan bättre".
Vill du bilda familj snart?
– Ja, det är klart. Men det är svårt att stå här och säga att man vill bli gravid. Det är inte alla som har den lyckan.
Är längtan efter en familj en del av beslutet?
– Ja. Klart det väger in att jag längtar efter det normala livet och barn och så.
Vad i det normala livet, det som vi lever, saknar du? Béarnaise och godis?
– Nej, det får jag sluta njuta av nu. Det har jag ätit när jag har tränat så mycket. Mer att ha ett jobb, komma hem, vara ledig. I skidskytte kan du ha träningsfritt en dag men du måste äta ordentligt, sova ordentligt, undvika sjuka människor.
”Bacillskräcken är värst”
Ekholm beskriver vad som är värst med elitidrottslivet:
– Nästan mest är bacillskräcken. Under sommaren och hösten fine, då kan man bli sjuk, men är man hemma på jul ska det kollas upp om alla är friska så att jag kan vara med och fira. Det är sånt där hela tiden. Det tycker jag är så himla tråkigt.
– Tänk att bara kunna släppa allting och slappna av. Inte få panik när någon i kön på Ica börjar hosta bakom ryggen.
Och kunna ta i hand när du hälsar.
– Ja. Och inte gå runt med handspriten i fickan.
Vad tror du svenska folket tänker om din pensionering?
– De tycker säkert att jag är dum i huvudet.
Vad svarar du dem?
– Att det är jag som måste göra det. Hade de kunnat gjort det åt mig hade jag gärna fortsatt några säsonger.
EKHOLM RANKAR KARRIÄRENS HÖJDPUNKTER
1. Vinnare av världscupen 2008/2009
– Det var så nervöst inför den tävlingen. Vi hade exakt lika mycket poäng men Kati Wilhelm sköt bort sig i sista skyttet.
2. VM-guld i distans 2011
– Det var skitväder, jättedåliga förhållanden och jag lyckades skjuta alla träff och vann stort.
3. Jerringpriset, 2009
– Det var inget pris jag kunde åka mig till, men det gav självförtroende att folk tycker om en så pass.
Utanför arenan:
– Det finns så många olika stunder. Björn Ferry är inblandad i många. Den jag kom på nu tillhör definitivt det otryckbara.