Nätspelare utan vett och etikett

På min nivå har de allra flesta lärt sig pokerns etikettregler. När man spelar om hundratusentals dollar sitter det

i ryggmärgen vad man får och inte får göra vid ett pokerbord. Trodde jag.

På kort tid har det poppat upp mängder av nya spelare i de stora turneringarna. Nätpokerspelare som inte begriper hur man uppför sig. De har aldrig hört talas om det vi andra tycker är vanligt hyfs. De kan gapa och skrika och jubla och håna helt ogenerat. Unga pojkspolingar. Nyrika och okammade.

Samtidigt som jag förstår varför det blir så här - de behöver ju varken vara tysta eller kamma sig framför datorn - vill jag uppfostra dem.

Jag spelade en 1 500-dollars Texas No Limit-turnering med 2 013 deltagare, vilket var den deltagarmässigt tredje största tävlingen någonsin. Massor av dåliga spelare och många dåliga spel. Hur vinner man en sådan turnering? Jag prövade med att spela dåligt själv och det gick inte särskilt bra. Skämt åsido - efter en lång dag och ett felbeslut åkte jag ut kring plats 400.

Dagarna innan spelade jag en 5 000-dollars Texas Pot Limit turnering med 239 deltagare. Många världsspelare anser att turneringsformen Texas Pot Limit är ett större skicklighetsspel än No Limit. Anledningen är att sämre spelare inte kan gå all-in utan i stället tvingas spela poker efter floppen. Då har de bästa spelarna övertaget.

Mycket riktigt. Vilken skillnad det var på kvaliteten på spelet i den här turneringen. Kanske den bästa tävling jag varit med i. Startfältet bestod av i princip hela världseliten. Jag spelade inspirerad poker och synade bland annat ner ex-världsmästaren Huck Seed med kung hög.

Då händer följande:

Jag höjer på knappen med 99 och big blind synar. Jag floppar triss och synar nöjt all-in på fjärde gatan. Det finns två färgdrag ute men jag konstaterar lugnt att motståndarens KQ inte är suited. Belåtet räknar jag mina marker som ska dubblas. Då hör jag "Oj, jag vinner". Va? Förvånat konstaterar jag att han fått in en hålstege. Jag är ute. En annan spelare, en skäggig typ, skrattar högt. Jag försöker hålla tillbaka, men det går inte. Jag tar tag i hans axel, spänner ögonen i honom och säger "Så du tyckte det var roligt?"

"Skäggnissen" är ett praktexempel på hur man inte beter sig vid pokerbordet. Kan det verkligen vara så svårt att behandla andra som du vill bli behandlad själv? Fan, det där snackade Jesus och grabbarna om för två tusen år sen.

Nästa vecka blir det en krönika om framgång. Det känns så i alla fall.

Ken Lennaárd (poker@aftonbladet.se)