Bajen – ett tomt skal
Ett felbalanserat, ihåligt lag blir inte topp fyra
Två ganska jämnsvaga spelartrupper.
Den ena klubben kräver en plats bland de fyra bästa.
Den andra siktar på topp-tio.
Gissa vilka som spelar med störst trygghet.
Det är lätt att låta sig luras, att svepas iväg av intrycken.
När de hade väntat så länge på just denna dan och vårsolen höll världsklass och supportertåget sträckte sig över hela Skanstullsbron och den där oväntade premiärpoängen satt säkert i bakfickan – då var det nog lätt för de grönvita själarna att börja inbilla sig att styrelsen haft fog för sin målsättning ändå.
Några minuter före avspark var det förväntan som fyllde luften på Söderstadion.
Kanske ändå.
Kanske kan Bajen bli ett topp fyra-lag 2009, trots allt.
Illusionen höll i sig i tio entusiastiska startminuter, sedan knackade Hasse Berggren på skalet till Hammarbys lagbygge och märkte att det var ihåligt där innanför.
Utan offensiva spelare – få mål
Det är lätt att låta sig luras, att svepas iväg av uppsnacket – men finns det något lag i allsvenskan som sticker hål på uppblåsta luftballonger så är det Gefle.
Sanningen är att Hammarby just nu bara är en kuliss. En undermålig trupp, ett felbalanserat lag.
Ett mittbackspar som inte lärt sig spela ihop, ett mittfält utan dynamik och en tränare som nöjer sig med att starta med tre offensiva spelare i en hemmapremiär mot Gefle.
Jag fattar såklart vad Tony Gustavsson ville åt – en rutinerad ryggrad med Jensen, Chanko och Söderström var tänkt att skänka stadga åt ett oerfaret lag – men effekten blev bara ett tempofattigt sidledsrullande.
Maic Sema var misslyckad, och därmed var det i praktiken enbart upp till Sebastian Castro-Tello att vaska fram chanser till en alltmer frustrerad Charlie Davies.
Och även om fotboll kan kläs i en överdrivet komplicerad skrud kan den även vara satan så enkel – utan offensiva spelare på planen så gör man inte särskilt många mål.
Efter matchen försökte Gustavsson rättfärdiga sin laguttagning genom att ihärdigt peka på ett statistikpapper.
Där stod det att Hammarby minsann haft 14 avslut, varav 10 innanför straffområdet.
– Det är alltså inte där det sitter. Egentligen skapade vi mer än vi hade vågat hoppas på, och vi förlorar på grund av ineffektivitet.
Det är lätt att låta sig luras, att svepas iväg av siffrorna – men finns det något lag i allsvenskan som monterar ner teoretiska tapeter så är det Gefle.
Gefle låter sig inte luras
Jag knallade över till gästrikarnas omklädningsrum, och fick mina intryck bekräftade.
De hade aldrig känt sig särskilt hotade.
– Nog surrade de runt utanför straffområdet, men tittar du på en video från matchen så gör jag ju väldigt få riktiga ingripanden, sa målvakten Mattias Hugosson.
– Publiken trycker på så fort Hammarby kommer över mittlinjen, så ibland tror ju vissa att deras öppningar är farligare än de verkligen är, sa tränaren Urban Hammar.
Högerbacken David Johansson hade ett genuint farligt läge i slutminuterna, men det var efter att Hammarby slutforcerat i en sorts 4-1-3-2-formation.
Sett över hela matchen var Gefle klart mer effektiva än Hammarby, och det är fullt möjligt att detsamma gäller sett över hela säsongen.
Urban Hammar och Pelle Olsson har en ovanlig symmetri i sin blandning av hemvävt och inhämtat – startelvan innehöll sju spelare födda i Norrland och fyra i Afrika – och en extremt tydlig bild av vad de kan och inte kan.
De låter sig inte luras, inte förföras av några överambitiösa styrelsevisioner.
De har inte material för att sluta bland allsvenskans fyra bästa – och de tjänar väldigt mycket på att de inser det.
Hyllas de som hyllas bör.
Allt eftersom besvikelsen sänkte sig så blev Hammarbys publik okaraktäristiskt avslagen, men halvtidsvilans avtackning av Suleyman Sleyman var fantastisk.
Hemmapremiärer kommer och hemmapremiärer går – stora klubbars själar och hjältar består.