Virus, skador och trasiga tänder – så besegrade han allt
Publicerad 2015-02-26
Johan Olssons väg från ”karriärens värsta säsong” till guldvrålet i Falun
Sönderkrasade tänder, ömma ljumskar, inflammerade lungsäckar, plågade revben och... nej, det är lättare att peka ut kroppsdelar som inte har plågat Johan Olsson på vägen till Falun.
Det är inget fel på hans hals.
Runt den hängdes just en guldmedalj.
Klockan är tio över tre på natten, aprilmåndagen har blivit tisdag. Anna Olsson är gravid och hennes make Johan sitter vid datorn och knapprar. Säsongen 2014 är över och han har något att meddela som inte kan vänta till morgonen.
I januari samma år korade han säsongen till karriärens värsta. Som i ett stafettlopp hade olyckorna skickat pinnen mellan sig: virusinfektion i oktober, förkylning till jul, skadat revben till nyår och lungsäcksinflammation lagom till tjugondag Knut. Skidlivet var surt.
Ändå samlade 33-åringen krafterna, slickade såren, tog sig till Sotji och vann två OS-medaljer.
Den här natten i Östersund är karriären framme på stopptid. Det gör ont i nacken, bröstryggen, axlarna, revbenen och ljumskarna. Han har mäktat med tre världscupslopp på hela vintern, men är likväl regerande världsmästare och olympisk guldmedaljör.
Han trycker dit några bokstäver till och publicerar inlägget på sin hemsida. Låt det göra ont, tänker Olsson. Låt fruktan och tvivlet härja en vinter till.
Fick träningsförbud direkt
Första meningen lyder ”efter en del funderande har jag bestämt mig för att köra vidare över VM i Falun”.
Är beslutet rimligt? Orkar familjen Olsson, nu när andra barnet kommer till sommaren? Håller Johans kropp?
Ett par dagar efter tillkännagivandet gör sig en tio år gammal cykelkrasch påmind. I olyckan smulades tänderna sönder och ersättningen av porslin klarade tydligen bara ett decennium. Olsson har en böld i munnen, varet riskerar att sprida sig till hjärnan, han drar ut en porslinstand och får läspande meddela landslaget att han måste vila.
Det troligen sista tävlingsåret i hans liv, uppföljaren till det vidriga 2013–14, börjar med träningsförbud. Om det finns en skadegud är hon en taskig typ.
I maj ansluter Johan till ett träningsläger i Marcus Hellners hemtrakter Lerdala. Revbensskadan släpar kvar från vintern så rullskidåkningen går trögt, men med sig ut på asfalten har han ett löfte från förbundskapten Rikard Grip att få lägga upp tävlingssäsongen efter eget huvud. Någon stress att hålla jämna steg med de yngre landslagskollegorna finns inte.
Blev pappa mitt i hårdträningen
Olsson härdar ut och vänder tillbaka till Östersund igen. Där skriver han vad som ska bli det sista blogginlägget han ska författa på hela säsongen. Löpningen går bra, ljumskarna mår bättre, sjukgymnasten Pierre uträttar stordåd, och på slutet rundar en sliten idrottare av med en jämnsliten fras. ”Visst går det att lära gamla hundar att sitta”.
I juli 2014 är VM sju månader bort. Johan har bott i Östersund sedan han var nio år gammal, men nu drar flyttlasset 19 mil sydost. Varken han eller Anna har bott i Sundsvall förut, men där finns hans familj och hennes syskon. De behövs om familjen ska orka.
Efter en vecka i sin nya stad föder Anna parets andra dotter, Mollys lillasyster får namnet Signe, och fyrmannalaget Olsson är fulltaligt i sin gemensamma satsning mot Falun.
Det händer att Johan tappar sugen, då peppar Anna honom. Bara en av dem kan stå på skidorna, men mot VM strävar de gemensamt.
När snön fallit i november står Johan Olsson på startlinjen i Bruksvallarna. Stakningen har hämtat sig sedan senvåren, så veteranen knäcker de andra svenskarna och vinner milloppet i klassisk stil. Revbenet smärtar alltjämt, men han pratar inte om det.
Nya diagnoser, samma elände
Veckan därpå avstår han världscuppremiären i Kuusamo eftersom den finska inlandskylan skulle slita för hårt på luftrören. Nästa helg avstår han Lillehammer, nästa vecka Davos och någonstans i raden av avhopp står det klart att Johan Olssons säsong inte kommer bli en sjukdag lindrigare än i fjol, det är bara diagnoserna som är nya. Infektion blir förkylning, 2014 blir 2015.
Det eländiga är att det inte längre finns utrymme för ett normalt upplägg. Det passande är att Olsson är längdvärldens bästa åkare på extrema åtgärder.
I samråd med Anna isolerar sig Johan i en stuga i Bruksvallarna och sätter upp ett lika strikt som simpelt träningsschema för januari. 3,5 mil på förmiddagen, 3,5 mil på eftermiddagen, nästan ett vasalopp om dagen i 15 dygn.
Situationen är märklig, för å ena sidan har saknaden efter de tre tjejerna hemma i Sundsvall aldrig varit större, å andra sidan gör ensamheten gott för skidåkningen.
I slutet av januari presterar Johan Olsson några hyfsade SM-lopp och veckan före VM säsongsdebuterar han i världscupen. Han blir femma.
Johan Olsson mäktade bara med tre världscuptävlingar under ”karriärens värsta säsong”, men vintern därpå blir det bara en.
Han far till Falun efter att i nästan sju veckor bara ha kommunicerat med familjen genom mobilen och datorn.
Pressen vill veta hur han mår. För en privatperson kan frågan besvaras med ett ord, för Johan Olsson krävs utläggningar. Kroppen verkar okej, ljumskarna ömmar än, den klassiska stilen är okej, skejten halvdan.
Reportrarna vill veta om elitkarriären är över snart, men han kan inte svara.
– Det tänker jag inte säga.
För att få någon sorts svar försöker en journalist med ”om du tar VM-guld då?” och ställd inför en sådan orimlighet kan Johan svara.
– Då finns det ingen chans att jag fortsätter.
Borde inte vara möjligt
Det är alltså tisdag, en dag kvar till 15 kilometer fristil, ett lopp han inte borde kunna vinna med sin sjukdomshistorik, det vore lika orimligt som att stjärnorna skulle falla ner från himlen, som att hundar ska börja jama, som att... som att en skadedrabbad åkare ska kunna åka ensam i tre och en halv mil och vinna en femmil på VM.
Johan Olsson gör ett rappt tillägg.
– Det kan jag nästintill lova.