Hoff: Toppen måste breddas
Publicerad 2016-08-17
Svensk hoppsport befinner sig där de placerade sig
Sverige slutade på delad sjundeplats i laghoppningen.
Det är nog ungefär där som svensk hoppsport befinner sig idag.
Ska medaljchanserna vässas måste toppen breddas.
Till Rio skickades fyra rutinerade ryttare, varav tre red tillsammans i Aten-OS 2004. Även då med Sylve Söderstrand vid rodret.
Den gången blev det ett lag-brons, som blev till silver när Tyskland diskades. Bakom medaljen låg Peder Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson som delade på fjärdeplatsen.
Malin Baryard-Johnsson var också med i silverlaget men kom långt bak individuellt.
Man kan tycka det är charmigt att de rider tillsammans igen. Eller så kan man tycka att något känns fel.
För faktum är att det inte fanns så många andra att skicka till Rio, trots att alla satt på hästar som inte prövats i ett långt mästerskap.
Levde upp
Peder Fredricsons och All In var ingen chansning. De har också levt upp till alla förväntningar och mer därtill.
För övrigt var det ett chansartat lag. Även om gängets "nykomling" (allt är relativt), Henrik von Eckermann, får bra betyg.
Malin Baryard-Johnsson har floppat ordentligt, vilket känns trist med tanke på hur hennes nya häst hyllats och hur bra det ändå sett ut i vårens Nations Cup.
Rolf-Göran Bengtsson står utan en självklar efterträdare till 17-årige Casall. Nu klämde han till slut ur stoet Unita en superprestation och räddade lagets ära. Men tiden har kommit när allt inte kan hänga på Bengtssons axlar längre.
Behövs mer än ett ankare
Peder Fredricson kan absolut axla rollen som räddaren i nöden. Men det behövs mer än ett ankare för att bygga ett lag.
Efter OS slutar Sylve Söderstrand som lagledare. Han har gjort mycket bra. Men nu behövs en förändring, ett nytt bygge underifrån.
Som i dressyren. Förbundskapten Bo Jenå har satsat brett under en lång tid och hade kunnat skicka två lag till Rio.
Det blir minst sagt intressant att se vad som händer i hoppningen fram till EM i Göteborg nästa år.