”Otroligt stort att få vara en del av det”

Malin Wahlberg

TIO ÅR EFTER BRAGDEN Anja Pärson om att uppfylla sin dröm – och den jobbiga resan dit

Hade pappa Anders Pärson fått som han ville hade svensk idrottshistoria skrivits på ett helt annat sätt.

Men efter en mental kollaps, väderkaos, vredesutbrott, strejk och skador trotsade Anja Pärson allt och körde hem OS-guldet som gör henne till en av Sveriges största.

– Det var glädje, men också lättnad, säger hon tio år senare.

Hon pratade själv om fem guld inför OS i Turin och var det stora svenska hoppet. Men redan innan elden hade tänts började ­problemen för Anja Pärson.

Allt som kunde gå fel skulle ­göra det och stormen blev så stark att svensk idrottshistoria var nära att skrivas på ett helt annat sätt.

Det var en kamp mot klockan ­redan från start.

– Det var inte det mest harmoniska OS:et som fanns. Jag låg med benet i högläge hela veckan innan och hade inte åkt en meter skidor. Dagen innan första tävlingen låg jag med jättesvullet knä och hade svårt att böja det ordentligt. Det var behandlingar och mycket hysh-hysh. Jag var favorittippad och enormt i ropet och hade chans på guld i alla grenar, jag visste att knät bara fick funka helt enkelt, ­säger Pärson så här tio år senare.

Den då 24-åriga Anja, som hade burit fanan på invigningen, kastat sig ut i det som kallades ”världens svåraste störtlopp” i San Sicario och kniper ett brons direkt. OS ­hade fått en kanonstart och guldjakten var i gång.

”Verkligen inte kul”

Men mästerskapet skulle ta en annan vändning.

Kombinationen var på förhand Pärsons kanske största guldchans. Men väderkaoset ställde till det, och det gjorde det rejält.

Programmet kastas plötsligt om och slalomdelen läggs före störtloppet.

Efter det första åket är Anja upprörd. Hon vill ha service­mannen Ales Sopotnik, fystränaren Stefan Gustavsson och presschefen Kristina Andersson i målfållan som vanligt, men ­arrangören säger nej.

Pärson samlar ihop alla åkare och arrangerar en strejk. Hela världseliten går rakt förbi alla tv-bolag i protest utan att säga ett ord.

Strejken fungerar. IOK ändrar reglerna till andra åket.

Anja gör ett okej åk, men inte mer. Hon ligger fyra inför störtloppsdelen, långt efter ledande Marlies Schild. Värsta konkurrenten Janica Kostelic ligger tvåa.

Störtloppet körs först dagen ­efter. Tävlingen skjuts upp två gånger och när det väl är dags är starten nedflyttad och underlaget mjukt. Inget som passar Anja ­Pärson.

Den svenska stjärnan går i mål som etta, men får se sig slagen av såväl rivalen Kostelic som Schild.

Anja är otröstlig och arg. På väg ut i målfållan knäcker hon en av sina stavar i vredesmod.

– Vädret spelade enorm roll, det var tufft. Utgången blev annor­lunda på grund av vindar och allt vad det var. Jag kände att jag hade så mycket kapacitet, så jag brann av och var den suraste trean i ­historien. Jag ville så mycket mer.

Svårt underlag

Mycket mer skulle komma. Men det skulle krävas ett långt snack med pappa Anders Pärson – och ett parti Trivial Pursuit.

– Vi hade en medaljceremoni med hela truppen på eftermiddagen och gick ner och tog lite ­bubbel och tårta och jag kände verkligen inte att det var kul. Men så tog jag och pappa ett snack på kvällen för att vända trenden och hitta nya fokuseringar och mer glädje. Tränarna, Micke (Junglind) och pappa var experter på att vända mitt humör. Om det var att få vinna TP eller pingis, bara man hittar leken och skratten, säger Anja.

Vädret gör att även Super-G-starten skjuts upp. När den väl körs är underlaget återigen mjukt och svårbemästrat. Den regerande världsmästaren Anja Pärson slutar tolva, men är långt ifrån ­lika besviken som efter kombinationen.

Tre av fem guldchanser är ­borta när det är dags för slalom. På ­inåkningen kommer nästa ­problem och det är på väg att ­kosta Anja karriärens enda guldmedalj.

– Jag minns så tydligt. Vi var ambitiösa, kom tidigt och drog i väg. Sen bara skrek hon och for ut mot skogen och hade så fruktansvärt ont i knät. Jag har aldrig sett att hon har haft så ont någon gång, ­säger Anders Pärson.

”Läglig skada”

Det redan skadade knät har fått sig en ny smäll och pappa Pärson tycker att det är dags att kasta in handduken.

– Hon satte sig i snön och då försökte jag med att det inte var hela världen och att hon inte skulle ­offra hälsan för en slalomtävling. Jag sa att jag kunde ta nummer­lappen och förklara.

Anja minns också.

– Det var väl det som var tändvätskan när pappa sa att jag inte skulle göra något, då är man tvungen att göra det. Det har ­funnits där hela min uppväxt. Jag har haft äldre syskon och kusiner och jagat dem. De sa att jag var för liten och inte klarade vissa saker, det gav mig tändvätska att prova. Det hade jag med mig. När pappa sa att det var ett för stort hinder och att vi skulle släppa det och ­fokusera på storslalomen blev det en ännu större morot och ­triggade i gång det. Jag var jäkligt besluten att jag skulle köra, jag kände mig i så himla bra form.

– Jag tror att skadan jag fick på inåkningen kom ganska lägligt. Även om det var jävulskt jobbigt mentalt så tappade jag fokus på själva tävlingen och fokuserade på knät.

Lång och krokig väg

Anja har så ont att hon knappt kan stå på sitt vänsterben under besiktningen. Trots strulet, ­skadan och smärtan är det en sak Anja ­aldrig tvivlar på, sin egen ­kapacitet. Fullproppad med smärtstillande och med ett hårt lindat knä trotsar hon knäskadan och tar ledningen efter ett jätteåk i första.

I det andra drar dimman in. ­Pappa Anders står i mitten av backen och ser i princip ingenting. Men när Anja passerar vet han vad som är på gång.

– Jag glömmer aldrig hennes ögon när hon kom över kanten, den fokuseringen hon har. ­Ögonen stod som tefat i huvudet på ­henne. Hon är inte skelögd, men hon kan alltså vika det ena ögat dit hon ska och det andra ögat kan fokusera på där hon är. Det ser för jävla ­läskigt ut.

– Hon ledde med tre tiondelar när hon kom ner för branten och jag kände ”fan, hon är hur bra som helst, hur vågar hon?” Hon har ­sådan kroppskontroll och riskerar så mycket och satsar så våldsamt. Sen försvann hon i dimman.

Näst gång pappa Anders ser ­Anja står hon redo för att kliva högst upp på pallen och ta emot sin guldmedalj.

Anja har ökat på sin ledning vid sista mellantiden, men tappar lite på flacken. I mål är hon 29 ­hundradelar före tvåan Schild. Hon sträcker armarna i luften och skriker ut sin glädje.

Vägen dit var lång, och ­definitivt inte rak, men det efterlängtade OS-guldet är hemma.

– Det var glädje, men också lättnad. Vi hade satt ett högt mål fyra år ­tidigare och det var att ta ett OS-guld och mer där till. Sen hade veckorna varit en kamp om att jaga det där. Det var nästan för mycket fokus så jag hade mentalt dränerat mig lite. Jag var i storform och visste att jag skulle ta mig dit, sen att det skulle vara så sablars svårt. Jag var så irriterad. Men det är väl det som är tjusningen, det går ­inte bara att ställa sig där och tro att man ska ta det.

Hade du satt för mycket press på dig själv?

– Nej, det tycker jag inte. Man måste ha drömmål och drömmen var att ta OS-guld i alla grenar. Samtidigt vet alla hur svårt det är. Men det är drömmarna som gör att man springer hårdare på ­myrar två år innan och tar i hårdare ­varje träning. Jag tror inte att man ­pressar sig själv lika mycket ­annars. Det spelar ingen roll om jag hade sagt ett eller fem guld, pressen var lika hård ändå. Jag var fanbärare och en stor ledare och kände absolut att jag behövde ­leverera.

”Borde varit mer”

När nationalsången spelas ser Anja tagen ut på pallen. Pappa ­Anders står mest och njuter.

– Alla tv-team förväntade sig att jag ska stå där och gråta. Men jag kunde inte bjuda på det, det kom inga tårar. Jag var bara så otroligt tacksam och nöjd. Hon hade ­vunnit VM och allt möjligt, men det fattades ett OS-guld. Det är speciellt att kunna behärska sin mentala förmåga och få allt ­fungera, det är nästan sjukligt svårt. Det är stort och det är ett ­totalt erkännande för att hon var bäst då.

Anja Pärson följde upp OS-­guldet med flera VM-medaljer, ­varav tre guld i Åre 2007 och ett OS-brons 2010, innan hon ­avslutade en makalös karriär 2012.

Tio år senare värdesätter hon OS-guldet den 22 februari 2006 som den största i karriären.

– Jag kan fortfarande känna att det borde ha varit mer än ett OS-guld. Jag hade fler chanser att ta det än den gången, både i Van­couver, Turin och Whistler, säger ­Anja och fortsätter:

– Men självklart är  OS-guldet det största. Har man ett OS-guld är man med i historieböckerna för alltid, ens namn står i Lausanne på museet. OS är otroligt stort och viktigt. Det har en viktig roll i vårt samhälle och i världen. Det är en otrolig morot för många människor och har berört så många människor och idrottare runt hela världen och har en stor betydelse för så många. Det är otroligt stort att få vara en del av det.