Kallas känslosamma möte med familjen
Publicerad 2015-02-25
”Man är så stolt över det hon gör”
FALUN. Charlotte Kalla utklassar världseliten och tar emot sin guldmedalj inför tusentals jublande personer på Stora Torget.
Tisdagen 24 februari 2015 borde inte kunna bli bättre.
Ändå blir den det när hon ser vilka som väntar bakom scenen.
En snöflinga fastnar i Per-Erik Kallas ögonbryn. Den vägrar smälta, den bara sitter där, som en fjäder över de blanka ögonen. Lena Kalla står bredvid.
På scenen kliver Charlotte överst på prispallen och får sin guldmedalj. Tusen och åter tusen personer på Stora torget i Falun viftar med flaggor och löpsedlar, de skanderar Ka-lla, Ka-lla.
Charlotte vinkar åt massorna.
Hon har vunnit guld på tio kilometer fritt med den största marginalen någon haft på distansen på VM under 2000-talet. Konkurrenterna hade för dålig form, för dålig teknik eller för dåliga skidor, oavsett vilket var de chanslösa.
Fem minuters glädjeyra
Medaljceremonin är fem minuters glädjeyra för Charlotte Kalla. Den är fem minuters belöning för alla som har längtat efter svenskt guld det här mästerskapet.
För Per-Erik och Lena verkar den vara fem minuter för kort. De hade velat ha mer, även om de inte missar en tiondel av dotterns rörelser däruppe. Inget kan störa, de är uppspelta, pirriga, stolta och totalt obrydda om flingor som faller på deras huvuden.
Nationalsången klingar av. En fanfar spelas och Charlotte går bakom scenen för intervjuer.
Per-Erik och Lena promenerar därifrån, vinkar hejdå till farfar Bengt som har varit med och sneddar över torget som börjar tömmas på folk.
En äldre dam tar deras hand. En man fotar. Några småpojkar tittar blygt. Ramsorna och applåderna ebbar ut i ett sorl, snön blåser i spiraler bland husen, pölar av tövatten skvätter, men Charlotte Kallas föräldrar verkar sväva en halvmeter över kullerstenen.
– Jag träffade Charlotte efter skiathlonen, annars var det på jul senast, säger Lena.
”Man är så stolt”
De har ingen garanti för att få träffa dottern nu heller. Klockan är nio på kvällen och de vet bara att hon ska göra sina sista intervjuer och sedan ta en bil till hotellet för att äta medaljtårta.
Däremellan borde det gå att klämma in en träff. De vill ju, det vet ju att Charlotte vill.
– Man är så stolt över det hon gör. Och det är så spännande att titta, säger Per-Erik.
Charlotte studsar fram
Han når fram till stängslet där det har avtalats tid, stannar, flyttar tyngden mellan fötterna. Väntar. Lena har en gnuggis på kinden, dess Heja Sverige-tryck är underligt nog intakt trots alla timmar ute i spåret.
Tre minuter går.
Tre minuter till.
Per-Eriks mustasch är prydligt ansad. Lena tittar upp mot kvällshimlen. Det är kallt.
Två minuter till.
Utan förvarning studsar en själaglad dotter mot dem. Charlotte kontrollerar knappt sina rörelser, hon sträcker ut armarna som en örn, hon gör hoppsasteg.
– ÄNTLIGEN! säger föräldrarna.
– ÄNTLIGEN! JAG HAR BARA SETT ER PÅ TV, säger Charlotte.
Hon kramar Lena och Per-Erik. Det blir kärleksfullt men lite klumpigt eftersom hon håller i den dalahäst hon fick på scenen.
– Vilken dag, säger Lena.
– Ja, vilken dag. Vet ni att vi funderade ganska länge på skidor? Det var slitigt. Bara fyra minuter innan start sa vi ”vi kör på dem”, säger Charlotte.
– Och tänk hur det blev.
– Och tänk att det blev så här. Man har inte tagit in det än.
”Åk och ät”
De skrattar, det finns inte utrymme att summera intrycken så de kramas igen.
– Vad fin den är, säger Lena om hästen.
– Ja, visst är den.
– Hur är det?
– Jag är jättehungrig, jag måste åka snart.
– Ja åk och ät.
Mötet är över på några ögonblick, inget och allt blir sagt. Charlotte förs in i en bil som ska ta henne till hotellet där förberedelserna till torsdagens stafett fortsätter oförtrutet.
Per-Erik och Lena ska gå hem genom Falun till sitt vandrarhem. De är saliga.
– Jag såg att hon var lycklig. Det är så underbart att det jobbet hon nu har lagt ner nu betalar sig, säger Lena.
Per-Erik stämmer i.
– Det är en väldig lycka att se henne.
Var det som vanligt?
– Nej, det var mer än vanligt.