Inte bara talang – han är en fenomenal fotbollsspelare
Han är värd 300 miljoner, skojar Håkan Mild.
Nej, det är han såklart inte.
Men en dag kan han faktiskt bli det.
Som ni kanske misstänker så ska det här handla om Robin Söder.
Inte talangen Robin Söder, inte straffområdesvesslan Robin Söder, inte avslutaren Robin Söder – utan den fenomenale fotbollsspelaren Robin Söder.
Jag kan ibland tycka att många av oss i media har missat mycket av grejen med Magikern från Magra.
Vi har ofta beskrivit honom som någon slags svensk motsvarighet till den Michael Owen som rushade igenom genombrottsvallen under VM1998, förminskat honom till en pilsnabb liten kille som pinnar igenom och gör mål.
Robin Söder är så mycket mer.
Egentligen är det bara att stoppa ner handen i fotbollsforwardens heliga hatt och dra upp en egenskap – Söder har den i verktygslådan.
Vad ska vi fokusera på just i dag?
Efter insatsen som vänsterytter hade jag kunnat skriva om hans bollbehandling, hans inläggsfot, hans lojala defensivarbete eller hans taktiska förstånd.
Stefan Rehn valde att först lyfta fram hans koordination och balans – ”Han är som en liten katt” – sedan hans spelblick.
– Vi vill ha honom rättvänd med bollen, och som ensam anfallare har han tvingats spela med ryggen mot mål lite för ofta. Han är en för bra fotbollsspelare för det.
Men nej, det var ju de där två avsluten som verkligen illustrerade att det är något annat än en vanlig, simpel talang vi har att göra med här.
Målet gjorde han med en precist avvägd skruvlyra, och bara fem minuter senare tofflade Söder sedan iväg en hederlig tåfjutt som smet centimetern utanför stolpen.
Rent estetiskt var de två skotten varandras motsatser, men signalen de skickade ut var densamma.
Ingen färdig spelare
Här har vi en kille som har den unika kombinationen av att först kunna uppfatta exakt vilken typ av avslut som situationen kräver – och sedan har förmågan att utföra det.
Funktionellt teknik för anfallare, överkurs ett.
Och jodå, det är klart att jag också begriper värdet av att bromsa lite innan lavinen hinner växa sig alldeles orimligt stor på väg ner för hyllningsbacken.
Robin Söder är ingen färdig fotbollsspelare, inte på långa vägar.
So what?
Det riktigt kittlande är ju att han har förutsättningar för att bli det.
Bortanför rubrikerna stod IFK Göteborg för några av allsvenskans allra bästa sekvenser i går.
Hammarbys matchplan påminde i stora stycken om den de använde i derbyt mot Djurgården.
Imponerande, Blåvitt!
De skulle vinna mittfältskriget, förhindra motståndarna från att få ut bollen till sina ytterforwards och istället själva ställa om snabbt efter bollvinst – men det tog inte många ögonblick innan det blev plågsamt uppenbart att det var en helt annan kaliber på den här buffeln.
Inledningsvis imponerade Blåvitt enormt.
De vann den fysiska kampen på walkover, och med bollen under kontroll så varierade de effektivt kort med långt och centralt med kantspel.
De hade kunnat göra både tre och fyra mål bara under de första 25 minuterna.
Tack för fördömandet
Nu höll sig ändå Hammarby kvar i matchen tillräckligt länge för att nästan kunna forcera in en kvittering, men totalt sett var de sämre både kollektivt och individuellt.
Grundspelet är sterilt, och offensiven förblir helt beroende av Charlie Davies.
När vi funderar över de grönvitas sårbarhet brukar vi spekulera i hur de skulle se ut om amerikanen skulle försvinna.
I går fick vi svaret.
Charlie Davies kom aldrig till start.
Innan jag slutar, några ord om något som betyder något.
Jag har sett inkastad pyroteknik förpesta många matcher på Söderstadion – men jag har aldrig tidigare känt ett så unisont och kraftfullt fördömande från arenans fotfolk.
Hela repertoaren av smädesvisor plockades fram mot festförstörarna från de egna leden.
Markeringen var både stark och tydlig.
Söderstadion hade fått nog av idioti maskerad som läktarkultur, Söderstadion var trött på tramset.
Den ska ha tack för att den visade det.