Vissa dagar är jag nästan glad att olyckan hände...

Thomas Fogdö i stor intervju om vännerna, vardagen och framtiden

- Har du snurrat klart? svarar Thomas Fogdö då jag ringer och frågar om närmare vägbeskrivning till hans kontor.

Han har haft stenkoll på mig då jag irrat runt på parkeringen mellan husen för att hitta hus nummer sex.

Han låter mig gå före in i lokalerna, fixar kaffe och frågar hur jag mår. De förr så muskulösa benen är nästan obefintliga i de stora byxorna. Jag frågar hur han mår och han svarar lite försynt att han trivs bra i Uppsala, är lycklig med sin familj och glad över att veta vilka som är hans riktiga vänner.

- Vissa som jag trodde var vänner fanns inte där i de mörka stunderna, men de är inga riktiga vänner trots att jag vet att ingen av dem drog sig undan för att vara elak.

- Mina skidkompisar, mina tränare och min familj var mitt stora stöd efter olyckan och det är jag oerhört glad för.

Fick du det stöd från skidförbundet du önskade?

- Jag saknade aldrig det stödet men tycker att det borde finnas en bättre koppling mellan förbund och den aktiva om det händer en skada och även hjälp att planera för livet efter idrotten.

Hade du förberett dig för ett liv efter idrotten?

- Jag hade inte en tanke på att föreläsa om något. Att prata inför folk var inte min grej. Jag svarade på tilltal, men inte så mycket mer. Men i och med skadan tyckte jag att jag hade något att förmedla, och sen har det bara snurrat på.

Det är jobbigt nog att bli förlamad men hur tungt var det att berätta för hela Sverige om din skada?

- Då jag för första gången var på Stockholms central fick jag torgskräck. Det kändes som att alla stirrade. Men efter presskonferensen kändes det bättre. Då kunde jag dra mig undan.

Thomas fingrar lite på plastbordet och fortsätter:

- Det är helt ofattbart hur många som hörde av sig för att uttrycka sitt stöd. Alla brev och mail. Det har betytt mycket.

Vilken var den största förändringen i och med olyckan?

- Tiden. Allt går att lösa och jag kan göra det mesta men det tar sådan tid. Det var mycket jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna göra, till exempel tvätta bilen. Men jag har en ståstol så att jag kan komma åt taket. Vissa saker vill jag bara göra själv även fast det tar tid. Medan andra saker inte är värt tiden, till exempel då jag var singel och hade städhjälp.

Vad är största skillnaden på dig som person?

- Det är mycket, men jag har mycket bättre självförtroende i dag. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på. Även fast detta med föreläsningar skulle ta slut är jag trygg i mina relationer på ett helt annat sätt än innan skadan.

- Förut var jag bara skidåkaren Thomas och var inte alls lika trygg i mig själv som jag är idag. Jag är rädd om min familj och vet vilka mina vänner är. Vissa dagar kan jag nästan vara glad att det som hänt hände.

Du har ett nytt förhållande, tror du att ditt förhållande med Marina sprack på grund av olyckan och allt det innebar?

- Det är inte omöjligt men det är inget jag och Marina pratat om. Det är klart att det blev många förändringar och att det slet på förhållandet.

Finns det några fördelar med att sitta i rullstol?

- Nja, det skulle vara att ibland om man är lat så kan man med gott samvete be någon hämta något åt sig, säger Thomas.

Vad skulle du göra om du vaknade i morgon och kunde gå?

- Åka skidor. Jag drömmer ofta om nätterna att jag åker skidor. Även fast det snart är tio år sedan jag kunde åka. Köra motorcykel skulle jag också göra.

Finns det någon chans att du ska kunna gå igen?

- Nej, inte som det ser ut i dag. Jag hoppas på forskningen men jag är nog för gammal för att jag ska hinna ta del av det.

Hur tränar du i dag?

- Jag styrketränar och armcyklar men skulle behöva träna mer. Varje kilo jag lägger på mig blir ett kilo till att rulla. Samtidigt måste jag lyssna på min kropp. Jag har fått ont i en axel och det är inte bra för mig som sitter i rullstol. Men jag känner inget behov av att ta ut mig så jag kräks. Jag har gjort det tillräckligt många gånger under min aktiva skidtid.

Har du någonsin tänkt bli aktiv som handikappidrottare?

- Nej, jag är inte villig att sätta mig i samma situation vad gäller träning och tävlig igen. Det tar för mycket tid och kraft som jag vill lägga på annat.

Hur njuter du av livet?

- Jag trivs så bra med mitt jobb, jag föreläser om prestation och idrottspsykologi med Johan Plate. Umgås med familjen, vänner, äter gott, kör bil och båt (Thomas äger en Porsche 911 turbo, en i dagsläget smutsig Audi och en motorbåt. Alla är specialbyggda med handgas).

- Det är skönt att slippa göra benböj då man är i fjällen, man tar en extra öl i stället.

Hur får du utlopp för dina tävlingskänslor, du är ju van att kämpa mot tider?

- Med mitt jobb kan jag mäta i hur mycket pengar som kommer in och antal bokade föreläsningar. Till helgen ska jag köra en rallytävling och det ersätter skidåkningen på sitt sätt.

- Jag hatar att förlora, fortsätter Thomas, och berättar om då han var på matlagningskurs.

- Vi delades in i lag och skulle göra förrätt, varmrätt och efterrätt på tid. Mest på skoj. De andra i mitt lag drack vin, skojade med varandra och pratade strunt. Jag blev skitsur och tyckte att de höll på tramsa i stället för att laga mat, det var ju på tid, tävling.

När är det jobbigt att bli igenkänd?

- Ibland då jag bara vill vara som alla andra. Till exempel till helgen då jag ska köra en rallytävling för första gången. Bara för att jag har idrottat så tror många att jag ska vinna och att det är ett måste för mig. Jag har inte tränat och vet att jag kommer få dyngspö men jag startar för att jag tycker det är fantastiskt kul. Jag har inga nackdelar av mitt handikapp så jag har samma förutsättningar som alla andra. Det är viktigt för mig att inte vara efter redan innan.

Rallytävlingen äger rum i Gälleråsen till helgen. Thomas får låna en Radical 1300 sportbil, den snabbaste sorten av rallybilar.

Är du rädd att skada dig ännu mer?

- Nej, det var ren olycka det som hände och jag kan lika gärna ha landat på huvudet och inte funnits idag.

Solen steker på oss där vi sitter och tar en kaffe utanför Thomas kontor. Han kisar och jag frågar vad motgång är för honom.

- Det kan vara vad som helst, men ibland blir riktigt förbannad över att jag sitter i rullstol.

Han fortsätter:

- Om du glömt bilnycklarna i huset då du satt dig i bilen är det bara för dig att hoppa ur och hämta dem. Men jag måste packa mig ur, upp med rullstolen, rulla in, rulla tillbaka, och packa in allt igen.

Thomas är inte den som pratar högt och skriker efter uppmärksamhet, han är killen som pratar när någon lyssnar och har aldrig varit typen som figurerar i skvallertidningar.

- Nä, jag är inte intressant för dem och det är inte någon av de tidningar som jag köper. Jag tycker om att gå på biopremiärer men det var länge sedan jag blev inbjuden på någon kändisfest, jag har väl halkat ur den listan, säger Thomas och skrattar.

Har det någon gång skrivits något om dig som du inte gillar?

- En månad efter jag och min förra tjej Marina gjort slut skrev en av tidningarna att vi skulle försöka få barn och att vi var så lyckliga. Det var ju lite galet. När de efter tre månader fick veta att vi separerat var det en snyfthistoria i samma tidning utan att varken jag eller Marina pratat med dem.

Hur ser du på framtiden?

- Jag vill fortsätta utveckla företaget. Jag har funderar mycket på hur det ska gå att skaffa familj men jag har samma odds som alla andra så familj vill jag ha. Sen vill jag njuta av livet.

Thomas Fogdö tycker till om...

Tina Nordlund Det var en helt vanlig träningsdag med landslaget i Åre 1995. Thomas Fogdö trillade, bröt ryggen och blev förlamad från midjan. -Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna kicka boll med mina barn. Sportbladets Tina Nordlund har träffat Thomas Fogdö och pratat om saknade efter skidåkningen, vännerna som svek och att han tänkt att han ibland nästan är glad över det som hände.

Tina Nordlund