Stina bröt ihop – i juryrummet

Petra Thorén

FALUN. Stina Nilsson kunde inte hålla känslorna i styr i juryrummet.

Tårarna rann utmed kinderna på 21-åringen.

– Först grät jag för att jag var ledsen. Sen blev det glädjetårar, berättar hon efter silverdramat.

Det blev en omtumlande dag för Stina Nilsson.

Hon kastades mellan hopp, förtvivlan, tro och tvivel.

När vi ses efter loppet har hon torkat tårarna, de som trillat av både rädsla för att bli av med medaljen och av glädje över att behålla densamma.

Hela den dramatiska söndagen började med en seg kropp som inte svarade under semifinalen.

– Första känslan var att det gick lite tungt. Kroppen svarade inte som jag ville. Då blir man lite nojjig inför finalen och extra peppad att göra det bästa.

Samlade energi – i en bil

För att hitta energi hoppade Stina Nilsson i en bil. Och lade sig ner.

– Det var en av landslagets bilar. Ingen random bil som jag bara klev in i.., säger hon med ett leende.

– Jag la mig verkligen bara ner. Jag var trött och ville bara samla energi.

Hon spelade Melody Clubs The Hunter på repeat.

Och samlade kraft.

Det släppte.

– Jag kände mig piggare efter min första runda i finalen än i semifinalen. Det var skönt.

När Ida Ingemarsdotter krigade till sig kontakt med Tyskland och Polen fick Stina Nilsson inspiration.

”Hade med mig det”

Inne på stadion tog hon tyskan Denise Herrmann, som på OS förra året.

– Jag hade med mig det. Det kändes som en trygghet att veta att jag  hade plockat ner henne förut och tänkte att det går nog nu också.

Sen spurtade hon, buren fram av publiken, förbi polska Sylwia Jaskowiec.

– Jag tror att jag inte hade kunnat göra det här själv. Jag hade inte fått till det där i ett spår i Östersund, säger Stina Nilsson som njöt av hemmapubliken.

– Det är roligare än jag trodde att ha ett VM på hemmaplan. Jag hade inte föreställt mig att så många skulle känna igen mitt namn och ropa "Stina, Stina". De ropar verkligen på mig

Lättnaden och glädjen i målområdet förvandlades dock snabbt till oro. Stina Nilsson hade passerat en banmarkör på fel sida när hon gick innanför Herrmann. Sverige riskerades att bli diskat och Stina Nilsson kallades till juryrummet.

Där, i rummet med stora fönster ut mot målområdet, bröt den unga svenska ihop.

Tårarna rann.

– Jag var väldigt väldigt ledsen. Jag trodde att vi hade förlorat silvret, berättar Stina Nilsson.

Tänkte på lagkamraten

Hon tänkte också på Ida Ingemarsdotter:

– Jag hade inte velat ta silvret från henne, säger Stina.

Fis-juryn spelade upp incidenten på en datorskärm och Stina Nilsson fick förklara sig.

– Jag fick motivera hur jag hade agerat när jag fick se det på film. Som jag upplevde det hade jag ingenstans att ta vägen utom att åka in i henne och förstöra hennes dag totalt. Jag värderade att det mest justa för oss båda istället för att köra in i henne, säger Stina.

Juryn hade samma uppfattning. Då kom det nya tårar.

Av glädje.

Stina Nilsson tog sitt andra silver i VM.

– Det betyder jättemycket, säger hon.