Unga, utdömda och uppflyttade

Simon Bank berättar historien om Frosinone – staden där ingen vill bo & laget ingen vill veta av

De unga har inget jobb, de gamla håller på andra, de mäktiga säger att de inte är värda ett jävla skit.

Strunt samma. Frosinone är i Serie A.

Om någon undrar vad de har där att göra har de en liten stad och en ännu mindre tjej att berätta om.

”…om du skickar upp Carpi, lag som inte är värda ett jävla skit, så har vi inte en spänn kvar om ett par år. Om vi får upp Frosinone, Latina, vem skulle vilja köpa några rättigheter då? De vet inte ens var Frosinone­ ligger”.

Italiensk fotboll har börjat vänja sig vid att lyssna till inspelade telefonsamtal, och i januari var det dags igen.

Lazios megalomaniske president Claudio Lotito bandades när han sträckte upp Ischias sportchef Pino Iodice och målade upp en dystopisk bild av framtiden. Hade inte il calcio problem så det räckte? Skulle de tvingas locka publik och tv-pengar med skitlag framöver?

Lotitos oro var befogad. Efter tre uppflyttningar på elva år stod Frosinone på randen till en fjärde. För första gången i klubbens historia var de på väg att bli en Serie A-klubb.

Lotito var upprörd. Vem fan skulle betala för att se sånt?

Jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi Frosinone – tio gånger? Tolv? – men jag kan med bestämdhet säga att jag aldrig stannat till.

Det har inte funnits särskilt många anledningar till det heller.

De allra flesta kallar det en håla

En stad som är lite mindre än Borlänge, utslängd mellan Apenninerna-tungorna Monti Ernici och Monti Lepini, mitt i ingenstans på vägen mellan Rom och Neapel. Små ambitioner, stora problem. Enligt den senaste mätningen har andelen arbetslösa i Lazio-regionen ökat med 126 procent på åtta år, ingen annanstans ökar den mer än i Frosinone.

Varannan ung människa står utan arbete, 55 procent av befolkningen står utanför arbetsmarknaden, drog- och vapenhandeln är utbredd, så sent som i somras upptäcktes att den camorra-maffians beryktade Casalesi-klan sträckt sina armar hela vägen hit.

I en färsk granskning av hur attraktiva Italiens alla provinser är för turism hamnade Frosinone på hundrade plats av 115 huvudorter.

Turistmål?

Jo, här finns ju ett romerskt bad med tvåtusenåriga rötter, men i somras fattades temporära beslut om att bygga en gigantisk parkeringsplats över lämningarna.

De allra flesta skulle kalla Frosi­none en håla. Österrikaren Robert Gucher kallar det hem.

– Jag känner mig hemma här. Jag har bott här ett tag och har upplevt mycket med både föreningar och staden. Folket här ser mig som en av sina egna.

Gucher flyttade till Italien som oskriven, omeriterad sjuttonåring, och hamnade i en klubb som ägnat sin moderna historia åt att gå i konkurs (senast 1990) eller pendla mellan låga och ännu lägre divisioner. Han blev ordinarie, han blev lagkapten, men han spanade aldrig högre än så.

– Mitt mål var att spela i Serie A, men jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli med Frosinone, säger han.

En dröm har blivit verklighet

För två år sedan spelade Gucher i Serie C. I somras fick han en gata döpt efter sig hemma i Graz.

Den enes fotbollsmardröm är den andres dröm.

På sextiotalet styrdes Frosinone av den legendariske ägaren Benito Stirpe, 2003 tog hans son Maurizio över föreningen med målet att uppfylla pappas livsmål: Att en gång ta klubben till Serie B.

Benito utsågs till hederspresident, han såg alla matcher han kunde, bjöd på middagar och hängde med in i omklädningsrummet. När Frosinone väl gick upp, 2006, åkte hela laget för att krama om en skröplig, 83-årig gammal gubbe som fick se till att uppgradera sina drömmar.

Den 16 maj blev Stirpe-familjens klubb klar för Serie A.

– Jag dedikerar framgången till pappa. Hans dröm har blivit verklighet, sa en tårögd Maurizio Stirpe.

Efter det hade han egentligen bara en sak att tillägga:

– Claudio Lotito är en stor fotbollsprofet. Han såg att det här skulle hända.

Frosinone hoppas bli ett nytt Sassuolo eller Chievo, en miniklubb som kommer upp och blir kvar ett tag.

Men hur ska det gå till, i en stad där inte ens de gästande lagen (Torino i kväll) kan hitta ett hotell som går att övernatta i?

De som bor här har vant sig vid att hålla på två fotbollslag. Visst, de sympatiserar ju med sina ”I Ciociari”, men de allra flesta har sett till att hålla på ett riktigt lag också, ett som spelar i Serie A. En del gillar Lazio, andra Napoli, klubbpresident Stirpe är själv stenhård romanista.

Bygger smått och bygger smart

Ingen tror på Frosinone, men den ekonomiska krisen har format Italien både innanför och utanför sidlinjerna. När klassiska klubbar slingrat sig i kvicksanden har det räckt långt att göra det enkelt för sig.

Frosinone har satsat ungt (snittålder runt 26 år i fjol), de har satsat italienskt, de har satsat småskaligt, de har knappt satsat alls. Lönebudgeten för hela truppen (40 miljoner kronor) motsvarade förra säsongen vad Gigi Buffon tjänar på egen hand i Juventus.

Bygger man smått måste man bygga smart. För tre år sedan gjorde den nybakade tränaren Roberto Stellone – före detta spelarhjälte just hos premiärmotståndarna Torino – Frosinones juniorer till italienska mästare. För två år sedan förde han seniorerna till Serie B, och i våras summerade han en säsong då de vräkt in mål och säkrat en historisk plats i Serie A.

Stellone är en trollkarl, men de som varit med på resan förstår att det som väntar nu är något helt annat.

– Jag kommer att uppleva något helt nytt, varje vecka. Varenda hemmamatch kommer att vara en höjdpunkt, sen ska vi ställas mot de stora namnen, på berömda arenor. Att bara få möta Juventus, eller åka till Stadio Olimpico i Rom… jag har bara varit där som supporter, säger Robert Gucher.

En liten kokande nordkurva

Frosinone har värvat billigt och begåvat, lånat ungt och lovande: lille nitton­åringen Daniele Verde från Roma, 23-åringe Samuele Longo från Inter, 22-årige Juve-målvakten Nicola Leali.

– Det kommer att bli en hård kamp för att hänga kvar, jag tror att vi kommer att slåss med Carpi, Empoli, Chievo och Atalanta, säger Stellone.

Ska de ha en chans måste de fortsätta samla poäng framför sin lilla – publiksnittet låg strax över femtusen i fjol – men kokande nordkurva hemma på Stadio Matusa.

Visst finns ambitioner att bygga klart en egen arena, men ingen vet riktigt när projektet blir klart. Det har trots allt gått snart 40 år sedan de börja bygga, och borgmästaren Nicola Ottaviani skulle inte kunna ljuga ens om han ville:

– Låt oss vara tydliga: kommunen hade ingen Serie A-arena, och knappt ens en Serie B-arena.

”Mio fratello è figlio unico perché è convinto, che Chinaglia non può passare al Frosinone”.

Nej, Frosinone är ingen stad det sjungs vackra sånger om. Rino Gaetano var bara aldrig någon som brydde sig om sånt.

När Italiens kanske mest älskade sjuttiotalssångare, ett geni och revolutionär, en bråkstake och poet, ville sjunga om konventioner som krockar med omöjliga drömmar så var det alltså just Frosinone han sjöng om.

I sin magiskt suggestiva ”Mio fratello è figlio unico” (”Min bror är ett ensambarn”) sjunger han om dem som aldrig vågar se bortom det självklara, bortom gränserna i läkekonsten, religionen, ekonomin och, så klart, fotbollen.

När sången spelades in var Giorgio Chinaglia, en av il calcios bästa och värsta stjärnor någonsin, Lazios stora stjärna och halvvägs på väg till New York Cosmos för att spela med Beckenbauer och Pelé och stapla dollarmiljoner.

– Min bror, sjunger Gaetano, är ett ensambarn… eftersom han är övertygad om att Chinaglia inte kan gå till Frosinone.

Man måste kunna drömma. Stjärnorna kan måhända inte gå till Serie D, men en Serie D-klubb kan bevisligen ta sig hela vägen till stjärnorna.

Det är fullt möjligt att se Frosinone som en motkraft i en italiensk fotboll som glömt bort sina egna unga, som konstant gått långt över Po efter vatten. Det går att se dem som en sång för strävsamt slit i ett fotbollsland som länge skenade iväg i spekulation under politiskt drivna ägare.

Men när Frosinone går ut på sin skräparena i sin hotellösa håla för att möta mäktiga Torino i kväll är det också ett försök att rita om allfartsvägarna.

Kanske borde man stanna till här?

Kanske finns det något värt att slåss för till och med i Frosinone?

Förtjust i tanken på derbyn

Om mittfältaren Danilo Soddimo tvivlar tänker han på en speciell liten vän som kom att betyda mycket för honom.

– Anita lärde känna Soddimo hos frisören. Hon var där, han kom in, de blev vänner på en gång.

Pino Di Castro berättar om sin dotter, en sjuårig tjej som blev kompis med en fotbollsspelare. Danilo Soddimo slogs för att gå upp i Serie A, Anita hade slagits mot sin leukemi i fyra år. Cellgifter, hopp, bakslag, perioder av liv, nya tumörer.

– Precis före påsk blev hon mycket sämre, läkarna sa att vi skulle förbereda oss på det värsta. Hon fick gå igenom en ny tuff period med strålning, 40 dagar. Sedan blev det lite bättre.

Anita var omåttligt förtjust i tanken på att hon skulle kunna se sin kompis Danilo spela derbyn mot Roma, hennes andra favoritklubb. När Serie A-platsen var klar samlade Soddimo ihop laget för att skicka en hälsning och sin signerade matchtröja till henne, när klubben firade bragden hemma på Matusa fick Anita komma in på innerplan för att vara med på festen.

– Hon har sagt att hon har så många projekt inför nästa år, förklarade pappa Pinto.

”Stolt att jag fick lära känna dig”

Anita bar en gulblå halsduk om huvudet när hon åkte in till sina behandlingar, hon hälsade tillbaka till sina hjältar, men ibland räcker inte drömmarna till, hur mycket man än vill.

För två veckor sedan orkade inte Anita Di Castro slåss längre. Danilo Soddimo får möta Roma utan sin största supporter.

– Jag är stolt över att jag fick lära känna dig, hälsade han. Jag och mina lagkompisar kommer alltid att bära dig i våra hjärtan, du kommer att finnas med oss på varenda arena vi åker till.

– Vi kommer att spela för dig. Vi kommer att kämpa som du har lärt oss, hälsade Robert Gucher.

I kväll spelar Frosinone sin första match någonsin i Serie A. De är kanske inte värda ett jävla skit, men de vill visa att de är värda det här.

Simon Bank

simon.bank@aftonbladet.se

KÄLLOR: La Repubblica, Eures “Ricerche Economiche e Sociali su dati Istat”, Il Messaggero, Kurier, Tutto Frosinone, Latina 24 Ore, Corriere della Sera, Gazzetta dello Sport.

Små klubbar stora segrar – minilagen som gått upp i storligorna

Carpi FC

Liga: Serie A.

Den andra klubben som Claudio Lotito dömde ut som värdelös, och ytterligare en i raden av små Serie A-klubbar från Emilia-Romagna (Bologna, Sassuolo). Det bor 70 000 människor i lilla Carpi, klubben kraschade ekonomiskt 1999 och spelade i femtedivisionen för sex år sedan.

Emilia är känt för sin hantverksskicklighet, Carpi är känt som ett centra för det unga italienska modet, och det är företag i textil- och modeindustrin som byggt det nya Carpi FC. Styrkor utanför planen: kloka ekonomiska investeringar utan risk (budgeten för hela laget har varit mindre än Cristiano Ronaldos månadslön i Real Madrid, klubben gick plus i fjol, ett år när de krossade hem Serie B). Styrkor på planen: en ramstark defensiv och ligans yngsta trupp.

FC Ingolstadt och SV Darmstadt

Liga: Bundesliga.

När Bundesliga fick sin 54:e nya klubb i historien skrev många om en saga, något färre om att det här minsann var en förening som hade megastarka bilfabrikanten Audi bakom sig – och båda lägren hade ju rätt.

Audi är baserat i Ingolstadt, men det är likafullt en lilleputtklubb från en stad med 130 000 invånare som ska ta sig an de stora jättarna utan några större nyförvärv. Darmstadt är ännu mindre, ännu mer försiktigt, och har tagit sig upp från 3. Bundesliga på två år, i fjol gick de upp med en budget på 50 miljoner kronor – i år har de satsat smått på lånemarknaden för att försöka överleva.

CD Tondela

Liga: Primeira Liga, Portugal.

Lilla Tondela, halvvägs mellan Lissabon och Porto, spelade i femtedivisionen för tio år sedan och blev inte fullt ut professionell förrän 2012. Hemmaarenan Éstadio João Cardoso hade fått Ljungskile att fnysa, men den tar in en tiondel av de 30 000 som bor i stan. Argentinske anfallaren Piojo har styrt anfallsspelet från nummer tio-positionen i sju år nu, men i övrigt har det varit svängdörrar i sommar; sjutton spelare har plockats in för att förstärka truppen.

Om det funkar? Tja, de inledde ligaspelet med att pressa mäktiga Sporting hela vägen till stopptid, när 2–1-målet kom på straff.

Gazélec Ajaccio

Liga: Ligue 1.

Korsikas fotboll lever och lever om, men den här gången är det inte Bastia eller storebror Ajaccio som fått rubrikerna. De har gått till en klubb där presidenten hjälper till att lägga gräset på en arena (Stade Ange-Casanova, kapacitet: 5 000) som för tankarna till korpen snarare än europeisk toppfotboll. När de gick upp i Ligue 1 formulerade France Football saken väl: de är ”i samma värld, men inte på samma planet”.

Precis som de andra klubbarna i sammanställningen har de en minimal budget, det speciella med ”Les Gaziers” är att de hade den minsta budgeten av alla redan i Ligue 2…

AFC Bournemouth

Liga: Premier League.

De har studsat mellan tredje- och fjärdedivisionen under så gott som hela sin drygt hundraåriga existens, för arton år sedan stod bara en supporterinsamling mellan dem och den ekonomiska ruinen, för sju år sedan var läget desperat rent ekonomiskt.

Men nu, ett par år efter att de varit på väg rakt ner i amatörfotbollen, coachar Eddie Howe ett ryskägt the Cherries mot Liverpool på Anfield.

Premier League har inget plats för kompisgäng, och det finns pengar i Bournemouth som inga allsvenska lag skulle kunna drömma om – men deras moderna historia är ändå fullkomligt unik i den engelska fotbollen.

Följ ämnen i artikeln