Det känns som en 50-årig slovenska är EM:s största namn
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-27
Wennerholm: Ottey blir den enda som sätter Europarekord i det här mästerskapet...
BARCELONA. I dag startar EM i friidrott och det känns lika stjärnfritt som himlen över Barcelona så här på måndagskvällen, då molnen sakta rullar in över staden.
Det känns faktiskt som en 50-årig slovenska är EM:s största namn.
Jamaicafödda Merlene Ottey är redan garanterad ett rekord som EM:s äldste deltagare genom tiderna.
Det är också det enda Europarekord som kommer att sättas i de här mästerskapen.
För svensk del är den tid förbi då varje mästerskap startade med att Carolina Klüft tog guld i sjukamp.
Den var alltid en rivstart som lättade pressen på de andra medaljhoppen och skickade en våg av självförtroende genom hela truppen.
Att ingenting var omöjligt.
Nu undrar jag om inte Carros byte från sjukamp till längd kostat svensk friidrott fler medaljer än bara de hon själv hade fortsatt att vinna som sjukamperska.
Sedan hon slutade med sjukamp har svenskarna inte tagit en enda medalj i mästerskapen utomhus.
Inga i OS Peking 2008.
En femteplats som bäst i VM i Berlin förra året.
Nu står förbundskapten Stefan Olsson med en trupp på 43 svenskar här i Barcelona – de två gångarna oräknade – och försöker hålla modet uppe.
Två medaljer är målet från tidigare tre, sedan Christian Olsson försvann.
Det är en hög målsättning.
Men trots allt tror jag att han kan få rätt.
Hamrin blev hjältinna 1990
Normalt ingår det i mitt jobb att vara lite extra kategorisk inför ett mästerskap som EM här i Barcelona, där de flesta svenskar har fått ett par gratis semesterveckor.
Det brukar också ha en psykologisk effekt.
Jag vet att jag klassade 1990 års EM i Split som ”Sällskapsresan 4” och den truppen var bara hälften så stor som den här i Barcelona.
Vi ritade ett flygplan och placerade in svenskarna i Euroclass – som det hette på den tiden – och turistklass.
Om jag minns rätt var det bara fyra aktiva som fick sitta längst fram.
Men truppen åkte hem med fyra medaljer och Midde Hamrin som jag placerat längt bak
i turistklass blev fyra på 10 000 meter. Hon blev hjältinna hemma i Sverige då hon satsade allt på ett kort i ett vansinnestaktik, där hon ett tag ledde med nästan ett varv.
Men alla älskade henne för att hon försökte.
Och jag glömmer aldrig när hon kom fram till mig i mixade zonen efteråt och sa:
– Där fick du!
Det är smällar jag gärna tar.
Och någon måste ju ta på sig rollen av ”bad cop” även här i Barcelona.
Det är ju inte ”Alla Vi Barn i Bullerbyn” det handlar om.
Även om det kan kännas så ibland i det här landslaget.
Men vad jag kan konstatera efter att ha varit på alla EM sedan 1986 är att mästerskapet tappat i dragningskraft på de största stjärnorna.
Från 1993 och framåt har vi fått ett VM som avgörs vartannat år. Ett VM med både prispengar, världsrekordbonusar och saftiga bonusar från sponsorerna.
Ger inga prispengar
Ett EM ger ingenting i prispengar eller bonusar och de stora skojättarnas bonusar är betydligt blygsammare för ett EM-guld än ett VM-guld. Mindre än hälften.
Och i en friidrottsvärld där hetaste debattämnet är överträning och för många tävlingar, blir EM-åren den naturliga vilopausen för många.
Ryska stavstjärnan Jelena Isinbajeva har tagit time out i år, ryske världsmästaren i höjd Rybakov valde självmant att avstå och Christian Olsson ville inte ta risken att skada sig.
För att ta några exempel.
Samtidigt vill jag inte döma ut EM redan på förhand. Det är i mästerskapen morgondagens stjärnor föds.
Fransmannen Christophe Lemaître blev världens förste vite under tio sekunder för bara några veckor sedan.
Kenyafödda svenskan Isabellah Andersson kan bli den nya stjärnan som föds.
Nicklas Wiberg kan ta medalj i tiokamp.
Och Carolina Klüft kan slå alla med häpnad.
Det är det som är tjusningen med idrott.
Inga svar är givna på förhand.
Om nu inte den där bläckfisken i Tyskland tippat EM också...