Fysiskt smärtsamt bottenlöst tragiskt

Erik Niva om laget som var på väg mot sin största match

De gav sig ut på en fotbollsresa utan slut, en klättring som bara fortsatte uppåt och uppåt och uppåt.

Chapecoense tog sig till platser och matcher som de tidigare inte ens kunnat fantisera om.

De var på väg att färga den sydamerikanska fotbollen grönvit.

Nu är allt bara sorgsvart.

Sent i söndags var Chapecoenses spelare och ledare mitt uppe i ett gigantiskt grönvitt fotbollsfirande.

Det var deras färger, men den gången var det inte deras fest.

Genom en 1-0-seger i den sista omgången hade Palmeiras vunnit den brasilianska ligan för första gången på 22 år. Partyt saknade gränser, och de besegrade spelarna från Chapecoense fick finna sig i att vara statister.

Det var okej. Deras stund skulle komma, de var själva ute på den största fotbollsresan i sina liv. De skulle inte ens åka hem efter ligaavslutningen, utan dagen efter skulle de flyga vidare till Colombia för att spela en match de tidigare inte ens kunnat fantisera om.

Associação Chapecoense de Futebol är i grunden en ganska liten klubb, från en undanskymd del av den här gigantiska fotbollsnationen. De hade en konstgjord liten studs i högstaligan på 1970-talet – en av säsongerna slutade de på 93:e plats i en bisarr tabell – men i grund och botten har de alltid hållit till långt nere i undervegetationerna.

För åtta år sedan spelade de fortfarande i regionalligan – ungefär motsvarande femtedivisionen – på igengrodda planer inför några hundra avmätta åskådare.

Då började resan.

Tänkte ekonomiskt långsiktigt

Santa Catarina-regionen har länge varit ganska ekonomiskt välmående, men längre inåt landet har boskapsstaden Chapecó aldrig riktigt fått plats på pengatåget. På senare år krängde dock konjunkturen till, och både stad och fotbollsklubb fick nya förutsättningar.

Och ovanligt nog schabblade de inte bort dem.

Chapecoense särskiljde sig genom att satsa med förnuft, balansera sin budget och faktiskt tänka långsiktigt. När de susade upp i högstaligan var de helt skuldfria – något den brasilianska fotbollen knappt någonsin ens hört talas om tidigare.

Inte har de blivit fartblinda heller. De håller sig fortfarande under ett strikt lönetak, och värvar i stort sett inte alls från utlandet. När de vann semifinalen av Copa Sudamericana i förra veckan bestod matchtruppen av 18 brassar.

Skrivit historia gång på gång

Med tiden har det här blivit ett tajt, sammansvetsat band av bröder. Några av namnen känner ni kanske igen från den europeiska proffsfotbollen – kaptenen Cléber Santana gjorde ett par säsonger i Atlético Madrid, anfallaren Rafael Bastos spelade Champions Leage med Cluj – men de allra flesta har byggt upp sina rykten underifrån.

Tillsammans har de skrivit historia gång efter gång. De första segrarna mot storklubbarna från Rio de Janeiro och São Paulo. Den högsta ligaplaceringen någonsin. De första matcherna mot internationellt motstånd.

Första året i Copa Sudamerica föll de till sist mot River Plate, men i år studsade de tillbaka och skickade ut både Independiente och påvens klubb San Lorenzo.

Nu var de framme vid regnbågens slut, vid drömmarnas mål.

Det senaste dygnet har det gått att följa Chapecoenses spelare på olika sociala medier. De har varit tydligt och uppenbart uppspelta, lagt ut glada selfies och olika sorters reseskildringar med ännu högre frekvens än vanligt.

Inte så konstigt. De hade kommit från ingenstans och erövrat kontinenten efter en av den Sydamerikanska fotbollens allra mest spektakulära klättringar.

Att titta på de bilderna nu är fysiskt smärtsamt. Det är så bottenlöst tragiskt att den resan slutade såhär.

Följ ämnen i artikeln