Hjärtat blir nyckeln – annars dör drömmen
Wegerup: Räcker inte till – Blågult måste offra sig för att nå medaljen
På samma gång övermodigt och ängsligt.
Sveriges problem i gruppspelet i OS.
I Brasílias stiltje föds insikterna som ska bli nyckeln mot USA.
Mellandag i Brasiliens huvudstad och den där känslan av att vara med i en futuristisk film eller bok. Det är lite som att kliva rakt in i Karin Boyes Kallocain när man färdas genom Brasília.
Staden som stod färdigbyggd 1961, projekterad av stadsplanerare Lucio Costá och landskapsartiktekten Roberto Burle Marx. De offentliga byggnaderna ritade av pionjären Oscar Niemeyer.
Jag tog en taxi mot landslagshotellet längs de åttafiliga vägarna, genom de zoner staden är indelad i. Mediazonen. Sjukhuszonen. Från hotellzon 1 mot hotellzon 2.
Departementen på rad: jordbruk, hälsa, arbete, alla likadana gröna byggnader. Sen presidentpalatset, högtravande pampigt som i en gammal öststat före fallet.
Så byggdes också Brasília på en dröm, en vision, om ett modernt och funktionellt samhälle utan fattigdom, utan skillnader. Men slumkvarteren har likafullt genom åren vuxit sig kämpahöga i stadens utkanter. Alltmedan de styrande mutat och myglat och president Dilma Rousseff stängts av och nu kommer att ställas inför riksrätt.
Den obarmhärtiga solen över slätterna har blekt de en gång så mäktiga byggnaderna. Även i Brasília hann verkligheten i kapp utopin.
Befriande ärliga och öppna
Också det svenska laget möttes av verkligheten, när de landade i OS och fick en snål seger, en storförlust och ett matt kryss.
I går tog man emot oss på sitt hotell, omgärdat av säkerhet, inbäddat i lyx. Med utsikt över sjön, poolen och OS på storbilds-tv.
Men jag tittade mindre på simningen och mest i backspegeln, på de matcher som varit, med Pia Sundhage, Caroline Seger och Olivia Schough. Alla var befriande ärliga, öppna om nervositeten och pressen. Seger betonade hur fort spelet går här och då har hon ändå varit med i över tio år på den här nivån.
”Vi är kanske inte så bra som vi tror”, sa sen Schough på det sköna sätt bara hon säger saker.
I den frasen ligger hela Sveriges problem i ett nötskal. Både landslagets och svensk damfotbolls i stort. Vi tog oss till OS via ett kval där ett misstag i Nederländernas försvar frälste oss. I EM-kvalet dominerar vi för all del och damallsvenskan är en serie att vara stolt över. Men låt oss vara ärliga, vi som vill svensk damfotboll väl, det räcker inte.
På toppnivå, som VM och OS, är tempot ett annat, tekniken, spelförståelsen, allt. Svensk damfotboll har en utmärkt bas. Vill vi däremot någonsin mer kunna konkurrera med världseliten måste SvFF och klubbarna skapa utrymme för det också, i jobbet i fotbollsvardagen och med speciella förberedelser under mästerskapsår. Annars kommer vi bara att halka efter mer och mer.
Hellre tråckla i grovt lintyg
Till dess, mot USA, måste vi jobba med det vi har, finna oss i att tråckla i grovt lintyg snarare än att brodera i glänsande silke. Hjärtat blir nyckeln, att spelarna offrar sig på samma sätt som de atleter vi ser tävla för livet i de andra OS-grenarna.
Med mindre än så kommer drömmen om OS-medalj att dö i morgon mot USA, under samma grymma sol som blekt Brasília.
Och medan drömmar uppstår och brister rullar livet på, i väntan på match. Staden, folket, roar sig bäst man kan. Från mitt hotellrums höjd ser jag ut över stadsparken med sitt tivoli bland palmerna. Solljuset mattas, skymningen faller, Pariserhjulet tänder sina neonljus. Och från ingenstans kommer den för mig, den gamla Alphaville-låten:
”Afternoons in Utopia”.