Bästa turneringen avgörs i London

Fyra timmar från centrala London till Stockholm central.

Det är stabilt, som Dr Alban skulle sagt. Världen flyter samman.

Även internet ger nya möjligheter. Staten måste anpassa sig till verkligheten. Det gäller även poker och jag är övertygad om att Svenska Spel snart får tillstånd att öppna nätpoker.

I onsdags åkte jag till London och deltog i Victor Chandler Cup, en tv-sänd turnering i form av enbordssatelliter där vinnaren gick vidare till ett nytt bord. Det kostade 5 000 pund att vara med och första priset var 200 000 pund. Stora delar av startfältet bestod av inbjudna kändisar som spelade mycket svagt. Jag fick en drömlottning och dominerade mitt åttamanna-bord totalt. Det kändes som att endast Fru Fortuna kunde stoppa mig. Vilket hon gjorde. En sexprocentare på rivern beseglade mitt öde. Potten var på 75 procent av alla marker. Surt sa räven. Och jag.

Nålar och voodoodockor

Men det var smickrande att bli inbjuden och kul att vara med. Förhoppningsvis får jag en chans till revansch nästa år. Men det är inte säkert eftersom jag slog ut Mr Victor Chandler himself. Han mumlade något om nålar och voodoodockor.

På torsdagen var det nya tag. London Open arrangerades av wsex.com med en garanterad prissumma på två miljoner dollar. Mycket gött då endast 139 spelare kände sig manade att slanta upp 10 000 dollar för att vara med. 600 000 dollar i extra prispengar måste vara rekord.

Av någon konstig anledning var det bara tre svenskar på plats, Martin ”Kniven” deKnijff, Mikael Thuritz och undertecknad. Men det var den bästa turnering jag spelat. Alla kände likadant. Strukturen var fantastisk med massor av speltid. Tävlingen sköttes av världens bästa turneringsledare, Matt Savage.

750 000 dollar i förstapris

”Kniven” åkte tyvärr ut tidigt men för Thuritz och mig gick det bättre. Thuritz låg etta och jag låg trea. I det här läget var jag mycket nöjd med oturen jag haft i Victor Chandler Cup, för här var förstapriset 750 000 dollar.

Först sprang jag in i en triss och sen bluffade jag ut mig själv. Det var mycket snopet att åka ut som femma. Det kändes tomt inombords, men jag tröstade mig i den fria baren och blev snart på bättre humör. femte priset på 110 000 hjälpte säkert till en del.

Jag varvade bra spel med mindre bra spel men som helhet är jag nöjd. Trots min coachning kom Thuritz bara tvåa. Vid ett tillfälle hade han 80 procent av markerna och en motståndare kvar. Men efter fyra timmar var det över. Han får torka tårarna med 400 000 dollar. Mycket pengar för en 20-åring.

Han kommer igen. Det gör jag med. Jag lovar.

Ken Lennaárd (poker@aftonbladet.se)