Bergström: Stina Nilsson en svensk Petter Northug

Kristoffer Bergström

FALUN. Det krävs mod för att kasta om hela laget och sätta världens bästa fristilsåkare på en klassisk sträcka.

Men när planerna slår fel kan man antingen stå där med sin djärvhet och deppa.

Eller så heter man Stina Nilsson, är 21 år gammal och spurtar hem ännu ett silver.

Timmen före damernas stafett satte Charlotte Kalla ord på sina förväntningar.

– Vi är modiga som vågar satsa, sa hon.

2009 tog hon över rollen som ankare för det svenska laget. De hade inte tagit VM-medalj på tolv år, men med Kalla på sistasträckan började en ny era. Brons i Liberec, silver i Oslo, silver i Val di Fiemme.

Vad säger du, hunden?

En hundvalp hade kunnat ta ut ett lag som vore favoriter till ännu ett silver. Ta Ingemarsdotter och Bleckur på klassiskt, Rydqvist eller Wikén på tredje och krydda anrättningen med Kalla som får jaga hem andraplatsen.

Sverige gjorde inte så.

De satte upp en enormt djärv taktik. Två debutanter, varav en främst är sprinter, en tjej som inte kört VM-stafett på tio år, och så världens bästa fristilsåkare på en klassisk sträcka. Laguttagningen var anpassad för en bana där de klassiska varven både var tyngre och längre än skejtbanan, men det var också ett sätt att utnyttja Stina Nilssons spurtkapacitet utan att vingklippa Charlotte Kalla.

Dragen var de mest uppseendeväckande jag någonsin sett Sverige göra på en stafett. Det är som att Pia Sundhage skulle skicka hem Lotta Schelin på ytterbacken i en VM-semi.

Vad säger du, herr hundvalp, om dem?

Modigt, tyckte Kalla.

Galet och roligt, tänkte vi.

Rydqvist ramlade

Med sitt chocklag ämnade Sverige att kapa bort alla mellansteg på prispallen, forma om den till en stubbe med en enda avsats. De signalerade att hemmanationen inte går för medalj utan för seger.

I realiteten gick för mycket fel för att planen skulle falla riktigt väl ut. Sofia Bleckur hade dåliga skidor och trasslade till det vid första utförslöpan. Charlotte Kalla brassade på, vår storkanon avlossade sin salva, det ekade över Lugnet, men vid växling var Norge ändå i ledningen. Efter att Maria Rydqvist ramlat på en isfläck var planen i kras.

Allt som återstod var hoppet att Stina Nilsson skulle reparera spillrorna i en duell mot Krista Pärmäkoski. 21-åringen pratar ständigt om att vara i nuet, men visst skejtade hon ut med sina två VM-silver mentalt hängande runt halsen? Finskan är äldre och mer rutinerad, men det kändes som att hela publikhavet förstod vad som väntade om de två skulle komma in på upploppet samtidigt.

Tredje raka silvret

Jämförelsen kanske är platt och onödig, men Stina Nilsson känns som det närmaste svensk skidåkning har haft en Petter Northug i modern tid. Hon är en avslutare. En taktiker som kan spara krafter i en eller tio kilometer, kanske längre än så, och ändå explodera på slutet.

Och jodå. Visst blev det så igen.

Lite benskejt, lite avslappnad körning på fyrans växel och så var Sveriges tredje raka stafettsilver bärgat.

Loppet blev inte som tänkt, men om vi nickade åt guldplanerna före start vore det fegt att backa i efterhand. Det var ett intressant experiment som inte föll ut perfekt, men som ändå gav ett rakt besked.

Vi har nog bytt ankare i laget permanent.

För Stina Nilsson visade i dag att när det inte längre räcker med mod,när isfläckar, fästvalla och stumma ben säger ifrån, behövs något mer.

Då krävs vanlig, hederlig, supersnabb skidåkning.