En strimma av ljus i mörkret
Efter tragedin – Erik Niva om spelarna i Chapecoense, familjerna som sörjer & hur fotbollen får människor att känna för andra
Vi hade aldrig hört talas om dem och vi visste absolut ingenting om dem.
Ändå känner vi starkt och djupt för alla spelare i den lilla brasilianska landsbygdsklubben Chapecoense.
Trots all sorg och all svärta är det sånt vi har fotbollen till.
Så mycket det betydde, och så lite det betydde.
Den sista dagen i juni 2002 upplevde Paulo Paixão en av de största dagarna i sitt yrkesliv. Jublande sprang han in på planen i japanska Yokohama. Ronaldo hade gjort två mål mot Tyskland, och Brasilien var världsmästare igen.
Eller för den delen – Paulo Paixão var världsmästare igen. Precis som 1994 hade han varit den som sett till att stjärnorna var i skick att prestera. Ronaldinho beskrev honom som ”världens bästa fystränare”.
Men en månad senare spelade inget av det längre någon roll.
Utan minsta förvarning dog Paulo Paixãos äldste son Alessandro, 25, av en hjärtattack. I ett enda ögonblick förbyttes lyckan till en kamp för mening och försoning. Vad var allt egentligen värt?
Med tiden hittade ändå Paulo Paixão tillbaka till sitt liv, sin gud och sitt arbete. I allt högre utsträckning började han ta med sig sin yngsta son på jobbresorna, delvis för familjeumgängets skull, delvis utifrån någon typ av mentorstanke.
Där Alessandro varit en sökare och grubblare var Anderson Paixão sin fars son på ett mycket mer uppenbart sätt. Han ville också bli fystränare – och han blev fystränare.
Förlorade sin andra son
När Neymars brasilianska landslag krossade Argentina för ett par veckor sedan var det inte Paulo Paixão som förberett dem, utan Anderson Paixão. Som kvitto på sitt arbete med succéklubben Chapecoense hade han även fått plats i landslagsstaben.
I dag är han död. Paulo Paixão har förlorat även sin andra son.
– Vi är överraskade av att gud ville att vi skulle gå igenom det här en gång till. Men vi kan inte klaga på herren, vi måste ändå hitta ett sätt att tacka honom för ännu en dag.
I de intervjuer som Paulo Paixão gjort de senaste dagarna har han givit ett näst intill fatalistiskt intryck. Hans starka gudstro är tveklöst en viktig förklaring till hans förhållningssätt, men där finns även en form av stoisk övertygelse om att livet måste fortsätta levas av de som blivit kvar.
Alessandro Paixão lämnade en dotter efter sig. Hon är nästan vuxen nu. Anderson Paixão hade två söner, en elvaåring och en pojke som fyllde nio samma dag som Chapecoenses flygplan störtade.
– Det här är en situation som kräver reflektion. Folk måste värdesätta sina liv, glädjas åt både sina framgångar och sina förluster.
Den 24 november skrev Chapecoense historia, när de slog ut San Lorenzo och kvalificerade sig för final i Copa Sudamericana. På presskonferensen efter matchen var välmeriterade tränaren Caio Júnior känslosam:
– Om jag dog i morgon så skulle jag dö som en lycklig man.
Även hemma hos anfallsstjärnan Bruno Rangel var det planerat för firande den här veckan. Dottern Barbara fyllde åtta i onsdags – dagen efter Anderson Paixãos son – och kalaset skulle hållas efter skolan på fredag.
Inget konstigt med det sammanträffandet. Nästan alla i Chapecoenses trupp kom från de delar av Brasilien där det är vanligt att tidigt börja bilda stora familjer. I stort sett alla spelarna hade småbarn.
Själv var Bruno Rangel yngst av elva syskon, och var aldrig i position att strunta i pengarna inom fotbollen, att spela mest bara för att det var kul.
Redan som 24-åring bestämde han sig för att sluta. Karriären tog inte fart, och när han erbjöds ett jobb som bankassistent i hemstaden var beslutet oundvikligt.
Men efter bara ett halvår fick Bruno Rangel sparken från banken, och det fanns inget annat val än att försöka hacka en väg genom den snåriga djungeln som utgör Brasiliens tredje- och fjärdedivisioner.
Genombrottet kom sent. Som 31-åring fick Bruno Rangel chansen av Chapecoense i Serie B, och tackade med 31 mål på 34 seriematcher. Chapecoense gick upp i högstaligan, Bruno Rangel blev en stjärna och fick ett erbjudande från Al-Arabi i Qatar.
”Färdig med den fasen av mitt liv”
Egentligen ville han inte åka – lämna sin familj i en annan världsdel – men återigen stod han i ett läge där han visste vad han behövde göra. Ett enda år vid Persiska viken, drygt fem miljoner svenska kronor netto. Ett nytt hus till hans mamma, ett annat livsläge för hans barn.
Och sedan? Sedan raka vägen tillbaka till Chapecoense.
– Att flytta utomlands var väldigt viktigt för mig och min familj, men nu är jag färdig med den fasen av mitt liv. Nu återvänder jag till platsen där jag blev älskad och lärde mig att älska. Jag vill bli lycklig igen i Chapecoense, och jag vill skänka all den glädjen vidare till samhället och människorna i Chapecó.
Under de två dryga år som gått sedan återkomsten har Bruno Rangel dundrat in ytterligare 74 mål för Chapecoense, blivit klubbens främsta målskytt och mest dyrkade spelare någonsin.
Han har givit en färsk klubb en historia, och en fattig familj en framtid.
Flera av spelarna i Chapecoense har gjort en eller ett par säsonger i fjärran länder. Ytterst få av dem har egentligen velat åka. I Västeuropa är det väldigt lätt att moralisera över de som främst spelar fotboll för att tjäna pengar. I Sydamerika är det betydligt svårare.
Chapecoenses rutinerade vänsterback Filipe Machado hade tidigare hankat sig fram på halvdana kontrakt i allt från Azerbajdzjan till Bulgarien. Sommaren 2015 flyttade han till Saba Qom i Iran.
– Det är väldigt smärtsamt att lämna den här staden, den här klubben. Men jag står här som en familjeman, som tänker på min dotter. Jag vill försöka göra det som är bäst för hennes framtid, erbjuda henne en möjlighet att studera.
Alla bilder och filmsnuttar som Chapecoense-spelarna publicerat på sociala medier de senaste veckorna är smärtsamma, men inget annat är fullt lika hjärtskärande som det på Tiaguinho.
Ni har säkerligen redan sett filmklippet där den 22-årige yttern får beskedet om att han ska bli pappa för första gången, där han jublar, dansar och Bebeto-vaggar.
”Papai, a sua felicidade também é a minha e da mamãe”, stod det på lappen som hans fästmö skickat med fostrets röst. ”Pappa, din glädje är även min och mammas”.
Tiaguinho hade alltid varit en liten kille med stora drömmar. Han ville få barn tidigt i livet, och han ville nå hela vägen med sin fotboll.
Mer än något annat drevs han av en tanke, en målbild. Hans egen pappa var också en stor fotbollsentusiast – Flamengo-supporter – men hade förlorat synen i vuxen ålder.
En dag skulle han ändå få ”se” sin son på Maracanã. En dag skulle Tiaguinho springa in där, och allra helst skulle han göra det i Flamengos rödsvarta dräkt.
Det blev aldrig så.
Även om Tiaguinho rusade hela vägen från bänken i fjärdedivisionen till startplats i högstaligan på mindre än två år så hann han inte riktigt hela vägen fram.
Chapecoense värvade honom i början av juni, veckan efter bortamatchen mot Flamengo. Tiden räckte inte till för Tiaguinho. Hans blinda pappa fick aldrig se honom på Maracanã, själv fick han aldrig träffa sitt efterlängtade barn.
21-årige högerbacken Gimenez var en av de yngsta som dog i kraschen, en av dem som gick bort precis när livets tyngder äntligen verkade vara på väg att lätta.
Det hade varit några svåra år. Som 18-åring fick han barn och gifte sig med sin Patricia – men ungefär samtidigt slutade klubben han spelade för att betala ut löner. Den unga familjen hade inget skyddsnät att falla tillbaka på, kunde inte betala sina räkningar och hade till och med svårt att ställa mat på bordet.
Att spela under press kan betyda olika saker. Gimenez visste att precis allt hängde på att han snabbt spelade till sig ett bättre kontrakt med en större, stabilare klubb. Han lyckades den gången, men nu finns han inte mer.
Patricia är ensam kvar med parets treåriga dotter, och när hon postade på Facebook häromdagen tryckte hon ner tangenterna i desperation.
”Jag lever inte längre. Jag kan inte andas utan smärta. Det gör ont att prata, det gör ont att tänka.
Mitt liv är definitivt slut nu. Jag kan fortfarande inte berätta för vår dotter, för allt verkar vara en lögn. Allt måste vara en lögn”.
Chapecoenses lagkapten Cléber Santana har egentligen alltid varit en ansvarstagare, en ledarfigur.
Livet gjorde honom sådan.
– Vår pappa dog tidigt, och Cléber uppfostrade mig som om han varit min pappa. Han var allt för mig, ett föredöme i hur man ska leva sitt liv och vara som person, säger hans lillebror Cleidson Santana.
Av alla Chapecoenses spelare var Cléber Santana den mest meriterade. Han värvades från Santos till Atlético Madrid, han blev målskytt mot både Real Madrid och Barcelona – men han valde ändå att flytta tillbaka till Brasilien eftersom hans familj inte trivdes i Spanien.
– Vi utsattes för rasism. Det var barn som inte lät min son vara med och spela fotboll eftersom han var svart.
Cléber Santana träffade sin blivande fru Rosângela Loureiro redan i de tidiga tonåren, och de skulle snart fira kristallbröllop efter 15 år som gifta. Tanken var att de skulle göra det i Puerto Rico, tillsammans med lagkamraterna från Chapecoense och deras familjer.
”Ingen lämnas ensam så länge jag finns här”
Allt var redan arrangerat. Sammanlagt var de 13 spelarfamiljer som skulle åka, med avresa den 9 december. Cléber Santana var den som hade tagit initiativet, men Rosângela Loureiro åtog sig sedan att sköta mycket av logistiken och administrationen.
Hon föreslog dessutom att alla spelarfruarna skulle skaffa en och samma tatuering som minne.
Själv hade hon redan gjort den – ett flygplan som liksom ritade ett hjärta i luften.
– Det var för att alla skulle kunna minnas den här fantastiska tiden tillsammans när vi blivit gamla.
Tanken var att vissa säkert skulle lämna klubben, men att vi ändå skulle hålla ihop.
Under dagarna som gått sedan katastrofen har Rosângela Loureiro blivit centralgestalten som hållit ihop de anhörigas familjer. Hon har berättat om hur om hur hon ångestskrek sig igenom tisdagsmorgonen tillsammans med sina två barn, men om hur sedan såg det som sin plikt att samla ihop sig själv och finnas där för de andra spelarfruarna.
– Det var någon som sa att hon hellre hade dött med sin man än att bli lämnad ensam kvar. Men ingen kommer att lämnas ensam så länge jag finns här. Jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa till. Det finns unga tjejer här som inte har någon egen mamma eller någon egen familj. Då kan inte jag stänga in mig och isolera mig, då måste jag finnas där.
Med stöd och hjälp från sin egen familj har Rosângela Loureiro förklarat för sina barn vad som kommer att hända härnäst. Jo, hon måste faktiskt åka till Colombia för att hjälpa till att identifiera kropparna, det går bra att vara med farbror under de dagarna. Men nej, de kommer inte att behöva flytta från Chapecó, tvärtom.
– Först sa barnen att de inte ville låta mig åka till Colombia. De hade redan förlorat sin pappa, och nu kunde jag också dö. Vi skulle behöva flyga över platsen där planet kraschade. Men det viktigaste för dem var att förstå att mycket ändå skulle förbli sig likt i deras liv. De vill bo kvar här. De har sina vänner här – 14-åringen har sin första flickvän – och jag kan inte ta allt det ifrån dem. För dem och för alla andra ska vi stanna kvar här i Chapecó och bygga upp våra liv igen.
Och lagresan till Puerto Rico? Den ska fortfarande bli av.
– Nästa år. När vi fått någon sorts normalitet i liven igen. Jag tror att resan kommer vara bra för barnen, för oss alla.
I fredags gav stjärnmålvakten Danilos mamma ett par intervjuer på Chapecoenses hemmaarena Arena Condá. Inför minnesstunden försökte Alaíde Padilha sätta ord på den personliga tragedin, hur det skulle bli att se hennes son komma tillbaka i kista.
Men mitt under en av tv-intervjuerna ställde hon en motfråga tillbaka till reportern, Guido Nunes:
– Ni i media har också förlorat så många vänner. Hur känner ni er? Det kan inte vara lätt för er heller.
– Nej...
– Får jag ge dig en kram för hela pressen?
I de senaste dagarnas globala våg av välvilja har det även dolt sig osäkra uppgifter, krass opportunism och direkta lögner.
Nej, en döende Danilo ringde inte sin fru på väg in till operationssalen, och det påhittet har varit jobbigt för familjen att hantera.
Paris Saint-Germain har inte donerat 400 miljoner till Chapecoense, och Christiano Ronaldo har inte skänkt 30 miljoner till de anhöriga. Juan Román Riquelme och Ronaldinho har inte erbjudit sig att spela för klubben nästa säsong, i alla fall inte ännu.
Men allt det andra har varit på riktigt.
150 000 samlades för att hedra offren
Uppe i Medellín samlades fler än 150 000 colombianer – bara en fjärdedel av dem fick plats inne på arenan – för att hedra offren och sjunga för Chapecoense.
I anslutning till det ställde Colombias argentinske förbundskapten José Pékerman några retoriska frågor till alla medlemmar av den så kallade fotbollsfamiljen: ”Och du? Varför känner du såhär? Förstår du nu varför du älskar fotboll? Vi lider alla av såna här nyheter”.
Fotbollen har sina ofrånkomliga avigsidor, men också sina unika styrkor. I en allt slutnare värld genererar den fortfarande samhörighet och empati. Den får människor att känna för andra människor – genuint och innerligt – att sätta sig in i deras liv och öden och faktiskt försöka förstå dem.
Mitt i allt mörker får vi aldrig tappa bort den starka strimman av ljus.
Källor: Folha de São Paulo, Globo, Lance!, ESPN Brasil, Zero Hora, Radio Gaúcha, SporTV, Diário Catarinense, A Notícia, Hora de Santa Catarina, Jornal de Santa Catarina.
Tweet av