Patrik Brenning

Sayragul Sauytbay brinner av engagemang när hon talar om sitt raseri över OS.

Men det räcker sedan med en kort fråga för att 44-åringen ska tystna och bryta ihop i tårar.

– Det finns en bild jag aldrig kommer glömma och som ständigt spelas upp i mitt huvud, säger hon.

Bilden av en ung kvinna och hennes huvud som rycks fram och tillbaka vilt av smärta och fruktan. Ljudet av hennes vädjande rop.

”Hjälp mig!”.

Det är i slutet av januari 2018 när vakterna eskorterar in 41-åriga Sayragul Sauytbay i en större lokal i fånglägret i regionen som Kina kallar Xinjiang.

Officiellt kallas de utbildningsläger och påstås motverka terrorism. Vittnesmålen inifrån är samtidigt helt andra. Att du kan hamna där av egentligen vilken anledning som helst. Och att du sedan inte vill något hellre än att komma levande därifrån.

Sayragul har bara befunnit sig på en våning i lägret innan. En plats där alla bär ljusblå kläder. Det här är en ny lokal. En okänd plats.

Hon ställer sig längst bak vid väggen. Framför henne sitter hundratals andra på platsstolar i rader av halvcirklar. Ingen får tala.

En vakt med svart mask över ansiktet och snörade kängor kliver in i mitten av den innersta halvcirkeln. Sedan kallar han en av åskådarna till sig.

Det är en ung kvinna, 20–21 år, med lite rundlagt ansikte. Hennes huvud är rakat.

I henne telefon har vakterna hittat ett flera år gammalt meddelande.

– När jag gick i nionde klass skrev jag ett meddelande till en vän på min mobil för att önska henne en välsignad helg. Det var en religiös handling och ett brott. Jag ska aldrig göra om det igen, säger hon högt.

Publiken är vana vid de offentliga bekännelserna. I lägret är de vardag. Oftast uppdiktade, ibland sanna, men nästan alltid helt banala.

– Lägg dig ner!, beordrar vakten.

Ytterligare två maskerade män kommer fram och sliter av kvinnans byxor. Hon skriker ”nej” men är sekunder senare ändå begravd under den väldige vakten på golvet.

Vilt panikslagen stirrar hon på åskådarna och skriker, ”Hjälp mig! Snälla, hjälp mig!”. Mannen på henne stönar och rosslar som ett djur.

Runt dem börjar människor gråta. Andra svimmar. Gemensamt är att de då genast släpas ut ur rummet.

Längst bak vid väggen förstår Sayragul nu vad det är som pågår. Det är ett test. Ett experiment för att se hur nedbrutna och styrda internerna hunnit bli. Hur mycket mänsklighet det ännu finns kvar att dunka ur dem.

”Oberörda skulle vi se på när den unga kvinnans huvud ryckte fram och tillbaka, vilt av smärta och fruktan. När den första mannen var klar och drog upp sina byxor, likt en hyena som ätit sig mätt, satte sig den andra maskerade mannen på den skändade kroppen på golvet”, berättar hon i sin bok ”Ögonvittnet”.

Sayragul blir stående. Blixtstilla men med en smärta i kroppen som en amputerad utan bedövning. Andra protesterar nu högljutt.

”Vakterna grep omedelbart tag i dem och förde bort dem, medan kvinnan skrek tills hon var helt tom, helt urholkad inombords, och den tredje mannen tvingade sig in mellan hennes blodiga lår.”

Till slut är det tyst i rummet.

”Nu hade kvinnan slutat skrika; allt vi hörde var hennes rossliga andning. Hon var deras byte. De skulle kunna slita henne i bitar om de kände för det. Några stod inte ut med att se på längre utan sänkte sina huvuden. De beväpnade vakterna ledde i väg fler och fler interner. Alla försvann.”

”Så länge jag lever kommer jag aldrig glömma det. Jag kan helt enkelt inte lämna det bakom mig.”

En och en halv månad senare är Sayragul oväntat fri. Hon är ett av Kinas få misstag.

Hon kom undan, hon kom ut. Ett världsunikt ögonvittne på den tortyr och förföljelse som sker i landet.

I skuggan av OS.

”Det är ett pågående folkmord”

Amnesty kallar det ”ett brott mot mänskligheten” men begreppet ”folkmord” är, utanför Kina, inte längre kontroversiellt i sammanhanget.

Enligt Amnesty sitter åtminstone en miljon människor i lägren i dag. Sayragul själv uppskattar det till så många som tre miljoner.

De ligger i Xinjiang, eller Östturkestan som de förtrycka folkgrupperna som en gång hade regionen som sitt hem håller fast vid. Det är platsen längst upp i nordvästra Kina som OS-arrangören i Peking absolut inte vill att du ska se.

– När Kina vann ansökan om OS 2015 skrev de under på att de skulle respektera mänskliga rättigheter. Men i verkligen är det Kina gör i Xinjiang-området inte bara en kränkning av mänskliga rättigheter. Det är ett pågående folkmord. Alla borde bojkotta OS, säger Sayragul till Sportbladet i sitt hem i Trelleborg.

För det var hit till Sverige hon kom, det världsunika ögonvittnet, efter en resa som får hennes autobiografi att framstå som en roman många förmodligen hade avfärdat som orealistisk. Till och med otänkbar.

Nu har hon en vädjan till alla svenskar som ser OS på tv. Låt inte spelen bli den stora mörkläggningen Kina hoppas på. Låt det i stället bli den stora upplysningens spel.

Blunda för Kinas välorienterade OS-kuliss och vänd i stället blicken mot Xianjiang.

Läs hennes historia och sprid den vidare.

För det var de vittnesmål vi ska berätta om nu som räddade hennes liv.

Nijat Turghun står och huttrar på Mynttorget i Stockholm. Han är uigur och flydde Kina efter att en underjordisk organisation som kämpade för uiguriska rättigheter avslöjats.

Han hann ut i tid. Andra hade inte samma tur.

Hans bror är spårlöst försvunnen och hans pappa tvingades sitta i interneringsläger i 20 månader.

De har inte talats vid på flera år men Nijat fick på omvägar en bild på sin far efter tiden i lägret. Hans hår var rakat och hans tidigare imponerande kroppshydda försvunnen.

Den starke mannen han en gång kände som sin far var förvandlad.

– Han måste ha gått ner 30–40 kilo, säger Nijat.

Snart anländer fler till torget och det delas ut flaggor samt plakat.

”Bojkotta Beijing 2022” står det på ett. ”Stoppa folkmordet” på ett annat.

En tredje bild föreställer de olympiska ringarna, och ovanför dem fem snaror i OS-färgerna. 

– Jag hoppas att vi blir 10–20 stycken. Det är en arbetsdag, säger Nijat.

Känns det tröstlöst?

– Ja, lite.

För oavsett hur högt de tappra uigurerna i Sverige skriker, och trots att de snart har fått en generator och dragit upp volymen på högtalaren så högt att möblerna måste skaka på Moderatledaren Ulf Kristerssons kontor ovanför, så känns det inte som någon lyssnar.

Men för den som faktiskt läst historien går den inte att glömma. För den som varit i det svarta rummet läker såren aldrig helt.

Efter två dagar i lägret hör Sayragul för första gången skriken. De desperata djuriska vrålen från det svarta rummet.

Det ligger i trapphuset bakom den glasväggsförsedda vaktkuren. Platsen varifrån fångarna i den 25 meter långa korridoren bevakas dygnet runt.

Tolv celler på vardera sida. Tredubbla lås och en extra regel som förstärkning. Kameror precis överallt.

Sayragul förstår inte vilken tur hon har när hon för första gången får se sitt eget rum. Det är sex kvadratmeter naken betong. Ett hål i golvet, ett tvättställ och en madrass tunn som två plastpåsar.

I taket lyser lamporna dygnet runt men det fönsterlösa rummet är trots allt att jämföra med sviten på ett hotell.

Sayragul har internerats som lärare åt övriga fångar. Som välutbildad och flerspråkig kazak ska hon varje dag utbilda de andra fångarna i kinesiska slagord, seder och sånger. Hennes elever bor i rummen intill och morgonen efter sin första natt i lägret får Sayragul se dem för första gången.

Scenen beskrivs i hennes bok.

”Prick klockan sex öppnades alla dörrar automatiskt. För ett ögonblick tappade jag andan. Från de öppna dörrarna till internernas celler kom en vidrig stank av svett, urin och avföring som spred sig genom korridoren och genomsyrade hela våningen. Vakterna i blå uniformer bar munskydd när de gick in i cellerna i flygeln mittemot.”

Hon förstår senare att fångarna enligt reglerna har rätt till en kvadratmeter cellgolv var. I verkligheten kan det ändå pressas in 20 personer på 16 kvadrat. På varje våningsplan trängs 400 personer.

I varje cell finns en platshink med lock som toalett, men internerna får bara tömma den en gång per dygn. Blir den full är den full.

Direkt när Sayragul kommer till lägret bestämmer hon sig för att försöka lägga allt hon ser och upplever på minnet. Tanken på att en dag ta sig ut och berätta för världen blir en motivation för att orka och överleva.

Bara på hennes våningsplan finns hundra anställda med olika roller. Efter att ha sett utbildningsmaterialet som bärs upp och ner i trapphuset intill räknar hon ut att det måste finnas runt 2 500 människor i byggnaden.

Hon får 56 elever där 60 procent är män mellan 18 och 50 år. Resten flickor, kvinnor och äldre.

På främre raden sitter den yngsta, en 13-årig flicka. Den äldsta eleven som passerar genom Sayraguls klassrum under tiden i lägret är en 84-årig fåraherde.

Schemat är samma varje dag.

06.00: Väckning. 
07–09: Undervisning.
09–11: Tentamen.
11–12: Skanderande av slagord.
12–14: Lunch och instruktioner.
14–16: Lovsång till partiet.
16–18: Självreflektion.
18–20: Paus och kvällsmat.
20–22: Medgivanden.
22–00: Skriva bekännelser.
00–06: Sömn.

De som lär sig snabbt och uppför sig väl avancerar i ett internt poängsystem. Efter tillräckligt många poäng får du flytta upp en våning och byta dina ljusblå kläder mot mörkblå. Misslyckas du flyttas du ner och får rött på kroppen.

Någonstans hägrar ett löfte om att tillräckligt många poäng kan köpa din frihet.

”De minst utbildade och de äldre förlorade en efter en allt fler poäng tills de slutligen sorterades bort som dålig frukt. Deras platser fylldes direkt av nya fångar”, skriver Sayragul tillsammans med medförfattaren Alexandra Cavelius.

Vägrar de äta fläskkött väntar tortyr

I boken ”Ögonvittnet” går vidare att läsa om hur muslimska män och kvinnor tvingas äta fläskkött. Vägrar de väntar tortyr.

En stor del av dagen går annars åt till medgivanden och självreflektion. Det går ut på att fångarna ska minnas (eller hitta på) och sedan erkänna överträdelser de gjort i sina liv.

Det kan vara att de besökt en släkting utomlands, använt det kinesiska elnätet till att ladda en mobiltelefon eller haft en koran i hemmet.

Bekännelserna skrivs ner i block under dagen och lämnas in under kvällen. Mellan 20 och 22 står sedan fångarna tätt tillsammans i cellerna med sina bojade händer uppsträckta mot väggarna i två timmar och upprepar synderna likt ett mantra.

När dagen är över sover de upptryckta mot varandra på höger sida med bojor runt händer och fötter. Att vända sig om är förbjudet.

Som lärare får Sayragul tillgång till fler delar av lägret än internerna. Bland annat sjuksysterns kontor där journaler för de intagna sorterats i rader.

Alla läkarundersöks regelbundet med blodprov innan de friska och starka får ett rött kryss i sina journaler och förs bort nattetid. Detta trots att deras poängställning inte förändrats.

Sayragul misstänker till en början att de väljs ut för organdonationer. Först när hon blivit fri informeras hon om hur tiotusentals muslimer skickats från Östturkestan till fabriker över hela Kina för att användas som slavarbetare.

En natt i januari 2018 kommer en grupp nya fångar till Sayraguls våning. Bland dem finns en 84-årig kazakisk kvinna som gripits så plötsligt att hon inte ens hunnit få med sig ett par skor.

I strumplästen står hon nu skräckslagen och studerar vakterna längs väggen. Hennes ögon fastnar på Sayraguls bekanta kazakiska drag.

Den äldre damen springer fram, kastar sig om halsen på henne och ber för sitt liv.

Sekunder senare är de särade av vakter som släpar iväg Sayragul till det enda rummet som saknar kameror.

Det svarta rummet.

Sayraguls blick landar på det stora bordet i mitten av rummet. Det är fullt av elpistoler, polisbatonger och järnstänger för att fixera händer och fötter i plågsamma ställningar bakom offrets rygg.

På väggarna hänger vad hon efteråt beskriver som medeltida vapen. Verktyg för att dra loss finger- och tånaglar, tunga kedjor och bredvid dem långa, spetsade träspjut att föra in i offrets kropp.

Längs väggen står stolar uppradade. Några strömförande. Andra med galler och spännband för att hålla fast offret. Någon i stål med hål i ryggen för att armarna ska kunna vridas bakåt över axellederna.

Och så det Sayragul fruktar mest: Tigerstolen med spikar rakt genom sätet.

”Jag var säker på att jag skulle dö före gryningen”.

Fingernaglarna saknas

Sayragul spänns fast i en elektrisk stol och sedan haglar frågorna och slagen samtidigt som hennes kropp skakar och rycker okontrollerat av strömmen.

När männen i svarta masker och snörade kängor inte är nöjda med hennes svar ökar de styrkan på elektriciteten.

Hennes sinne studsar fram och tillbaka mellan medvetande. Hon jämför själv gärningsmännen med rabieshundar i kedjor. Ilskna och vilda som njöt av att plåga.

Efter tre timmar tappar de till sist intresset och placerar Sayraguls sargade kropp på betonggolvet i hennes cell. Snart knackar det på dörren. Det är dags att arbeta igen.

Efter tortyren möter Sayragul den 84-åriga kvinnan i sitt klassrum. Hon saknar nu sina fingernaglar.

”Att dö var inget alternativ...”

I boken beskriver Sayragul Sauytbay också hur fångarna medicineras med piller och sprutor. Själv blir hon varnad av en kinesisk kollega. ”Ät inte pillren, de är livsfarliga”.

Hon ser sedan hur kvinnor slutar få mens och andra fångar sjunker ner i apati.

Hon beskriver hur flickorna är mest utsatta i lägret. Hur de yngsta och vackraste hämtas från sina celler på kvällarna för att återkomma bleka och uppskrämda med skrapsår på kroppen nästa dag.

Hon överlever själv fysiskt genom att låtsas svälja sina mediciner. Mentalt tar hon sig fram med tre tankar i huvudet.

Planen att komma ut och avslöja för världen vad som pågår bakom de fönsterlösa betongväggarna. Men också varna för den trestegsplan hon i förtroende fått se på officiella dokument med uppdraget att sedan normalisera i tankarna hos sina elever.

Den kinesiska regeringens plan är enligt hennes redogörelser att i ett första steg mellan 2014 och 2025 assimilera de i Xinjiang som är villiga, och eliminera de som inte är det.

Det andra steget att mellan 2025 och 2035 slutföra den inhemska assimileringen och genom att skuldsätta Kirgizistan, Kazakstan och Uzbekistan med generösa kreditlån och viktiga investeringar därefter flytta in kineser och ta över företag i en annektering av grannländerna.

Och det sista steget att 2035–2055 förverkliga den kinesiska drömmen och ockupera Europa.

”En del personer i väst tror inte på något av detta – det verkar för fruktansvärt för att vara sant. Jag har mött en kazakisk överlevare från ett annat läger som också tagit del av ’Trestegsplanen’. Tydligen har de haft samma undervisningsmaterial i olika läger, så det måste finnas fler vittnen som kan bekräfta detta”, skriver hon.

Betydelsen av att överleva och sprida informationen får henne att kämpa vidare. Det och tanken på att få krama sina barn igen.

På nätterna fantiserar hon om att hon är på promenad i frihet i Kazakstan med dottern Ukilay, som snart ska bli tonåring, och fyra år yngre sonen Ulagat. Hon har inte sett dem på 1,5 år.

”Att dö var inget alternativ eftersom jag, åtminstone en gång till, ville träffa mina barn.”

Började planera för att fly

Sayrugal kunde under sin uppväxt i Östturkestan följa hur Kinas förtryck av de lokala folkgrupperna eskalerade.

Hon såg som barn när den första militärkonvojen rullade in i hennes by och bergen sedan började sprängas, floden torrlades och naturen förgiftades när Kina tog för sig av de omfattande reserverna av råolja, uranium, guld, järnmalm och de största kolfyndigheterna i världen.

Hon blev vittne till hur nya hus byggdes och bjöds bort gratis till hankineser. Hur uigurerna, kazakerna, kirgizerna och mongolerna i den en gång autonoma regionen trycktes tillbaka och berövades såväl arbete som frihet.

Hon hörde om protesterna och demonstrationerna som slutade med att upploppen slogs ner med militärkraft. Tog del av vittnesmål från de som sett hur levande kroppar blandats med döda och bränts i krematorium efter att protesterna krossats.

Hon såg hur texten på skyltarna bytte från kazakiska till kinesiska och skolorna förbjöds att undervisa på lokalbefolkningens språk.

När hennes son Ulagat var 3,5 år och i ren panik vägrade gå till förskolan fick familjen nog.

– De stänger min mun. Jag får inte prata, sa sonen desperat och gömde sitt ansikte under sin mammas arm.

Läraren hade då tejpat för munnen på alla barn som pratade kazakiska på förskolan. Först en stund innan föräldrarna kom togs tejpen bort igen.

Sayrugal och hennes man Uali började planera för att fly till Kazakstan. Men de tvivlade.

Skulle de verkligen lämna sina arbeten, sina vänner, sin familj och sin släkt? Flykten dröjde och när staten sedan började beslagta de statsanställdas pass var det för sent för Sayragul.

Hon var utbildad läkare och lärare och arbetade nu som rektor för fem förskolor. Hon kämpade i månader för att få tillbaka sitt pass men lyckades aldrig.

I stället tvingades hon skjutsa sin man och sina två barn till den kazakiska gränsen.

På håll följde hon hur hennes man Uali höll barnens händer när de gick igenom spärren. Hur hennes dotter och son snubblade på sina egna fötter när de gång på gång vände sig om för att se sin mamma försvinna.

Sedan körde Sayragul hem och kollapsade på golvet i hallen.

Efter att familjen flytt utökade Kina sin bevakning. Mobiltelefoner och datorer begärdes in för att i hemlighet förses med spionprogram. Förskolorna där Sayragul arbetade förseddes med vakter och kameror.

Från gator och hem började människor försvinna spårlöst.

Snart stängdes gränsen till Kazakstan helt.

Sayragul togs in till förhör där hon pressades kring uppgifter om var hennes familj tagit vägen. Hon uppmanades med slag att instruera dem att komma tillbaka till Kina, eller riskera konsekvenserna.

I oktober 2017 inledde de kinesiska myndigheterna sedan programmet ”Att bli en familj”. En muslimsk person utsågs då till varje kinesiskt hushåll och skulle sedan spendera åtta dagar per månad med sin värdfamilj.

På dagen fungerade de som en hemhjälp. På natten tvingades de lägga sig med sina värdar.

Gjorde en flicka motstånd kunde hon rapporteras.

Alla värdfamiljer fotograferade och filmade också sina muslimska ”gäster” för att rapportera till staten.

”Jag såg en del av det här när jag kom till Kazakstan. Videofilmer som till exempel visar två berusade kinesiska män som skrattande sliter sjalen av en gammal kvinnas huvud, och som gång på gång häller upp alkohol till en äldre muslimsk man med vitt skägg och tvingar honom att dricka. I en video ser man en flicka runt fjorton, femton år. I slutet av filmen är hon väldigt full och tvingas dansa för kineserna. Hennes mor och far sitter tysta och orörliga i en soffa och ser på när en av männen kysser deras dotter. Myndigheterna använde filmerna som bevis på att en kines hade utfört sitt uppdrag väl i den muslimska familjen.”

Själv lyckades hon muta sin värd för att slippa sova hos honom. Efter hushållssysslorna på dagen smög hon i stället sent på kvällen ut för att genom mörka gränder i hemlighet ta sig hem till sitt eget hus.

Det var en lindans med livet som insats. Alla medborgare uppmanades att rapportera varandra. Telefonlinjen för tips var öppen dygnet runt.

Det var november 2017 när Sayrugal greps och fördes till lägret. Till våningen med de tandlösa fångarna och den urindoftande luften som snart varje dag vibrerade av de djuriska skriken från det svarta rummet.

Men efter fem månader i ondskans hem är hon plötsligt fri.

Nijat greppar mikrofonen på Mynttorget. Han uppmanar den Internationella olympiska kommittén och alla olympier att ta ställning. Han riktar sig till den svenska regeringen och ber dem att bojkotta spelen.

Flera länder – bland dem USA, Danmark, Belgien, Storbritannien, Kanada, Japan och Australien – har redan tagit beslutet att genomföra en diplomatisk bojkott. Sveriges idrottsminister Anders Ygeman (S) kommer inte heller att delta i spelen, men av ”praktiska skäl” med hänvisning till covid-pandemin.

– Det är inte en diplomatisk bojkott. Vi för fram den kritik vi har mot Kina, som är välkänd, inom de diplomatiska och politiska kanaler som vi har, förklarade Ygeman för TT i början på januari.

Nijat skrattar uppgivet.

– Typisk svensk neutralitetspolitik.

Själv följde han invigningen på tv ”för att se vilka som var där”.

– Det känns inte bra, ärligt talat, att OS får avgöras där samtidigt som det pågår ett folkmord i en diktatur som gör de värsta sakerna i historien. De politiker som åker dit ger en grön signal för det. OS har förlorat sin verkliga anda.

Tror du IOK:s president Thomas Bach kommer åka till Xinjiang?

– Nej, det tror jag inte. Då kommer han bara pressas ännu hårdare.

Sista gången Sayragul Sauytbay ser sitt hemland är den 4 april 2018.

Hon har några dagar tidigare släppts från lägret med ordern att överlämna sitt arbete som förskolerektor till sin efterträdare. När hon är klar väntar tre år till av omskolning.

Hon beskriver att staten förmodligen utgår från att hon vid det här laget är så nedbruten och svag att hon ändå inte klarar av att göra något flyktförsök.

– Vi kommer och hämtar dig, förklarar polisen bara innan de släpper av Sayragul vid hennes hem.

När hon öppnar sina barns garderob och luktar på deras kläder brister det för henne.

”Allt som jag så ihärdigt pressat tillbaka under de senaste månaderna strömmade nu fram. Alla hemska bilder bubblade upp som gas från ett träsk. Fångarnas fjättrade fötter, deras torterade kroppar, den panikslagna flickan med vidöppna ögon. ’Snälla hjälp mig!’. Jag skrek och grät tills jag var helt tom. Morgonen efter hade jag inga tårar kvar och hade fattat ett beslut. Jag skulle fly till Kazakstan.”

Hon varnas av en kazakisk vän inom polisen att det bara återstår dagar innan nästa massarrestering väntar. 70 namn står på listan, Sayraguls är nummer tre.

En kväll vrider hon upp radion på så hög volym att vakterna utanför hör den kinesiska musiken genom de öppna fönster. Sedan tar hon en jacka, pengar samt sitt id-kort och klättrar ut i sin trädgård.

Hon mutar till sig skjuts till gränsen av en kinesisk man och får via en kontakt (och mer pengar) instruktionen att rita ett speciellt tecken på sitt id-kort. Sedan instrueras hon att gå genom en specifik disk vid gränsen.

Det lyckas och snart är hon i frihandelsområdet mellan Kina och Kazakstan. Där lyckas hon osannolikt nog ducka bakom en upprörd kazakisk affärsman och undvika de distraherade vakternas blickar när hon smyger ut genom en dörr till friheten.

I taxin på väg från gränsen vecklar hon upp en papperslapp hon lyckats få insmugglad till Kina av en kazak som fått sällsynt tillåtelse att korsa gränsen för att medverka på en begravning.

Där står hennes mans nya telefonnummer.

”Hallå? Det är Sayragul, jag är i Kazakstan”.

Vid huset väntar hennes barn Ukilay och Ulagat. Hon minns senast hon klämde deras mjuka barnkinder. Nu är de 13 respektive 9 år och knuffas för att vara först in i sin mammas famn.

Det tar fyra dagar innan Sayragul klarar av att berätta för sin man om vad hon varit med om i lägret. Men hon är fortfarande jagad, som illegal flykting i ett Kazakstan som står i djup ekonomisk skuld till Kina och regelbundet lämnar ut aktivister och flyktingar.

Sayragul försöker gömma sig men grips och misshandlas av tre kazakiska män. De vill ha information om hur hon lyckades korsa gränsen.

Men när hon sedan förs bort, och själv är övertygad om att hon ska deporteras till en säker död i Kina, körs hon i stället till en domstol.

Efter gripandet har hennes man och hans bror lyckats engagera en kazakisk välgörenhetsorganisation. Sayraguls vittnesmål om vad som händer i lägren på andra sidan gränsen är nu offentliga uppgifter och med det har pressen på den kazakiska regeringen ökat.

Det är trots allt deras egna landsmän och släktingar som torteras.

Under fångenskapen som följer svimmar Sayragul regelbundet. Den 22 juni misshandlas hon också så allvarligt av två medfångar att hon förlorar medvetandet i 35 minuter och svävar mellan liv och död.

Hon pendlar mellan sjukhuset och anstalten tills rättegången inleds i Zharkent den 9 juli 2018. Intresset är massivt och bland det hundratalet åskådare som pressas in i salen finns nu även utländska journalister.

”Jag var det första ögonvittnet i världen som hade modet att offentligt lämna vittnesuppgifter om brott begångna i kinesiska läger. Jag var den enda läraren som fått inblick i detta mycket hemliga system från insidan. Den enda kazaken inom offentlig sektor som, trots allt jag visste, lyckats komma ut levande från världens största övervakningsstat”.

Sayragul stängs in bakom en glasvägg framför åskådarmassan. Under fem minuter armbågar sig sedan hennes son Ulagat sig fram för att till sist nå sin mamma bakom glaset.

– Mamma! Jag saknar dig så mycket. Snälla, ge mig bara en puss, vädjar sonen och försöker pressa in sitt ansikte genom den lilla springan i fönstret.

Men hans huvud får inte plats.

Till sist sträcker han in sin hand för att få känna sin mammas kärlek igen.

Bilderna får internationell spridning och under rättegången återberättas även Sayraguls vittnesmål i Kazakstan och över världen. FN, Amnesty, Europaparlamentet och ambassadörer från USA, Italien och Tyskland tar kontakt med Kazakstans president för att uttrycka sitt stöd för det fängslade kazakiska ögonvittnet. Pressen blir så stor på domstolen att hon döms till minimistraffet, sex månader i husarrest.

Efter domen grips hennes yngsta syster och mamma i Östturkestan.

”Än i dag är jag inte säker på om min mamma och syster hamnade i ett läger. Några hävdade att de tillbringade en månad i fängelse. Andra sa två månader. Jag kan bara gissa hur de behandlades där.”

Efter domen väntar husarrest och asylförhandlingar. Sayragul riskerar fortfarande deportation till Kina och trakasseras dagligen av vad hon misstänker är kinesiska agenter.

Hennes familj förföljs dygnet runt samtidigt som hennes syskon i Östturkestan tvingas spela in smädande vittnesmål om sin syster som sedan sprids på nätet.

När Uali skjutsar Sayragul till sjukhus för att få vård bryter sig sedan en okänd man in i deras hem och misshandlar deras barn.

Hon misstänker samtidigt att Kazakstan riggat hennes asylansökan. Att planen är att, så fort uppmärksamheten lagt sig, skicka tillbaka henne till Kina.

Hon får reda på att hennes egen advokat är korrupt och tvingas byta. Den som åtar sig fallet får sedan sin hund mördad och skändad. Senare går även advokatens katt samma öde till mötes.

För att försöka skydda sig själv och få ut sin historia forsätter hon trots trakasserier och hot att tala med journalister.

Sayraguls asylansökan avslås mycket riktigt. Men hon får ändå tillåtelse att fly vidare västerut.

”De gjorde sig helt enkelt av med en fluga i soppan: nu skulle relationen mellan Kazakstan och Kina inte längre skamfilas av ett ögonvittne”.

Tre dagar innan familjen ska lämna Kazakstan den 3 juni 2019 får de reda på var de ska.

– Sverige har accepterat oss, ropar Uali.

På internet söker hennes barn efter information om sin framtid. De ser lyckliga ett land med öar och sjöar, stora barrskogar och glaciärer.

På kvällen gråter barnen ändå över att behöva lämna sina vänner i Kazakstan. 

Sayragul flygs via Frankfurt till Stockholm och skjutsas sedan i bil till sitt nya hem i Trelleborg.

Det är därifrån hon nu berättar för Sportbladet om sitt raseri över att behöva se hur hela världen flyger till det Kina hon så nyligen flydde.

– Kina är inte berättigat att få arrangera OS. De utför ett folkmord. I verkligheten borde alla länder bojkotta OS men tyvärr kommer vissa länder fortfarande skicka sina representanter. Det gör mig väldigt ledsen och djupt bekymrad. Det här blir en chans för Kina att skryta över sin makt.

– Och de som åker dit. Tänker de inte på att det pågår ett folkmord? Känns det inte att de indirekt blir delaktiga i de brott Kina genomför? Rättvisan borde stå högst på mänsklighetens agenda.

Vad är ditt budskap till de idrottare som nu är på plats i Kina?

– Först och främst är det två olika saker att delta som idrottsman respektive OS-resenär, de som är där politiskt eller diplomatiskt. Det är idrottarnas rätt att delta som idrottsmän och de är helt värda att göra det. Jag önskar dem lycka till, särskilt de svenska idrottarna.

Sayragul tar ny sats.

– Min förhoppning är att de genom att delta i OS också får en bättre förståelse för Kina. För låt er inte gå på den förlöjligande propaganda-upplevelsen. Låt er inte luras av vad Kina säger och gör. Kina är känt för att dölja sina brott och genom att arrangera OS vill Kina dölja vad de gör och det pågående folkmordet. Kina har förberett det här väldigt länge, så jag uppmanar svenska idrottare att inte låta sig luras utan stå fast vid vad de känner till om Kina.

Vad vill du säga till de som ser OS på tv?

– Jag tror de flesta inte stödjer vad Kina gör och genom att se spelen på tv kan de förhoppningsvis förstå vad Kina gör bättre. Kanske kan OS-tittandet ge förståelse och leda till något bra som kan förändra Kina.

Även Sayragul får ta emot regelbundna hot och trakasserier. I samtal över telefon påminns hon återkommande om att ”tänka på sina barn".

I juli 2020 skrev den kinesiska ambassaden i Sverige också ett långt uttalande på sin hemsida där de stämplade henne som en lögnare och hennes historier som rena falsarier.

Samma år tilldelades Sayragul ”Women of courage award” av USA:s dåvarande utrikesminister Mike Pompeo och året efter tyska Nuremberg International Human Rights Award. Hon har dessutom vittnat inför Europaparlamentet.

Den kinesiska ambassaden tillbakavisade också alla uppgifter om ”koncentrationsläger” och beskrev anstalterna som effektiva utbildningsinstitutioner då regionen ”inte drabbats av något våldsamt terrordåd på över tre år”.

Samtidigt vittnar flyktingar och välgörenhetsorganisationer om hur Xinjiang förvandlats till en total övervakningsstat där lokalbefolkningen saknar pass, följs dygnet runt, trakasseras och förtrycks.

Kina har också stoppat alla oberoende journalister från att besöka Xinjiang och undersöka uppgifterna på ett fritt sätt.

Men Sayragul fortsätter att berätta och en ny bok släpptes i Tyskland så sent som i november.

Trots att hon varje gång tvingas återuppleva skräcken och terrorn från lägret. Trots att hon varje gång riskerar nya hot och trakasserier.

Trots att hon varje dag tänker på flickan som skrek efter hjälp, och bryter ihop så fort hon får en fråga om henne.

– Det som driver mig att prata oavbrutet och outtröttligt är att jag sett miljontals oskyldiga människors lidande, förnedring och förtryck. De är miljontals människor. Så varje gång den kinesiska underrättelsetjänsten eller polisen ringer till mig blir jag glad över att de besväras av vad jag gör och säger.

– Jag är deras röst: Personerna som sitter i koncentrationslägren. Så jag måste prata. Jag ska inte vara rädd för förtrycket och hoten utan lyfta upp sanningen och rättvisan.

Så fungerar Aftonbladets samarbete med Amnesty kring medaljens baksida:
Aftonbladet vill under 2022 lyfta problematik med sportswashing, mänskliga rättigheter samt press- och yttrandefrihet kopplat till idrottsevenemang för att förklara och berätta vad som händer bortom medaljer och idrottens miljardrullning.
I det arbetet har vi valt att samarbeta med Amnesty. Aftonbladet är i samarbetet oberoende och styr helt själva vad som publiceras och vilken journalistik vi gör.  Vi tar hjälp av Amnesty som sakkunniga och rådgivande i vissa delar av reportageserien för att ge våra läsare en så bra bild som möjligt kring problematiken.