BANK: Fotbollsproffs – världens enklaste jobb
Publicerad 2023-11-30
Räntorna slår i taket, inflationen segar, snön faller och på hemmafronten får jag marginell uppskattning för att jag håller mig flytande genom en period med tredubbla födelsedagar i familjen och julafton i antågande.
It’s the hard knock life.
Och vid tillfällen som det här finns det en barndomsdröm jag brukar återvända till: Tänk ändå om man vore fotbollsproffs!
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
När jag var sju-åtta år så kedjade jag fast den där fantasin i en bild av det perfekta livet. Tänk att vara fotbollsproffs, hur underbart verkar inte det? Man får betalt för att spela fotboll, träna fotboll, spela matcher, hänga med Teddy Sheringham. Slå crossbollar som jobb, jag kunde omöjligt tänka mig något flottare.
Fyrtio år senare så har jag ju förstått att det inte alltid är så jäkla enkelt. Det finns gott om avigsidor. En mån av livegenskap, brist på fri tid, krav på en viss livsstil. Och mer: Psykisk ohälsa, enorma krav, komplex inför alla andras på många sätt större liv.
Men strunt i det nu. Jag skulle vilja vara fotbollsproffs. Inte för crossbollarna, längre. Jag är orolig för vad de skulle göra med mina lårmuskler och min självbild. Inte för Teddy Sheringham. Inte ens för de absurda pengarna, även om de skulle komma väl till pass just den här månaden.
Nej, det verkar bara vara så oerhört kravlöst. Och innan Harry Maguire nu hör av sig med ett av sina vanliga ”Det är fan inte så lätt alla gånger”-mejl så ska jag förtydliga:
För INGEN annan yrkesgrupp är det lika enkelt att utropas till en genomsympatisk hedersknyffel som det är för en kille som spelar fotboll på hyfsad nivå. Ni har väl själva snubblat över fenomenet, antar jag, eftersom det är så utbrett, men för enkelhetens skull ska jag exemplifiera.
I våras var Declan Rice överlycklig efter att ha varit med och lett West Ham ett steg mot säkrat kontrakt. De hade slagit Man United med 1–0, och kapten Rice mötte en tioårig grabb på väg av planen. Grabben grät av upphetsning, och Rice gav honom sin matchtröja. I Daily Mail, England mest köpta dagstidning, fick tilltaget stora rubriker; That’s how it should be done!
Eller ta Jack Grealish, som hyllats som en unikt trevlig prick efter att ha a) pratat med en journaliststudent efter en landskamp (och till och med lite slängigt hintat om att han skulle kunna bjuda på en ny intervju när killen tagit examen), b) ha pratat med en synskadad liten flicka under prisutdelningen efter supercupfinalen, c) ha gett presenter eller biljetter till unga supportrar, d) ha gjort donationer till välgörande ändamål.
Eller ta Son Heung-min, som på stora nätsidor dubbas till ”världens trevligaste man” för att han låtit en liten knatte som frös värma sig med hans överdragsjacka före en match, eller för att ha skänkt en miljon efter en skogsbrand i Sydkorea.
Och… minns ni vilket liv det blev när Erling Braut Haaland under en träningsturnering med City gav materialaren sin använda tröja i handen, i stället för att slänga den på marken? V I L K E N KILLE!
Jag antar att det hänger ihop med hur slutna de här, engelska, miljöerna är. Hur ovanligt det är att få se något som är äkta eller ofiltrerat. Vi har vant oss vid att saker är välregisserade som i en Netflix-serie, och tvingas leta efter ögonblick som säger något om de här personerna. Som om de inte vore medvetna om att alla tittar, att allt tolkas.
Jag säger nu inte att de här killarna inte är toppen (jag säger absolut inte att Son Heung-min inte är världens bästa människa), jag menar bara att det får finnas en gräns. Eller så är det bara jag som är avundsjuk. Här sliter man på med städning, tvätt, matlagning till barn och barns kompisar, födelsedagspartyn, julaftonsplanering och allt – utan att få mer än ostädade rum och kanske en kram tillbaka.
Man skulle blivit fotbollsproffs i stället. Skänka några hundringar till Röda Korset, hålla händerna över en åttaåring när det regnar, få en megarubrik i tidningen.
Vilken underbar människa du är, Simon. That’s how it’s done!
Jag borde tränat mer på crossbollar, helt enkelt. Så hade jag sluppit sitta här och gnälla i ett brev till er.
Trevlig advent, eller vad man nu säger!
/Simon Bank
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!