Sandlin: Han var en gigant inom sitt område
Uppdaterad 2012-12-01 | Publicerad 2012-11-30
Lars-Gunnar hade kunskapen, talangen, humorn – och orden
Lennart Hyland avled 15 mars 1993, 73 år gammal.
Åke Strömmer somnade in 22 februari 2005, 69 år gammal.
Nu har även Lars-Gunnar Björklund tystnat, 75 år gammal.
Som Tommy Engstrand skriver i sina nyutkomna memoarer: ”Jag tvivlar på att ett radiobolag någonsin har haft en skickligare trio när det gäller att bedöma och referera sport”.
Lars-Gunnar Björklund var en gigant inom sitt område.
Gerdas och spårvagnsförare Oskar Björklunds yngste son från Tomtebogatan 37 hade kunskapen, talangen, entusiasmen, idéerna och humorn – och framförallt hade han något som 90 procent av dagens radio- och tv-folk saknar: han hade språket.
Han gillade att prata. Både med och utan mikrofon.
Han fick allt att framstå som så enkelt och han satte mästarens signum på allt han sattes att kommentera. Det var inte bara fotboll och ishockey, Björklund kunde göra skridsko (som Jonny Nilsson OS 1964), brottning (som Frank Andersson VM 1977) och cykel (som Bernt Johansson OS 1976) lika intressant. Inget var honom främmande.
Började som tolvåring
Han var genuint idrottsintresserad och om jag skulle ranka mina kolleger under 50 år i branschen, så har jag nog aldrig träffat någon med större sportintresse.
Men han var ingen idrottsidiot, utan en allvetare. Därför också perfekt som programledare i frågeprogrammet ”Supersvararna”.
Senast jag träffade Lars-Gunnar var när Tommy Engstrand i slutet av augusti presenterade sina memoarer, ”Mästare jag mött”.
Lars-Gunnar var på plats tillsammans med sin fru Lena och i en plastficka hade han med sig ett klassiskt exemplar av Sport-tidningen från 1949, nummer 9, årgång 2. Sen höll Lars-Gunnar ett numera lika klassiskt hyllningstal till författare Engstrand.
Sport-tidningen var en handskriven tidning som tre barndomskamrater från Tomtebogatan – de blivande journalisterna Lars-Gunnar, Åke Wilhelmsson och Tommy Engstrand – samtliga rättrogna djurgårdare redan då – gav ut tillsammans i slutet av 40-talet.
Det var naturligtvis där det började och i sina egna 320 sidor tjocka memoarer, ”Minnesluckor – livsstycken och klacksparkar” från 2006, berättar Lars-Gunnar:
”Vi köpte rutade räkneböcker. I böckerna satt vi sedan och textade innehållet, och det blev väldigt bra för vi snodde i stort sett allting ur andra tidningar.”
”Vi gick sedan runt med detta enda tidningsoriginal till grannar i kvarteren Kadetten och Volontären och till släktingar som betalade 20 öre för ett lån, och det gjorde de naturligtvis med nöje.”
Intäkterna utökades med annonser. Mamma Björklund annonserade om att ”piga sökes på Tomtebogatan” och Wilhelmssons farbror, som var slaktare på Västmannagatan, annonserade om korvar och annat.
Såg Sverige slå England
För Sport-tidningen gjorde Lars-Gunnar också sitt första stora reportage, 12 år gammal, signerat ”Gurkan”: ”Wilhelmsson hade inte fått tag i någon biljett till landskampen Sverige–England i fotboll som gick fredagen den 13 maj 1949. Jag däremot blev bjuden av min snälle storebror Lennart, som hade stått i biljettkö två nätter vid Dagens Nyheters depeschkontor vid Sankt Eriksplan, medan pappa Oskar och jag var nere med fika och mackor till honom var tredje timme ungefär.
Så fick jag gå med min storebror och se matchen från västra sittplats, för första gången i mitt liv iklädd röd toppluva, och se Sverige besegra England med tre mål mot ett. Ett av målen gjorde Djurgårdscentern Hasse Jeppson.”
Reportaget börjar på den första av Sport-tidningens fyra sidor under EXTRA-stämpel med rubriken:
”Svensk seger
ÖVER ENGLAND, 3–1
efter strålande taktikspel
Råsundastadion den 13/6 av St:s utsände Gurkan”
Texten börjar på förstasidan: ”Sverige slog idag Englands proffslandslag i fotboll för första gången på 41 år !!!! forts. Sid. 2”
Sport-tidningen försvann – men Lars-Gunnar Björklund kom igen.
Bastant vänsterback
Han deklamerade ofta förtjust det första som skrevs om honom själv i en stor tidning, Dagens Nyheter 1954, då hans skola Norra latin spelat fotbollsfinal i Kronprinsens pokal mot ärkerivalen Södra latin:
”Lille bastante vänsterbacken Lars-Gunnar Björklund hade energi nog att driva ett medelstort kraftverk och hade så när givit Norra latin segern.”
Skrivet av signaturen Bobby, sedermera sportkrönikören Bobby Byström, en god Björklund-vän.
Efter lumpen (Svea livgarde, I1, Sörentorp) hamnade Lars-Gunnar Björklund på radion 1958 då Lennart Hyland rekryterade frilansare för att täcka fotbolls-VM.
400 sökte på annonsen, ett stort antal inklusive vicekorpral Björklund kallades till intervjuer på Kungsgatan 8 inför Hyland, ”Plex” Petersson och Fritiof Haglund. Lars-Gunnar och 14 andra fick sedan testreferera en allsvensk match, AIK–Eskilstuna, och efter det togs Lars-Gunnar ut som VM-reporter.
Memoarerna igen: ”När Sverige så småningom i kvartsfinalen mötte Sovjetunionen på Råsunda fick jag sitta bakom Lennart Hyland, som efter matchen frågade mig vad jag tänkte göra i framtiden. Jag sa att jag tänkte bli socialkurator eller läsa litteraturhistoria. ’Kan du inte i stället tänka dig att vikariera ett år för mig på radion, för jag ska åka till Amerika för studier?’”
Från Radiosporten emigrerade han till Göteborg 1965 där det blev både radio och tv.
Hela sitt liv var han en suverän läromästare och mentor, och västkusten dammsög han naturligtvis på talanger: Arne Hegerfors, ”Loket” Olsson, Ingvar Oldsberg, Fredrik Belfrage, Leif Larsson, Bosse Gentzel, Christer Ulfbåge, Agne Jälevik, Tomas Simson ...
Pappa till Tipsextra
Det var också i Göteborg som han startade Tipsextra, tv-programmet som direkt är skulden till att vi har en kärleksfull relation till lag som Manchester United, Liverpool och Wolves, eller som i fallet Lars-Gunnar Tottenham Hotspur.
Tipsextras exakta födelseplats var Molineux Ground i Wolverhampton. Bosse Hansson fanns på plats för att rapportera från Wolverhampton Wanderers–Sunderland. Och hemma i studion i Göteborg kunde Lars-Gunnar Björklund hälsa de svenska tv-tittarna välkomna klockan 14.55 lördagen den 29 november 1969.
Lars-Gunnar Björklund igen:
”Efter någon minuts spel försvann bilden. Ett relä i Hamburg hade gått sönder. Det tog 23 minuter att laga det och det tog ytterligare tio sekunder för Wolves att göra matchens enda mål – på nick. Vi hade fått vår första Tipsextraprofil: Hugh Curran.”
I förordet till Petter Karlssons och Tommy Holls nostalgibok ”Drömelvan eller Det spelades bättre boll på Charlie Georges tid” (1994) skriver Lars-Gunnar Björklund om hur det hela började:
”Redan 1965 såddes det frö som efter fyra års graviditet skulle framföda tv-programmet Tipsextra. Jag var i London för att referera VM i speedway men tog chansen att förbereda mig med att se Tottenham spela ligamatch på White Hart Lane. Mitt under matchen kom jag på att undra hur det gick för mitt kära Djurgården där hemma. Och upptäckte att det var lördag och spelfritt i Sverige. Varför sänder vi då inte den engelska ligan i svensk tv?, frågade jag mig och där blev frågan hängande i luften i fyra år. Till 1969, då svensk tv skulle lansera sin andra kanal och behövde intressanta program för att få folk att offra pengar på den tillsats som krävdes för att få in nya tvåan.”
Från början var sändningarna oförskämt billiga.
”Jag kan inte annat än skratta, när jag jämför dåtidens ekonomiska villkor med dagens. Vi placerade Lorimer, Charlton & Co i våra vardagsrum för en grindslant”, skriver Lars-Gunnar i sina memoarer.
Fick Stora journalistpriset
Priset per match var 1 500 dollar. För premiärsäsongens elva matcher totalt 16 500 dollar.
1971 fick Lars-Gunnar Björklund Stora journalistpriset som den förste av sportjournalister.
I 30 år bevakade han Vasaloppet och 1980 lyckades ”Mora-Nisse” Karlsson också övertala honom att högtidstala i Mora kyrka kvällen innan loppet.
”Hypernervös” påstod han själv att han var, men det tror jag vad jag vill om. Däremot tror jag Lars-Gunnar när han om samma händelse konstaterar:
– Ett av mina stoltaste ögonblick.
Häromdagen damp ”Sporten i dag 2012” ned i brevlådan. Årsboken där Lars-Gunnar Björklund skrivit den inledande krönikan 34 år i rad sedan han 1977–78 tagit över pennan vid en rolig stafettväxling med bokens grundare Tore Nilsson.
I år fanns Lars-Gunnars krönika inte med längre.
Har varit sjuk sedan 2003
Jag tar i stället fram Lars-Gunnars första egna krönika ur 1979 års bok. Den inleds så här: ”SPORTEN IDAG är en dagslända. Idag är igår imorgon. Nästan inget består.”
Nästan inget...
2003 drabbades Lars-Gunnar av en rad sjukdomar. Han opererade hjärtat, han fick en propp i hjärnan, och han drabbades av svår diabetes som också satte sig på synbarken och resulterade i det som kallas tunnelseende.
Men detta bemästrade han alltid med humor:
– Jag hör dej, Lasse. Men ställ dej rätt!
För tre månader sedan kom diagnosen lungfibros och hjärtflimmer. Det som för alltid tystade en av våra käraste sportröster.
Efter stroken blev det allt jobbigare för Lars-Gunnar att skriva, så memoarboken kom genom att Lars-Gunnar läste in på diktafon och en av fru Lenas bästa väninnor, Birgitta Granström, ”skrev snyggt och prydligt ut det hela. Med sin publicistiska erfarenhet tog hon också bort de värsta grodorna. Heder och tack Gittan!” skriver Lars-Gunnar i bokens förord.
”Inte talang, men talong”
Boken blev knappt uppmärksammad. Kan inte minnas att jag någonstans sett den recenserad och det sårade Lars-Gunnar. Gemensamme vännen Pelle Kotschack berättade det på detta vis för mej:
– Inte ens Lasse Sandlin skrev om den …
Sorry, Lars-Gunnar.
När jag nu åter bläddrat i boken kan jag inte låta bli att förmedla de två tänkvärda meningar som du valt att inleda din bok med.
Det första av polaren Rolf Baum: ”Skriv inte allt du vet, men vet allt du skriver”.
Det andra av simmaren Arne Borg: ”Jag är för ung för att ljuga men för gammal för att tala sanning”.
1979 lämnade Lars-Gunnar Björklund den granskande sidan av idrotten för att börja som marknadschef på Tipstjänst.
Som vanligt snabb i repliken intervjuades han då som nybliven direktör av Lasse Holmqvist i tv och fick frågan om man behövde talang för att tippa – Lars-Gunnar svarade:
– Nej, men talong …
Vi saknar dej, Lars-Gunnar!
Kram Lena! Kram Fredrik och Daniel!