”Jag blev drogrånad med automatvapen”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-17

Succékaptenen om överfallet som förändrade hans liv: ”Jag borde inte ha överlevt”

Hade tur upplevelsen i Kapstaden har fått handbollslandslagets förbundskapten att tänka om. ”Mina värderingar förändrades där och då kring vad som är viktigt och oviktigt. Jag blev en lugnare person”, säger han.

LILLEHAMMER. Han har fört det svenska damlandslaget

i handboll till EM-semifinal och en plats i svenskarnas idrottshjärtan.

Här berättar Per Johansson nu för första gången om dramat i Kapstaden som höll på att kosta honom livet – men som i stället förändrade det helt.

– Jag skulle egentligen inte ha överlevt.

Succékaptenen berättar också om den okända tiden som förbundskapten i Syd­afrika, anbuden från Mellanöstern och sågningarna av handbollsikonerna.

När slutsignalen går mot Ungern och Sverige är klart för den historiska EM-semifinalen rusar Per Johansson med tårarna rinnande nerför kinderna rakt ut i omklädningsrummet.

Han ska egentligen gå på presskonferens men det finns något mycket viktigare just nu.

I omklädningsrummet slår Johansson på mobilen och ringer till sin tolvåriga dotter hemma i Uddevalla.

– Emmie, jag ville bara att du skulle vara den första jag pratade med efter det här. Jag älskar dig!

Lite senare förklarar Johansson varför det var så viktigt att ringa sin dotter.

– Jag har varit ensam med henne varannan vecka sedan hon var två år. Vi har blivit som ett strävsamt par, på gott och ont. Hon har varit med mig så mycket i handbollen, med det här landslaget på läger och träningar.

Men hade det inte varit för en amerikansk turist i Kapstaden för tio år sedan hade Emmie förlorat sin far.

Och det svenska damlands­laget hade aldrig fått en förbundskapten som med sin energi, sitt driv och sina handbollskunskaper tagit dem från att vara en b-nation med läger och träningsmatcher på den holländska landsbygden och i tjeckiska gymnastiksalar till en EM-semifinal i morgon i Danmark inför 12? 000 åskådare.

Rånades i Kapstaden

Under andra halvan av 1990-talet reser Per Johansson runt i hela världen – Nya Zeeland, Nordamerika, Afrika och Asien.

– Det var backpacking, håret i tofs, leva för dagen...

1999, som 29-åring blir han tränare för Alingsås, och efter första säsongen kuskar han runt i två månader till södra Afrika: Namibia, Botswana, Zimbabwe.

Till slut kommer Johansson till Sydafrika och Kapstaden, där han en kväll tar ett beslut som kunde ha blivit mycket ödesdigert.

– Jag har alltid varit väldigt nyfiken på både människor och miljöer. Jag har hamnat på ställen som inte varit så hälsosamma, men drivits av en stark nyfikenhet, särskilt när jag rest.

– Det har berikat mitt liv väldigt mycket, men den där gången... jag var för erfaren för att ta ett så jävla dåligt beslut.

Han hamnar på en bar i Kap­stadens farliga utkanter.

Där lägger någon en cocktail med rohypnol och GHB i hans burköl.

– Jag blev drogrånad med automatvapen och hela skiten.

Gänget som drogar Johansson får honom att ta ut 10 000 rand i en bankomat. Sedan dumpar de honom utanför det enkla hostel han bor på.

– Jag lyckades tydligen ta mig in i den sovsal jag bodde i och lade mig. Alla som bodde där hade festat runt i ett riktigt sjöslag.

Alla utom en.

– Det var en amerikansk kille som var sjukvårdsutbildad. Han vaknade och hörde mig och beslöt sig för att gå ner och kolla vad det var.

– Då låg jag på rygg och spydde. Han vände mig till framstupa sidoläge och räddade livet på mig.

”Jag skulle ha dött”

Johansson har insett vilken osannolik tur han hade.

– Hade inte han hittat mig hade jag dött. Så enkelt är det. Jag skulle egentligen inte ha överlevt. Det var 30–70 emot.

Han fick inga fysiska men av rånet.

– Men mitt liv förändrades efter det. Från den dagen planerar jag inte mitt liv fyra–fem år i taget vilket jag hade en tendens till att göra då.

– Sedan den dagen har jag levt mycket mer i stunden. Mina värderingar förändrades där och då kring vad som är viktigt och oviktigt. Jag blev en lugnare person.

Tränade Sydafrika

Ett par år tidigare hade han faktiskt varit förbundskapten för just Sydafrika.

– Svensk handboll gjorde mycket insatser i Sydafrika under en period. Då fick jag frågan om jag ville vara ansvarig för deras a-landslag tillsammans med en serb. Det var bara under ett år och jag åkte fram och tillbaka några gånger.

– Vi bodde i Soweto i en månad med det laget. Jag såg två vita på hela den tiden, en holländare och en engelsman som var med laget.

Johansson blir smått lyrisk när han tänker tillbaka.

– Vi tränade på hardcourt utomhus medan eldarna brann runt om oss och polis­sirenerna tjöt. Vilken kontrast! Det är magiskt att ha det med sig.

”Lämnar aldrig”

Han spelade i Kroppskultur, först mittnia och sedan linjespelare, men lade av som 21-åring.

– Jag hade inlett tränarkarriären och tyckte det var förbannat roligt att leda grupper.

Ett år efter UVM-guldet med Jonas Larholm, Kim Andersson och Lukas Karlsson blev Johansson assisterande förbundskapten för damlandslaget.

Han har blivit damerna trogen och för två år sedan tog han klivet upp som ansvarig förbundskapten.

Du måste ha haft andra anbud under den här tiden?

– Jag har fått anbud från hela världen under de här åren. Qatar, Italien, Kuwait, Danmark, Norge... både landslag och klubblag.

– Men ju fler man tackar nej till desto färre får man.

Qatar och Kuwait luktar mycket pengar?

– Det luktar pengar, ja.

Har du inte varit sugen på det då?

– Jag har haft en familjesituation där jag inte velat lämna min dotter. Därför har landslagsverksamheten passat mig väldigt bra.

Det lär bli nya erbjudanden efter den här EM-succén.

Men Johansson lovar:

– Jag lämnar aldrig det här gänget innan jag vet om det blir OS eller inte.

Följ ämnen i artikeln