Laul: Lös det, kan inte ha det så här
BORÅS. Spelavbrotten som uppstår vid bengalbränningar är ett hot mot allsvenskans återvunna popularitet.
Att fokusera på fotbollen – trots att toppmötet mellan Elfsborg och Malmö FF var ett drama i fyra högkvalitativa akter – blir omöjligt när allt efteråt handlar om vad hände, vad gäller och hur ska vi ha det.
Här är det faktiskt på sin plats med en uppmaning till de myndigheter, supportrar och arrangörer som äger frågan:
Lös detta, så här går inte att ha det.
SPELARENKÄT: De är bästa och värsta fansen i allsvenskan
Jag har följt allsvenskan som supporter sedan 1982. Jag spelade strax under den mellan 1994 och 2000. Jag har jobbat med serien som journalist sedan 2001.
Det nationella intresse vi ser i dag överträffas under min livstid endast av intresset som uppstod kring millenieskiftet.
Efter några sömniga år – med säsongen 2010-2011 som absoluta bottennapp då toppriden endast berörde Malmö och Helsingborg – har de breda massorna vaknat och börjat intressera sig för svensk klubblagsfotboll igen.
Det har lite olika orsaker.
Malmö FF:s Champions League-avancemang visade att den fotboll som spelas inte alls är så dålig som ibland hävdas. Det fick dessutom utmanarna AIK, IFK Göteborg och Elfsborg att vässa ambitionerna och inse att det krävs satsningar för att hänga på i toppen.
Ett fyrkejsarslag
Just nu ser vi ett spännande fyrkejsarslag om titeln. Toppmötet på Borås Arena bjöd på fotboll i extremtempo, med individuella klassinsatser av genier som Magnus Wolff Eikrem, outtröttliga tvåvägsmittfältare som Marcus Rohdén och supertalanger som Arber Zeneli.
En annan bidragande orsak är Hammarbys comeback. Det drog upp Stockholmsfotbollen ytterligare en nivå som lokomotiv, både vad gäller medieintresse och publiktillströmning.
I grunden finns ett intresse som handlar om lokal förankring i orterna, om supporterskap, om att fotboll är ett världsfenomen som är tillgängligt även hemmavid, inte bara på tv (men också på tv).
Sammantaget gör det att fotbollen är kung i Idrottssverige även om ishockeyn är större i enskilda småstäder.
Diskussion och debatt kring allsvenskan är i grunden positivt. Engagemang kring hur många lag serien ska innehålla eller vilket underlag den ska spelas på är bra. Sedan handlar det om att leverera bäst argument hur fotbollen ska behålla ställningen. Personligen ser jag därför en liga som innehåller 16 eller 18 lag, samt att konstgräsutvecklingen hejdas och resurser läggs på att tillhandahålla bra gräsplaner för matchspel på elitnivå.
Det som händer kring pyrotekniken på läktarna, det som i dagligt tal kallas bengaler, är tyvärr inte det minsta positivt.
Inget med våld att göra
Bengaler har inget med våld att göra utan är en del av supporterkulturen som hänger ihop med sånger, tifon och annan klackverksamhet. Personerna som bränner bengaler är samma personer som lägger tid och kraft för att skapa den inramning som är ett av allsvenskans adelsmärken.
I sig har bengalerna inte utgjort något samhällsproblem alls. Incidenterna där myndigheternas farhågor besannats är försvinnande få under de snart 30 år som pyrotekniken funnits på svenska läktare.
Men att vissa pjäser som används illegalt är farliga går däremot att räkna ut med röva och en krita. Det vet inte minst de som eldar. Jag har intervjuat ärrade bengalbrännare som är märkta för livet.
Ändå: Ju fler förmaningar och förbud, desto mer eld och rök. Så fungerade rebellogiken redan när jag själv var punkare för 20 år sedan, och långt innan dess.
Om du kör för fort eller parkerar fel, och polisen upptäcker det, så får du böter, du bestraffas.
Ska myndigheterna helt titta bort när det eldas på läktaren, fast det är ett lagbrott? Vad skickar det i så fall för signaler till samhället – att det är okej att bryta mot lagen ibland?
Även i omvärlden är pyroteknik på fotbollsläktare strikt förbjudet, med några väldigt få undantag.
Det allvarliga problemet för svensk fotboll är avbrotten. Spelarna hatar det, publiken avskyr det, situationen är faktiskt fullständigt ohållbar ur ett idrottssperspektiv.
Ska säkerställa säkerheten
Taktiken inför i år är att arrangören ska säkerställa att ingen har skadats, att det inte fattat eld på läktaren, därav uppehållen.
Det innebär ibland inga avbrott alls, ibland kortare avbrott, ibland längre. Som på Borås Arena i kväll.
Det berodde, enligt uppgifter från matchmötet, på att ordningsvakterna inte ansåg att det gick att arbeta när en brinnande bengal ska ha kastats ner från MFF-klacken.
– Det är vi som arrangör som ska ansvara för att det ska vara ett säkert arrangemang. Vi måste ha ordningsvakter, sa Elfsborgs ordförande Bosse Johansson.
Det var i så fall – såvitt jag förstår – en fullt förståelig anledning till att matchen bröts.
Nästa gång kan anledningen vara en annan eftersom myndigheter och fans, föreningar och arrangörer inte har någon samsyn på hur situationen ska hanteras utan spelavbrott, långa som korta.
Bengaler på fotbollsläktaren har inte utgjort något stort problem för samhället men lagarna som reglerar användningen är ändå förståeliga ur ett arrangörsperspektiv.
Krocken blir en ohållbar situation för svensk fotboll som de inblandade parterna måste lösa.