Mikaela Laurén går för femte titeln

Stefan Alfelt

helskärm

Mikaela Laurén har chansen på sitt femte mästarbälte i lördagens titelmatch mot Victoria Cisneros i Stockholm.

I en lång intervju med Sportbladet berättar hon bland annat om det slitsamma dubbeljobbet och om hur det är att aldrig veta när hon ska gå nästa match.

– Det är så jävla tragiskt att man inte kan planera, säger hon.

Mikaela Laurén möter upp med blonda, lila och knallröda slingor i det rastaflätade håret när vi möts på Juice Corner där vi dricker kokosvatten och pratar om hennes karriär, svenskarnas syn på kampsport, det slitsamma dubbeljobbet att vara både boxare och sin egen promotor, samt om den biologiska klockan som skoningslöst tickar på.

Världsmästaren vill bli mamma, men först ska hon försvara sin WBC-titel i superweltervikt lördag kväll i Eriksdalshallen mot amerikanskan Victoria Cisneros och sen utmana andra mästare om nya titlar i några år till.

Mikaela är sliten. Hon har varit på gränsen till sammanbrott flera gånger om den senaste tiden. Det har vi alla kunnat se i TV-serien "Den dömda världmästaren" där hon gråtit över alldeles för mycket arbete, för lite sömn, för lite träning, att ständigt vara splittrad, boxningsorganisationer som bråkar och motståndare som hoppar av.

Titelmatchen sprack

En titelmatch på Trinidad & Tobago sprack. Hanna Gabriel som skulle komma till Stockholm och sätta sin WBO-titel på spel tvingades hoppa av sedan WBC och WBO inte kunde komma överens om domarna.

Med lite drygt en vecka till galan stod Mikaela utan motståndare och tvingades att ringa runt hela världen efter en ny. Det blev Cisneros och för att krydda tillställningen lite boxas de om den vakanta titeln för lilleputtorganisationen UBF också.

Hur ser du på dubbelarbetet att både arrangera och boxas?

– Det är inte optimalt. Jag skulle helst slippa men det finns inte många val. Om inte jag gör det, vem ska göra det då? Jag vill försvara min titel. Och jag vill göra det på hemmaplan.

När du avslutat din aktiva karriär har du ju något att falla tillbaka på om du tycker det är värt att satsa på att arrangera boxningsgalor i Sverige?

– Än så länge är det inte det, men jag hoppas kunna vara med och förändra det. Att boxningen ska bli större så att man kan ha en framtid som promotor. Det verkar som att det kommer fram fler proffsboxare i Sverige men det behövs fler ”roliga” namn som folk vill komma och se.

När proffsboxning åter blev godkänt i Sverige skedde det med restriktioner som ändå gjorde det omöjligt för svensk proffsboxning att kunna konkurrera med resten av världen. Den maximala matchtiden utan dispens är tolv minuter. Att jämföra med en titelmatch för män som går i tolv gånger tre minuter.

"Dubbelmoral"

– Det är dubbelmoral. Antingen godkänner man en sport eller så gör man det inte. Det går inte att göra det halvdant, det är inte schysst mot oss utövare.

När du säger att det inte har varit en bra affär för dig att vara promotor, varför är du det då?

– För att jag brinner för sporten. Jag vill gå matcher. För mig är det värt det. Jag hoppas att det kan vända. Man får inte ge upp, men nu har det varit tufft. Vi gick minus på förra galan när jag blev världsmästare.

– Det är lite orättvist när man jämför med andra svenska fajters som har Sauerland bakom sig. Dom har lön, lägenhet, tränare. Galorna ordnade. Motståndarna blir omhändertagna medan jag får stå i allt själv. Hade man varit i en sån situation hade det sett helt annorlunda ut. Då hade man kunnat bli så mycket bättre också.

Samtidigt har du skapat din egen drömtillvaro. Åker jorden runt och boxas överallt. Du har på något vis tagit ut allt ur din talang.

– Så är det. Jag har tagit itu med den chans jag fått. Men det är för att jag har kämpat. Jag har fått ringa, tjata och sälja in mig. Ingenting kommer gratis. I alla fall har det inte gjort det för mig.

Damboxning är inte speciellt lukrativt. Norskan Cecilia Braekhus tjänar väldigt mycket pengar men sen är det inte mycket mer i branschen.

– Nej, så är det. Killar behöver inte vara bäst i världen för att tjäna stora pengar. De kan vara rankade på 20:e plats och ändå tjäna så att de klarar sig bra. Som tjej spelar det ingen roll att du är världsmästare. Du får ändå jobba för pengarna.

Chansen för dig att tjäna pengar inom en snar framtid är väl en retur mot Braekhus?

– Ja. Den hoppas jag på. Hon har inte så många att möta i toppen. Hon har ju redan mött de flesta. När vi möttes hade jag ju bara gått sex matcher. Nu har jag gått 27 och är en helt annan boxare. Det är det erbjudandet jag går och väntar på.

"Matchen kom för tidigt"

– Matchen mot henne kom alldeles för tidigt men den lärde mig mycket också. Jag insåg att jag hade en lång bit kvar. Ändå var jag glad för att jag fick den matchen för jag fick ett namn som boxare med den.

Maria Lindberg vill möta dig och oberoende boxrec.com rankar er som tvåa, du, respektive trea, Maria, i världen i superweltervikt.

– Jag får ju inte möta Maria. Skulle jag välja att möta henne utomlands skulle jag förlora min svenska licens och jag skulle förlora min framtid som promotor.

Vem har sagt detta?

– Båda herrarna i proffsförbundet, Björn Rosengren och Olof Johansson. Jag får inte möta henne i och med hennes skada.

Vad tycker du om det?

– Det ska egentligen vara upp till mig och Maria om vi vill mötas. Hon har haft en hjärnblödning (1999) och det är otroligt tragiskt. Men nu är hon ju läkt, det säger läkarna och det säger hon själv. Jag måste tänka på min karriär i stället för att vara dumdristig och ta en match mot henne i Tyskland och sen inte ha någon framtid i Sverige. Det är Sverige jag bor i och vill fajtas i och fortsätta som promotor.

– Däremot skulle jag vilja möta Klara Svensson. Att vi kan mötas på en catch weight, i mitten på 66 kg. En match jag verkligen skulle se fram emot.

Vad tror du om en sån match?

– Klara är otroligt duktig tekniskt men hon är inte stark. Ingen punsch i slagen. Det skulle bli tufft för henne. Hon skulle få känna på riktig styrka. Fortfarande har hon mycket amatörstil i sig, in och ut, men hon håller på att skola om sig så att det blir mer proffslikt.

"Tror vi kan mötas"

– Jag tror mycket på att vi kan mötas i Göteborg. Vi får hoppas att Klara vågar gå upp tre kilo och jag går ner tre. Det kommer inte att hänga på mig om matchen inte blir av. Jag plockar bort kakor och semlor, så lägger hon på lite mer kött. En svensk superfight, lite som när Paolo Roberto och Armand Krajnc möttes.

De snackade en massa skit om varandra inför deras match.

– Det tror jag att man måste för att få upp intresset men det har jag inga problem med att bjuda på. Det är bara roligt. Man vill ju inte gå upp i ringen och älska sin motståndare. Jag ska ju ändå försöka knocka henne.

Det paradoxala med boxning är ju att efter att man försökt slå varandra halvt fördärvade så är man goda vänner direkt när matchen är över.

– Det är en kärlek i sporten. Det är så häftigt. Även om man slår varandra i ringen är det en sport. Man går in där för att visa vem som är bäst tränad och man är förberedd på det, men efteråt är man polare och kramar om varandra. Det är jättemycket kärlek i boxning.

Vad har din utveckling som boxare berott på?

– Att jag brinner för sporten. Brinner för att jag hela tiden vill bli bättre och vågar prova nya saker. Jag sätter inte hinder för mig själv utan bestämmer mig för att jag ska bli bättre och ger aldrig upp förrän jag har utvecklats.

– Jag har haft många bra instruktörer. Rest mycket. Åkt mycket till USA och fått hjälp därifrån. Jag tar till mig småtips av alla möjliga tränare. Just nu känner jag att jag är bättre än någonsin och jag utvecklas fortfarande.

Du är bra på den mediala biten, att synas.

– Det måste man vara. Där är svenskar ofta dåliga. Man måste bjuda på sig själv. Om man inte syns finns man inte. Om jag inte hade jobbat så hårt på den biten som jag har gjort hade jag aldrig nått så långt som jag har gjort.

– I och med att jag nominerades till Jerringpriset, folkets pris, måste jag ha gjort någonting rätt som nått in i folks hjärtan.

Varför är det så svårt att få kampsport riktigt accepterat i det svenska samhället?

– Man slår ju på varandra. Man skadar varandra. Det är blod. Tittar man på hockey är man ju inte ute efter att skada varandra men det blir allvarliga hjärnskakningar där också. Här är man ute efter att knocka den andre och det är svårt för folk att acceptera det i Sverige. Samtidigt är det faran som drar.

Att få slag i huvudet är naturligtvis inte bra. Varför är man beredd att ta den risken?

– Självklart är det inte bra, men det är spänningen. Jättesvår fråga egentligen varför man går upp i ringen. Du är själv i ringen. Du kan ha ett fantastiskt team bakom dig men när du väl kliver in i ringen är du väldigt utlämnad. Men det är just det som är häftigt. Man är lite som en gladiator och det måste ligga någonstans i generna från förr i tiden.

Om du jämför med din tid som elitsimmare (Mikaela har 16 SM-guld i simning), var det samma kick att vinna då som nu i boxning?

– Det är häftigare att vinna i boxning. Det var kul att vinna guld i simning. Boxning är mer show. Särskilt om du slagit ner din motståndare. Då har du liksom vunnit ordentligt.

Många boxare har sagt till mig att det är en känsla av oövervinnlighet efter att man vunnit i ringen.

– Ja, så är det. Man är top of the world. Du känner dig riktigt stor när du har vunnit en match. För mig är det tävlingsgrejen, att vara bäst i någonting, men just i boxning, när vi är två personer, då blir det så utlämnande att förlora. Det blir ingenting värt och den sitsen vill man inte vara i.

– Fast när jag mötte Christina Hammer och förlorade gjorde jag ändå en bra match och var efteråt inte så besviken. I dag skulle hon få mycket svårare.

Men jämna matcher vinner man inte mot en världsmästare i deras eget land?

– Nej. Man måste knocka dem. Det är det jag tränar på nu. Riktiga knockoutslag. Då blir det inget snack.

Tränar man sig till det? Är det inget man har i sig?

– Vissa har det naturligt men självklart går det att träna sig till det. Det gäller att få upp styrkan, explosiviteten. Få till vridningarna och träffa rätt.

Är det alltid lätt att motivera sig till hård träning med tanke på att du nästan aldrig vet när du ska gå din nästa match?

– Nej. Det är därför som jag måste vara med och arrangera galor själv. Jag kan inte bara vänta och vänta på match, jag måste ha något att träna för. Annars är det som att jobba och inte få lön. Jag är ingen person som går ut och joggar för att det är skönt.

– Du vet hur det är i boxning, även om man har ett kontrakt vet man inte till hundra procent att matchen blir av. Det är så jävla tragiskt att man inte kan planera. Jag måste lura mig själv, annars har jag svårt att ta mig träningslokalen och lägga ner hela min själ som jag måste för att kunna bli bäst.

Världsmästargalan i Västerås i höstas gick med ekonomisk förlust. Varför?

– Det är svårt att få sponsorer till kampsport i Sverige. Man lägger ner allt jobb på arrangera och träna och så går man back i stället för att få skjuts på det. Det är verkligen tur att man älskar det man håller på med.

Varför är det så svårt? Är kampsport inte fint nog?

– Det är det våldsamma. Att det inte är fint att hålla på med. Personligen förstår jag det inte. Boxning är en av de äldsta sporterna i världen. Domare är på plats, allt sköts jättebra.

Vad säger de som du möter och försöker få som sponsorer?

– Vissa säger bara att de har en regel som säger att de inte sponsrar kampsport. Punkt slut. När sen inte tv backar upp, vad får då sponsorerna tillbaka?

Men så fort du hade vunnit din titel satt du ju i tv-sofforna?

– Så var det. Då är det okej. Alla vill ju vara med en champ, men innan, när man behöver hjälp och stöttning, då är det ingen jävel som ställer upp. Då får man springa runt och tjata, tigga och be.

Du är 39 år, hur länge kommer du att fortsätta boxas?

– Klockan tickar. Klart att jag tänker på att det är dags att skaffa barn så det är väl bara några år kvar och inte mer.

Förhoppningsvis kan Mikaela avsluta karriären med sina största år som boxare med titelförsvar lördag kväll i Eriksdalshallen och efter det VM-matcher om nya bälten.

Om det sen blir promotor-, PR- eller mediajobb får vi se. Mikaela Laurén kommer inte att dra sig tillbaka, bli osynlig och ta det lugnt. Det kan vi nog vara helt säkra på.

Victoria “La Reina de Guerra” Cisneros tvekade inte när Mikaela Laurén ringde i förra veckan och frågade om hon kunde hoppa in som ersättare i VM-matchen.

– Det här är boxning. Man säger inte nej, man tar chanserna som dyker upp, säger hon.

Laurén har haft usla förberedelser med en massa jobb runt arrangemanget som tagit tid från träningen.

Cisneros fick mindre än en vecka på sig eftersom hon också skulle åka runt halva världen från USA.

– Gör inget. Jag tränar varje dag. Alltid. Jag har mött alla de bästa och alltid kallats in sent.

– Nu ska jag ta med mig bältet hem. Att vinna såna här titlar är alla boxares dröm, säger Cisneros.