Flinck: Spräng den fjärde barriären

HAMBURG. Tre barriärer är redan brutna.

Spräng den fjärde – och skriv historia.

Men se framför allt till att njuta.

Henrik Signell hade radat upp tio raka SM-finaler som tränare för juniorer, herrar och damer i Sävehof när han som andravalet bakom Helle Thomsen tog över som förbundskapten kort före OS i fjol.

Men många menade att det var självspelande pianon som vem som helst kunde leda till SM-final.

Han tog Sverige till en OS-kvartsfinal där man skåpades ut under generande omständigheter av Norge som gjorde att lagets sammanfattande insats i turneringen fick lite av en fiaskostämpel på sig. Många pekade på att laget bara hade lyckats vinna två matcher i gruppspelet, mot blåbäret Argentina och i detta OS så svaga Sydkorea.

Hårt ansatt

I hemma-EM några månader senare fick Sverige och Signell en drömstart med seger mot Spanien. Sedan vann man inte en enda match och jag tror aldrig att jag har varit med om att en förbundskapten och hans val av spelare, matchning, coachning och taktik har diskuterats, dissekerats och ifrågasatts så mycket som Signells i det mästerskapet. I varje fall inte i svensk handboll.

Han var hårt ansatt och det höjdes röster lite varstans om att han borde få sparken.

Ett halvår senare, i maj i år, förlorade Sävehofs damer med Signell som tränare sin första SM-final på nio år när H65 Höör chockade mästarnas mästare.

Den här säsongen var det upp till bevis för Signell som handbollstränare sedan Sävehof brandskattats och han själv blivit varm i förbundskaptenskläderna och skulle få leda landslaget ett tredje mästerskapet på rad med ungefär samma spelare.

Sävehof har inte imponerat i höst och VM började med en tung förlust mot Polen.

Tro mig, då stod inte Henrik Signell högt i kurs i handbolls-Sverige.

Där uppe bland de största

Men sex raka vinster och tolv dagar senare tar Signell plats på den stora scenen när han sätter sig på podiet i finalarenan i Hamburg och håller presskonferens inför semifinalen bredvid den franske förbundskaptenslegendaren Olivier Krumbholz.

Signell tar tillfället i akt och förklarar att all press ligger på Frankrike.

När de båda stigit ner från podiet är det dags för Thorir Hergeirsson och Helle Thomsen, förbundskaptenerna för Norge och Nederländerna, att kliva upp.

Signell är där uppe nu, bland damhandbollens mest aktade tränare. Norge, Nederländerna och Frankrike har allihop varit i semifinal i de tre senaste mästerskapen.

Det är han värd.

Han har med lugn och tålamod byggt det här laget sedan han efter OS valde ut ”sina” spelare som han ville satsa på.

Han har gått runt på fler spelare än nästan alla andra lag i VM (Frankrike undantaget och kanske något lag till) och spelarna har tackat för förtroendet genom att turas om att kliva fram och göra stormatcher vilket gett en lika imponerande som nödvändig bredd i truppen.

Påminner om Bengan

När jag pratar med spelarna vittnar de om två viktiga ingredienser i framgången:

Spelarna får göra det de är bäst på, som hemma i sina klubblag där de flesta har mycket stora roller. Varje spetskvalitet tas till vara och med tiden har Signell (tillsammans med Janne Ekman) fått ihop dem till en fungerande enhet.

Spelarna är oerhört delaktiga i nästan allt, från att ge sin bild av olika motståndare, som de spelat mycket med eller mot, vid taktikmötena till små justeringar på planen under matcherna.

– Har man kommit till sådana smådetaljer har man nått långt. Det har vi gjort tack vare lång tid tillsammans, att folk vågar säga vad de tänker och tycker och att ”Sigge” ger plats åt det, sammanfattar Isabelle Gulldén.

Tankarna går åt Bengan Johanssons ledarskap och det är bara tränare som är helt trygga i sitt ledarskap som vågar löpa den linan ut.

Detta har samtidigt släppt loss all den taktiska kunskap som sitter i spelarna.

Jag skulle vilja gå så långt att om Frankrike är känt för sitt briljanta försvarsspel, Norge för sitt hypersnabba anfallsspel och Nederländerna för sitt härliga kontringsspel så kännetecknas detta Sverige av sin taktiska smartness. Och då räknar jag in spelarna.

Allt detta sammantaget tillsammans med lite flax med skador och skavanker gör att Sverige nu står i en VM-semifinal för första gången.

Inget att förlora

Det här laget har sprängt barriärer i tre matcher i rad nu i detta VM: första segern mot Norge på åtta år, första vinsten i en utslagsmatch på lika många år och första semifinalplatsen i ett globalt mästerskap någonsin.

I kväll är det dags att bryta en fjärde och skriva historia igen.

Ex-förbundskaptenen Per Johansson tycker att läget och känslan påminner om EM 2010 när han tog damerna till den enda finalen hittills.

Min kollega Stefan Alfelt menar att det är 1990-vibbar, då han var på plats när Bengan Boys slog igenom och tog VM-guld.

Men visst är det som Signell säger: all press är på Frankrike.

Ta till exempel Allison Pineau, som här gör sitt trettonde mästerskap men aldrig tagit ett guld utan fått nöja sig med tre silver och ett brons. Hon sa häromdagen att hon vill ha ett guld mer än någonsin.

Sverige har ingenting att förlora.

Det här mästerskapet är redan en succé, nya stjärnor har tänts, de gamla har visat att de kan och Signell kommer att få förlängt. Det är bara att gå in och njuta i en fullsatt jättearena.