Bergström: Det är vardag för dem

Kristoffer Bergström

När slutsignalen ljuder och världsrekordpubliken skriker ut sina känslor tar inte Storvreta på de sedvanliga guldhattarna.

De tar på vardagliga kepsar.

Fjärde guldet på sju år för en av svensk innebandys stora stoltheter. Det här är makalöst, men det är också deras vardag.

Ska vi en gång för alla begrava idrottens värsta uttryck? Nej, inte vinnarskalle eller måstematch, de är också högt uppe på listan i all sin antiintellektuella glans, men jag syftar på sportens mest korkade ord.

Ja. Nu jävlar skjuter vi den moraliska finalen i sank.

Nedanför mig kastar sig 20 rödklädda spelare in i ett rött hav. Tillresa fans viftar med löpsedlar och händer, med halsdukar och flaggor, ja, står det inte rentav en dåre där i mitten och snurrar ett par strumpor över huvudet?

18 166 åskådare på en innebandyfinal är inte bara officiellt världsrekord, det är också en upplevelse för öronen. Här i Tele 2 Arena har det smackat och dunsat i sargen, det har bjäbbat av tutor och sjungits sånger du vanligen förknippar med Stockholmsderbyn i fotboll.

Både herr- och damfinalen har varit bländande manifestationer för en sport som okunniga fortfarande tror är tystlåten och mesig.

Storvreta–Linköping: 5–4.

Innebandyälskare–innebandyskeptiker: 100-0.

Sjua i grundserien

Bland tyckare har den senaste veckan ägnats åt att söka upp en sorts djupare rättvisa i innebandyn. Resultat och slutspelsträd har inte ansetts tillräckligt sanna, så grubblarna och pellejönsarna har dryftat vilka lag som egentligen är bäst.

För andra säsongen i rad vann Pixbo grundserien, för andra gången i rad slogs de ut i kvartsfinalen. De trefaldiga mästarna Falun var tippade att ta en fjärde raka titel, men andraplatsen i serien ledde till semi mot trean Storvreta, som efter en av svensk innebandys mest rafflande finalserier någonsin avgjordes till Uppsalalagets fördel med tretton sekunder kvar av match sju.

Till final gick också tabellsjuan Linköping. De där östgötarna som lirar så trist. De som bufflar och bökar och har klossar i truppen som inte skulle kunna tunnla Eiffeltornet. Inte kan väl de vara värdiga finalister?

På presskonferensen inför drabbningen markerade östgötarnas tränare Johan Astbrant mot snacket om att Falun och Storvreta var den moraliska finalen.

– Vi är här och hämtar bronspengen och går sedan på festen. Jag läste att finalen redan är avklarad, sa han.

Storvretas Alexander Rudd högg tillbaka.

– Linköping sitter redan på banketten. Vi är här för att spela innebandy.

Fult och fint mål

Och visst skilde sig lagens taktik och spelstil åt. Linköping har ingen Rudd som med höga knän joggar igenom motståndarförsvar och knackar på backhand. De har ingen Klintsten, ingen Sundstedt, ingen Stenberg, men det betyder inte att deras alternativ är mycket sämre.

Två ögonblicksbilder:

1. Storvretas Rasmus Sundstedt roterar och klyver planen med en diagonalare så hård att den lämnar en dalsänka i plastmattan. På andra kanten möter Albin Sjögren med en rapp handledare intill stolpen.

2. Linköpings Martin Hovlund skjuter utanför och bollen studsar via sargen ut till Gustav Fritzell som skyfflar in den.

Det ena är snyggt, det andra fult, men båda är mål. På samma sätt var både Linköping och Storvreta finalister, hur vi än kränger och devalverar begreppen.

Halvvägs in i finalen ledde Storvreta rättvist. Visserligen förlorade Uppsalagänget skotten med 4-12 i första perioden, men det berodde mest på att de undvek dussinavslut och sökte öppnare lägen. Efter Jimmie Pettersons 3–1 på instick från Henrik Stenberg såg mästarna från 2010, 2011 och 2012 ut att glida ifrån, men då bet Linköping tillbaka. Karlsson, Fritzell, Karlsson. Tjoff, tjoff, tjoff och ledning för de vitklädda med en kvart kvar att spela.

Rudd växte för varje byte

Storvreta hade ändå mer att ge. Inte för att de är vinnarskallar eller för att finalen var en måstematch – jag ska ta itu med de skitorden en annan dag – utan för att de hade ett högre tekniskt kunnande än motståndet.

Alexander Rudd, han som var där för att spela innebandy bland festprissarna, hade dittills varit blek som motståndarnas matchställ, men framspelningen till Albin Sjögren ledde till 4–4. Och Petterssons fina passning bakom ryggen gav Mattias Samuelsson öppet mål till 5–4. Båda sekvenserna var lika vackra som effektiva, däri ligger såklart ingen motsättning.

Med två minuter kvar dansade Alexander Rudd uppe i offensivt hörn. Han som har en fraktur i bröstbenet och en spricka i revbenet prejades ner – men reste sig. Fick en illasinnad axel av Martin Karlsson men studsade tillbaka upp. På egen hand spelade han av 30 sekunder mot ett frenetiskt bollhungrande motståndarlag.

Med en minut kvar snodde han bollen och höll i den ett par sekunder till. Han fälldes och passade på att knyta skorna. Med tio sekunder sköt skjuter han bollen över hela planen mot Linköpings öppna mål, men framför allt bort från sitt eget.

Sedan vara det slut. Sedan tog de rödklädda inte på de sedvanliga gyllene hattarna utan svarta kepsar, vilket jag antar var någon sorts markering: Titta, vi är så vana vid att ha guld på huvudet att det känns festligare med svart.

Det hela var rafflande och ovisst, Rudd var inte bäst på plan men bäst på slutet, och såhär i efterhand är säsongen lätt att summera.

Pixbo åkte ut i kvartsfinalen för att de inte var bra nog. Falun rök i semin av samma anledning. Storvreta vann SM-guld för att de är Sveriges bästa lag och Linköping tog silver för att de är näst bäst.

Moral?

Moral had nothing to do with it.