Chans eller barnarov?

Erik Niva

Niva om italienska talangerna som flyttar till England

Runt sekelskiftet lämnade de fattiga Sverige för drömmen om USA. Efter att Järnridån sänkt sig flydde förtryckta östeuropéer Sovjet-staterna för väst. På 2000-talet flyttar italienska fotbollstalanger till England i jakten på ära, rikedom och berömmelse.

helskärm

Federico Machado var inte den första.

En januaridag 2008 bröts lugnet på Regginas träningsanläggning Centro Sportivo Sant’ Agata.

Luften började vibrera, oväsendet växte till ett dån. En helikopter kom in för landning.

När den kom närmare kunde de flygintresserade åskådarna konstatera att det var en ovanligt exklusiv modell, en av Roman Abramovitjs privata maskiner.

Ut stegade Frank Arnesen och Carlo Jacomuzzi, sportchef och Italien-scout för Chelsea.

Drygt en halvtimme senare lyfte helikoptern igen.

Nu hade den ytterligare en passagerare, en yngling som hette Vincenzo Camilleri. Han var en av italiensk fotbolls största talanger, och det Chelsea nu hade gjort för att värva honom kunde enklast jämföras med en militär operation.

Det var fotbollens talangjakt tagen till en helt ny nivå. Det var Rambo med ett checkhäfte, James Bond i träningsoverall.

Först några dagar senare sjönk det in att det samtidigt var historien om en 15-årig pojke.

Hans unga lagkamrater skrev ett öppet brev, med tillräckligt mycket tonårsmelankoli för att få fotbollsvärlden att stanna upp och fundera.

”Kära Vicenzo. Du försvann så hastigt att vi inte ens fick en chans att säga farväl.

Under de tre senaste åren har vi delat på allt – boendet, skolbussen, matsalen, träningen, vinsternas glädje och förlusternas vrede. Vår vänskap föddes på planen. I söndags slog vi Lecce. Vi pratade mycket om hur svårt det skulle bli att slå serieledarna – men vi gjorde det. Vi var så glada, men som med allt annat så hade det varit mycket bättre om du var med”.

På senare år har det pratats mycket om en fotbollens slavhandel, om hur principlösa agenter smugglar in fattigtalanger från Afrika och Sydamerika, låter dem prova lyckan och sedan lämnar dem åt sitt öde.

Den här artikeln handlar inte om det.

Den här artikeln handlar i stället om hur de stora engelska klubbarna – inom gällande regler och lagar – håller på att skaffa sig monopol på Europas fotbollstalang.

De största förlorarna finns i Italien.

Efter att Vincenzo Camilleri flugit helikopter till London försökte Regginas president Lillo Foti förtvivlat att få världen att lyssna.

– Premier League-klubbarna har en barbarisk attityd. En gång i tiden fanns det plundringar, och det här är något liknande. De använder sin makt och sina pengar för att besegra vårt arbete och våra uppoffringar.

Foti suckade:

– Ännu ett barn har rycks från sin vagga. Ännu en talang har stulits från italiensk fotboll.

Det var lätt att sympatisera, men i praktiken omöjligt att göra mer än så.

Enligt den italienska fotbollens regelverk får inte klubbarna där skriva proffskontrakt med spelare under 18 år – men enligt internationella regler och lagar är det fritt fram för spelare mellan 16 och 18 att flytta inom EU.

Samma dag som Camilleri fyllde 16 år skrev han formellt på för Chelsea, precis som Federico Macheda skrev på för Man United kort efter sin 16-årsdag.

– Det är som en boskapsmarknad. Det här är ungar som inte kommer från någon rik bakgrund, och de engelska klubbarna köper både dem och deras föräldrar, säger Claudio Lotito, Lazio-presidenten som förlorade Macheda.

Pasquale Macheda var tvåbarnspappa innan han hade fyllt 20 år. Stundtals har han jonglerat tre jobb – i ett marknadsstånd, på en lådfabrik och på ett sjukhus – för att försörja sin växande familj.

En dag kom Manchester United ner till Rom och erbjöd hans tonårsson ett treårskontrakt värt ungefär en miljon kronor om året. De kryddade med trygga anställningar för både Pasquale – som säkerhetsvakt – och hans fru.

Det tog inte lång tid att bestämma sig.

Lazios största talang drog till England.

Några månader senare återvände Man United till Rom. De hade fått ögonen på en 16-årig kille som gjort 14 mål på 19 matcher för Italiens U17-landslag, Davide Petrucci. De erbjöd honom en årslön på en dryg miljon, och hans pappa ett jobb som trädgårdsvaktmästare på klubbens träningsanläggning.

Det tog inte lång tid att bestämma sig. Romas största talang drog också till England.

Dags för djävulens advokat.

Les Kershaw var chef för Man Uniteds ungdomssektioner i 20 år, mellan 1987 och 2007, och är fortfarande avlönad rådgivare till klubben.

Han menar att den engelska regel som förbjuder klubbar att värva ungdomsspelare som inte bor inom pendlingsavstånd – tänkt att skydda mindre engelska föreningar – är det som pressar dem utomlands.

– Scenariot är enkelt. Om en ung engelsk kille bor längre än 90 minuters körning från Manchester så kan vi inte få honom. Det är mycket lättare att få hit en grabb från Barcelona än från Birmingham, och då är det något fel på systemet.

I Kershaws ögon finns inga alternativ. Vill man bli Europamästare går det inte att förlita sig på talang enbart från Manchesters närområde.

– I den här klubben har vi hållit oss till brittiska ungdomar längre än de flesta, men det är så mycket enklare och billigare att söka utomlands att det är omöjligt att avstå.

I söndags kväll fick Federico Macheda ett speciellt telefonsamtal.

Det var Massimo Pescedda, förbundskapten för det italienska U19-landslaget, som jublade.

– Du har blivit kysst av Gud.

Pescedda har sett sina ungdomar flytta ut i Europa, och komma tillbaka hem som mognare personer och mer utvecklade spelare.

För honom är inte situationen svart-vit. De italienska klubbarna är inte de oskyldiga offren, och de engelska klubbarna är inte de samvetslösa rövarna.

– I England är de helt enkelt mer ambitiösa än i Italien. De letar upp de största löftena, och sedan erbjuder de bättre och mer utvecklande utbildning. Att investera i talang är inte att ägna sig åt kidnappning.

Den 28:e november 2008 talade Uefa-presidenten Michel Platini inför EU-ländernas idrottsministrar, vid en konferens i Biarritz.

Han sparade inte på krutet, utan använde ord som ”trafficking”.

– De största klubbarna har redan de bästa tränarna och spelarna. Kan de dessutom plocka åt sig de bästa ungdomarna är det slutet för fotbollen så som vi känner den. Det vi vill är att ni förbjuder gränsöverskridande övergångar för spelare under 18 år inom EU. Det handlar inte om att hindra den fria rörligheten. Det är en pressande fråga som rör en sport som riskerar att utarmas och ungdomar som utsätts för fara.

Lena Adelsohn Liljeroth var en av dem som lyssnade och noterade.

Hur gick det då för Vincenzo Camilleri, tonåringen som hämtades av Chelsea i helikopter?

Jo, efter mindre än ett år i England är han nu tillbaka i Reggina.

Steget blev för stort, omställningen för tuff.

– Visst, han bodde hos en bra familj och han lärde sig språket, men han saknade sin klubb och han saknade sin familj.

Regginas president Lillo Foti ser symbolik i Camilleri-fallet. Än har inte några parlament klubbat igenom några lagändringar, så ska de italienska klubbarna lyckas vända talangtrenden.

– Kaká tackade nej till Manchester Citys pengar, och Camilleri insåg vad han förlorat genom att flytta till Chelsea. Vincenzo

Camilleri är den italienska ungdomsfotbollens Kaká.