Sandlin: Sista matchen innan halvtid blev en av årets bästa
Uppdaterad 2018-08-01 | Publicerad 2011-07-05
Allsvensk halvtid. Alla 16 lagen har nu spelat 15 matcher vardera.
Totalt har vi därmed avverkat 120 matcher sedan den allra första avsparken gjordes på Örjans vall klockan 16.00 årets första aprillördag, Halmstads BK mot Kalmar FF.
Måndagkvällen ägnade jag åt just den 120:e matchen, Djurgården–Helsingborg 1–1.
En av årets bättre...
Nu finns det speciella skäl till detta. Inte märkligt alls.
Minns bara den sång som Janne Malmsjö på 80-talet sjöng i musikalen La Cage Aux Folles på Malmö stadsteater och som med tiden blev något av en malmsjösk signaturmelodi. ”Vår bästa tid är nu”, alltså.
Inom fotbollen är vår bästa tid just nu, så här i juli månad. Ty även om dagarna nu kortats något, så är ljuset fortfarande med oss långt in på kvällarna. I går gick solen ned 22.12.
Det är en behaglig kvällstemperatur, nånstans runt 20 grader. Det är skönt att gå på fotboll och måndagens publiksiffra – 9 385 – är också årets högsta på Stadion.
Huvaligen så otekniskt
Underlaget är perfekt, även naturgräset, och Stadions gräsmatta var denna dag så fin, så kortklippt att normalt obekväma allsvenska spelare till en början inte alls fann sig tillrätta. Huvaligen så otekniskt det såg ut första kvarten då bollarna bara stack iväg rätt upp.
Det blev bättre. Framförallt sen Djurgården hittat rätt i spelet efter en dryg kvart. När ledningsmålet föll i 37:e minuten var det fullkomligt logiskt, även om sättet det skedde på var minst av allt logiskt.
Allsvenska serieledarna har satsat på en backlinje på höjden. Från höger: Markus Holgersson 190 cm – Marcus Nilsson 194 cm – Peter Larsson 187 cm – och längst ut till vänster lilleputten Erik Edman 180 cm.
Tre bjässar men märkligt handlingsförlamade när Daniel Sjölund skickade in bollen från vänsterkanten utmed kortlinjen. Utan att Holgersson täckte, utan att Nilsson förmådde stoppa bollen och utan att Larsson tänkte på att täcka i mitten, innan Philip Hellquist enkelt kunde stöta bollen i mål.
Apropå Erik Edman: jag vet inte om det gick fram i tv men det var uppfriskande att se unge Simon Thern, 18, tillrättavisa den gamle landslagsbacken, 32.
Det skedde redan efter 12–13 minuter. Edman hade lyft bollen för Thern att springa på ute till vänster. Det gjorde nu inte Thern. Bollen rann iväg. Edman sprang hemåt. Det gjorde även Thern, men när Edman vände sig om och tittade åt Therns håll pekade Simon Thern nedåt mot sina fötter.
– Det är här jag vill ha bollen. På mina fötter, sa han. Eller: åtminstone talte kroppsspråket sålunda.
Fantastiskt vackert
Alexander Gerndt fick bollen på sin vänsterfot i drömläge några meter utanför mål i 69:e minuten. Så var det 1–1...
Det var ett så fantastiskt vackert anfall med så många helsingborgare inblandade – hela åtta av de elva på plan – att jag inte kan låta bli att droppa namnen hela vägen nerifrån vänsterförsvaret fram till målskytten: May Mahlungu – Erik Edman – Rasmus Jönsson – Erik Sundin – Ardian Gashi – Christoffer Andersson – Mattias Lindström – parad av Dembo Touray – Gerndt.
Allsvenskans första halva slutade alltså med en match mellan serieledarnag och det formstarkaste laget. Därför knappast en rättvis bild av Allsvenskan 2011.
Vad som varit Bäst och vad som varit Sämst berättar lagens kaptener om härintill. Det finns ingen anledning för mig att recensera den biten.
Sällsynt sympatiskt av domaren
Däremot vill jag till sist berätta om en domare med, som vi brukar säga, känsla för feeling: Markus Strömbergsson från Gävle.
Det var Strömbergsson som var på Stadion. I 51:a minuten dömde han, efter stor tveksamhet, hörna till Helsingborg. Innan hörnan hann slås visade storbildsskärmen att det alls icke skulle varit hörna.
Hörnan slogs av Gerndt mot mål, och Strömbergsson blåste omedelbart frispark för Djurgården för något han sett i straffområdet. Han skulle naturligtvis aldrig erkänna att han sneglat på storskärmen, men jag måste säga att det var en, låt oss kalla det, sällsynt sympatisk avblåsning.