Jakten – på zonen
BANK: Blågult bättre förberett än någonsin
LUGANO. Vattnet vräkte ner över en vykortsvy och Kim Källström sköt Andreas Isaksson i huvet.
Ni fattar.
Välkommen till ett nytt mästerskap. Vi är här nu. Vi kan börja.
Sveriges fotbollslandslag klev av planet i Lugano, och vi kan väl riva av det direkt, så vi har det gjort:
Det är ett väldigt vackert ställe.
Comosjön, Luganosjön, svepande dimmor, himmelska alper, pittoreska hus, en luft ren som vinterns första andetag. Och så färgerna. Rena och klara på dagen, mot kvällen föll ett ymnigt regn och målade om akrylen till akvarell.
Fast det var fint då också.
Här ska Sverige börja sluta sina synfält. Det är det som heter ”fokusering” när landslagsfolk pratar (eller möjligen ”verkningsgrad”, jag har inte riktigt förstått vad det betyder än).
Det här är EM. Sound of Fussball, hemma hos familjen von Trapp. Och vem man än frågar så förstår man att det hänt något med koncentrationen nu.
– Skönt att komma igång, sa Fredrik Ljungberg.
– Det blir lite mer på riktigt, på nåt vis, sa Niclas Alexandersson.
Alex är back nu
Då hade de tränat 90 minuter här, i ett grått, 16-gradigt regn. Joggning, kvadrat, avslutsövning, spel med två tillslag.
Jag intresserade mig mest för kantuppställningarna.
Niclas Alexandersson spelade back bakom Sebastian Larsson,
Mikael Nilsson bakom Christian Wilhelmsson och Mikael Dorsin bakom Fredrik Ljungberg. Det behöver inte betyda något, men det borde åtminstone innebära att Alexandersson är back från och med nu. Resten är ett underlag för vidare tendensstudier.
Annars var det enkelt att se att Olof Mellberg är i väldigt bra form och att Markus Rosenberg avslutar bäst av alla.
Dessutom avslutade Källström träningen med ett stenhårt skott i huvudet på Andreas Isaksson. En mästerskapstradition så god som någon, men den här gången var det Isakssons fel.
Han glömde att ta bollen med händerna. Och huvudet klarade sig.
Om vi ska sammanfatta den första träningen i EM-land så såg den bra ut. Glada spelare, hyfsat tempo. Och vet ni, det spelar så oerhört liten roll.
Att lyckas i mästerskap handlar egentligen bara om en sak:
Zonen.
Jag pratar då inte om olika sätt att spela försvar, utan om det där tillståndet då besluten fattar sig själva. Grekland 2004, Italien 2006, vilket vinnarlag ni än vill – de har hamnat i Zonen, de har slutat fundera och bara gjort. Sprungit, sparkat, slitit, skickat in bollen i mål och diskuterat alternativa lösningar efteråt.
Inför varje mästerskap tyder vi ju tecken som ett astrologkonvent på syra för att se om Zonen närmar sig, när hemligheten med den är att det inte finns några hemligheter.
Lag blir vinnare när de vinner. Punkt.
Freddie löste störningsmoment
Niclas Alexandersson har spelat i landslaget sedan OS i Berlin 1936, när vi bad
honom jämföra VM 2006 med VM 2002 sa han att stämningen faktiskt var lika bra – inför turneringen. Möjligen slogs spelarna lite mer i Japan, men annars var det likartat. Laddning, harmoni, glädje, förväntan.
2002 inleddes VM med att Alexandersson dyngade in 1–1 mot England, och Zonen infann sig. 2006 spelade Sverige 0–0 mot två karibiska öar, bråkade i omklädningsrummet, och splittrades tills de knappt var ett lag längre.
– Små irritationsmoment förstorades upp, sa ”Alex”.
Det lätta svaret är att säga att de förstorades upp av media. Det rätta svaret är att de förstorades upp av en sportsligt svag start. Om Sverige vunnit med 3–0 hade ingen brytt sig om att det skreks i omklädningsrummet efteråt.
Fredrik Ljungberg hade alldeles egna störningsmoment att tackla i går. De hette inte Olof Mellberg den här gången, utan kom från en rysk tidning. Han löste det på en sekund, det är sånt man lär sig av rutin – och i det här laget finns mer rutin än i hela Traveling Willburys.
Sverige har aldrig varit så här väl
rustat för att överleva störningar
utifrån. Inte ens Zlatan Ibrahimovic spiller energi på onödiga konflikter längre. Han ignorerar dem, till skillnad från, låt säga, Fantantonio Cassano, som redan håller på att spränga hela jävla
Italien i luften.
Sökandet har börjat
När jag frågade Ljungberg om hur man hittar Zonen sa han att allt utanför spelet måste fungera bra, att alla ska trivas, att hotelldöden ska hållas borta. Och sen la han till:
– Funkar spelet så blir alla på bättre humör, och då kommer man in i zonen.
Precis så enkelt.
Skit samma med leenden, båtturer, skratt, frågesporter och vad Magnus Hedman säger eller inte säger i tv – Lars Lagerbäck har fem dagar på sig att få Sveriges spel att fungera.
Han har ett centralt mittfält att balansera (jag säger fortfarande Anders Svensson och Henrik Larsson), han har en vänsterback att leta upp, han har ett kompakt försvarsspel att hitta hem till.
I går började sökandet på allvar, i ett vackert men dyblött Lugano.
Det är fem dagar kvar till EM. Ge oss en Zon så kör vi.