Profilen missade dramat – åkte till akuten
Publicerad 2023-11-10
Vecka ut och vecka in åkte han 250 mil, bara för att se sitt älskade Elfsborg spela fotboll.
I söndags spelade Elfsborg för SM-guld. Då åkte Lennart Odhström till akuten.
Ibland är en chans till allt man kan önska sig.
Det var den sortens match, den sortens söndag, som omöjligt kunde lämna någon oberörd.
IF Elfsborg stod ett steg från paradiset, ett mål från SM-guld. En hemmamatch mot ett bottenlag, stolpskott och stolpskott men inget mer än krossade hjärtan på slutet.
Efter slutsignalen kunde jag inte hålla mig. Om vi andra haft problem att hålla pulsen under kritiska nivåer under matchen – hur hade det då varit för de som lever sina liv för laget som såg en dröm gå i kras?
”Se nu till att vinn detta”
Jag gick in på Elfsborgs-forumet vigule.nu för att kolla läget. Tre korta meningar, skrivna en halvtimma efter avspark, rymde en hel historia.
”Fy fan vad dålig jag är. Får avbryta matchen och åka till akuten, över 40 grader fast jag tagit Ibuprofen. Se nu till att vinn detta”.
”Vårgårda” var för sjuk för att se Elfsborg försöka vinna guld. Vad i hela jävla världen hade hänt?
Rösten rosslar lite när Lennart Odhström svarar på en telefon från hemmet i Las Palmas på Kanarieöarna.
Det har gått ett par dagar sedan Elfsborg mötte Degerfors, ett par dagar sedan han tvingades ge upp en match. Han är fortfarande svag, men på bättringsvägen.
– Jag har varit så in i helvete dålig, säger han. Elva dagar med 39-40 graders feber, och läkarna vet inte vad det är. När jag åkte in i söndags tog de tolv blodprover, de har testat mig för allt. Nu ska de skicka prover till tropiska medicinavdelningen i Madrid, så får vi se.
Lennart Odhström är 66 år gammal, i sextio av dem har han varit gul och svart. Nu har han ont i kroppen, oro i själen, men humöret är det inget större fel på. Han tror fortfarande på guld, han brinner fortfarande för ett fotbollslag från Borås.
– Det enda som fungerar som det ska i kroppen är hjärtat, säger han.
– Man får vara glad för det lilla.
Och det kanske räcker, om man är som ”Vårgårda”.
Det är inte så han heter, men det är ju så han heter i Elfsborgs-kretsar. Det var så han kallades när jag fick höra om honom, någon gång under tidigt 90-tal. Jag jobbade kvällar och helger på Borås Tidning då, och det var inte särskilt svårt att ha hyfsad koll på profilerna som stod på Elfsborgs läktare på den tiden.
Det var ”Lente”, den slitne existensen med markerad näsa. Det var Patrik Brandt, som var känd för att han ledde klacken med en märklig ramsa (Arriba! Arriba! Aarriba! GULT OCH SVART!). Det var Gabrielsson, som utan vidare kunde referera samtliga lyckade sidledspassningar som en viss mittfältare slagit en viss säsong på 70-talet. Och vem som tagit emot dem. Det var den fanatiske Tåbben Lindeberg, som tog tjänstledigt för att jobba ideellt på kansliet när Elfsborg led ekonomiskt. Det var han som kallades ”Drutten”.
Och så var det Vårgårda. Lennart Odhström.
När Elfsborg kom tillbaka till allsvenskan 1997 fick hela Sverige lära känna honom i ett väldigt typiskt, finurligt reportage som Kjell Kjellman gjorde för Fotbollskväll. Elfsborg skulle möta Malmö FF hemma på Ryavallen, Roger Blomqvist intervjuade Jonnie Fedel på italienska och försökte få Hasse Mattisson att erkänna att ”det var rolig fotboll i första halvlek” trots att MFF släppt in 1-1 (en tonårig Fredrik Berglunds första allsvenska mål) på en tveksam stopptidsstraff. Bosse Hansson diskuterade domslut, småknattarna Tobias Linderoth och Anders Svensson samsades med Stefan Andreasson på Elfsborgs mittfält. Kitten Mattiasson och Moses Nsubuga plågade Malmös backlinje.
”Ett gäng på 80-talet som bestämde oss”
Men reportaget handlade alltså om Lennart Odhström, supportern som flyttat till Lycksele i Norrland men ändå såg varenda match. Kjell Kjellman åkte med honom på tåget, och berättade om de 125 milen ner till Borås.
– Va gôtt dä va! jublar en löddrig Odhström efter kvitteringsmålet.
– Men är fotboll allt här i livet? frågar Kjellman.
Vårgårda funderar en mikrosekund, och skakar på huvudet.
– Nä, säger han. Fotboll är inte allt här i livet. Det viktigaste är att alla får ett arbete som de kan leva på. Att Elfsborg vinner allsvenskan och att alla får ett arbete, det hoppas jag på.
Där fanns delarna som skulpterat ett liv; det fackliga, ideologiska engagemanget – och IF Elfsborg från Borås.
Lennart Odhström föddes i en arbetarfamilj i lilla Vårgårda, fyra mil norr om Ryavallen, han åkte med sin pappa till Elfsborgsmatcherna när han var liten för att se bröderna Målberg och Bosse Falk, och blev sedan en i gänget kring ståplats.
– Vi var ett gäng på 80-talet som bestämde oss. När Elfsborg fick stryk med 6-0 i en bortamatch så bestämde vi att det fan i mig var dags att börja vara positiva. Det var ett jävla hatande hit och dit. På läktarna var det ett gäng skinnskallar och nynazister som bestämt sig för att göra någon West Ham-firmavariant runt klubben. Vi slängde ut dem rent fysiskt.
– Vi var ett gäng där, 30 stycken kanske, som formade Guliganerna. När vi bildade supporterklubben var jag mötessekreterare. Jag har alltid varit en del av det, jag var det fram tills jag flyttade norrut 1994.
”Svartlistad” i Borås – flyttade norrut
Han flyttade norrut av nödvändighet. I början av 90-talet blev det tunt om pengar, han hade jobbat på en pizzeria, men när a-kassan tunnades ut var han tvungen att leta efter jobb.
I Borås upplevde han sig ”svartlistad” (”Jag var bolsjevik, och det fick man inte vara”), men i Lycksele fanns en tjänst på radion.
– Jag tänkte att jag skulle jobba ett tag uppe i ”lapphelvetet” och få upp min a-kassa, men jag fick fast jobb och blev kvar.
Han rotade sig i Lappland, stortrivdes med jobbet och blev manager i division sex-klubben Blåviksjön.
– Vi hade inlandets finaste gräsplan, och serverade publiken kaffe i fint porslin. Jag lyckades värva (komikern) Ronny Eriksson, vi drog 1500 åskådare till hans debut i sexan. Vi fick låna in kaffekoppar från hela byn.
I Västerbotten fanns ett liv, men en del av livet fanns kvar i Borås.
– Ett år åkte jag till 24 av 26 matcher, 120 mil enkel resa med tåget. Det året blev fyra av matcherna inställda. En match snöade bort, en match på Hisingen regnade bort. Men jag hade åkt dit i alla fall, och åkt tillbaka hem efter. En vecka åkte jag tre gånger, tur och retur, all semester och all min lediga tid gick åt till att följa Elfsborg.
Guliganerna (de fick namnet efter att Petra Thorén, numera presschef på Svenska Fotbollförbundet, skrivit ett reportage om dem i Borås Tidning) stack ut i den svenska supporterfloran under de åren.
De var snälla, de slöt upp under sånger som ”vi hatar inte, vi älskar”, och bjöd in motståndarlagens supportrar till en egen pub nere vid Viskan.
– Jag räknade ut att om man står och ropar ”Hata Göteborg” eller så… i början är det bara ord. Men när du hållit på ett tag så blir det något annat, du står och hatar. Du upphör att vara en individ. Vi konstaterade att vi inte ville bygga hat, vi ville älska Elfsborg.
”Kunde gå och pissa när Haglund tränade Elfsborg”
Vårgårda konstaterar att det är lite annorlunda nu, att ultraskulturen gjort Elfsborg mer likt alla andra klubbar. Och själv är han inte lika nära längre.
2016 blev han utköpt från sitt arbete på radion, och gick i pension.
– Jag hade jobbat i 47 år, det räckte. Och Frugan ville flytta till Las Palmas. Det blev liksom lite långt till Elfsborg, men tack vare tv så går det utmärkt.
Ser du alla matcher?
– Ja, ja. Jag tror inte jag missat en enda. Och kan jag inte se direkt så ser jag i efterhand. Det enda problemet nu är om man dricker öl. När Magnus Haglund tränade laget kunde man gå och pissa när Elfsborg hade inspark, för man visste att det skulle dröja tio minuter innan de kom till avslut framåt. Så är det inte nu.
2018 tog en trulig tränare från Småland över laget. Och om Vårgårda nu inte kunde komma till Elfsborg så fick väl Elfsborg se till att komma till Vårgårda.
De första träningsmatcherna under Thelin spelades på Kanarieöarna, Lennart Odhström kom till flygplatsen för att ta alla spelarna i hand när de landade.
Sedan dess har han varit övertygad om att Thelin var rätt man på rätt plats. När avgångskraven stormade i fjol manade han till lugn bland supportrarna.
– Jag hade ju skådat ljuset. Den veckan när de var här nere 2018 var träningarna som kosläpp, spelarna var ystra kalvar som hoppade av glädje. Jag såg ju. Sättet de tränade på, glädjen hos dem, spelidén…jag tvivlade aldrig. Jag sa det till Thelin på en träning inför matchen mot Blåvitt, att på det lägret blev jag din förste apostel.
Lennart Odhström såg båda de senaste gulsvarta SM-gulden (2006 och 2012) på plats. Den här gången tvingas han följa guldstriden på distans.
– Man kan vara delaktig även om man bor på en liten ö i Atlanten 4000 kilometer bort. Man har nära till Elfsborg. Det är engagemanget som räknas. Antingen älskar du Elfsborg eller så gör du det inte, säger han.
Pratade i telefon nästan varje dag
Kärleken är sig lik, det är livet som förändrats.
Den stora eldsjälen kring Guliganerna under åren som Vårgårda hängde med som mest hette Magnus Drotz, ”Drutten”.
– Vi pratade i telefon nästan varje dag. Han hade flyttat till Mora, jag till Lycksele. Han klagade ofta över magont, jag sa att han skulle gå till doktorn, och 2015 åkte han på en hjärtinfarkt och dog, 35 år gammal.
Alla i gänget som stod på ståplats då står inte kvar 2023. För ett år sedan fick Lennart Odhström själv ont i armarna och över bröstet, när han vaknade på sjukhuset hade han opererats för hjärtinfarkt.
– Jag bestämde ganska tidigt att jag inte skulle åka hem och se de här matcherna i höst. Vi har lite ont om pengar, och jag vet inte hur det går med kroppen. Jag är inte kapabel att sitta på ett plan i sex timmar.
Beslutet var helt rätt. När Elfsborg krigade för guld i söndags var han alltså så dålig att han var tvungen att åka in till sjukhuset i stället för att ängslas framför tv:n.
– Det var inte lätt, men det gick bara inte. Jag mådde sämre än jag gjorde när jag fick min infarkt. Jag såg fram till 30:e minuten, stängde av och åkte till akuten. När jag kom hem vid tiotiden satte jag mig och såg klart resten av matchen.
Ett par saker är fortfarande viktigare
Det gick inte då, nu finns bara en sista chans kvar. Malmö FF–Elfsborg, vinnaren är svenska mästare.
Vårgårda utgår ifrån att de kommer från Borås. Och om de inte gör det? Om han får sitta nere i Spanien, krasslig och jäklig, och se ett SM-guld förloras?
Mycket har ändrats sedan Lennart Odhström reste 250 mil för att se sitt lag spela fotboll, men inte allt. Vårgårda tycker fortfarande att det finns ett par saker som är viktigare än allt annat i livet.
– Jo, det är samma, säger han.
– Det är att alla människor har ett arbete som går att leva på. Fred på jorden. Och att Elfsborg vinner allsvenskan.