”De här spelarna är mycket bättre än folk tror”

helskärm

När man börjar totalsanera så ser inte bygget särskilt vackert ut innan det är klart.

Beskrivningen kommer från Zoran Lukic – ändå är både han och Andrée Jeglertz övertygade om att Djurgården har börjat resan mot SM-guld.

– De här spelarna är mycket bättre än folk tror.

Nyckelfasen i intervjun kommer efter drygt 40 minuter.

Så långt har samtalet mest stått och stampat.

Det spelar ingen större roll vilka frågor jag ställer om Djurgården svaga säsongsinledning – jag får i grund och botten samma svar.

Visst tycker Zoran Lukic och Andrée Jeglertz att laget borde tagit fler poäng, men de är inne i en process som kommer att ge resultat på sikt.

Visst har det blåst snålt runt dem, men Djurgården är en förening som engagerar och då får man tåla sådant.

Mer blir det inte, tills jag råkar nämna det magiska ordet som får stenen att flytta sig från grottöppningen.

Jag är säker, säger jag, på att ni stundtals tvivlat…

Längre hinner jag inte innan Zoran Lukic vrider på engagemanget.

–?Du säger: ”Ni måste någon gång ha tvivlat”. Jag kan garantera dig – det har vi inte gjort. Vi har diskuterat och analyserat, men vi har aldrig tvivlat för en endaste sekund.

Andrée Jeglertz följer upp:

–?Vad skulle vi ha tvivlat på?

”Är den här spelargruppen tillräckligt bra?”, till exempel.

–?Nej, aldrig.

Lukic fyller i:

–?Det är det sista vi har tvivlat på. Aldrig. Det har inte funnits tvivel på spelformen, och det har inte funnits tvivel på spelartruppen. Och jag tror inte att några av våra spelare gjort det heller.

Det tror jag.

–?Nä, vet du?… Vi tar genomgången efter Halmstads-matchen. Det var jävligt intressant att höra på spelarna då. Vi förlorade med 3–0, och det var inget snack – men ändå har spelarna förmågan att säga: ”Fan, nu kör vi”. De tror så jävla mycket på det här. Enligt statistiken i er tidning så springer vi ju lika mycket som motståndarna. Ändå är andan att vi ska jobba ännu hårdare, springa ännu mer. Och har man den attityden så vet man att det kommer att vända. Det har aldrig kommit en enda tanke från spelarna – tro mig – som går ut på: ”Kanske ska vi spela annorlunda”.

På nytt faller Lukic in när Jeglertz tystnar:

–?Och att de är ärliga i detta fick du bevis för i matchen mot Gais. Du får inte den energin från spelare som inte tror.

Kanske är det inövat, kanske är det innerligt – Zoran Lukic och Andrée Jeglertz har i alla fall identifierat tron som ett nyckelbegrepp att hålla fast vid.

Just nu är den mer eller mindre det enda de har.

En tolfteplats ifjol. En fjortondeplats så här långt i år.

Sånt sätter sina spår.

–?Jag är inte säker på att ni har förstått detta, men problemet med självförtroende är ju att det byggs under väldigt lång tid, men kan raseras på 30 sekunder mot Brommapojkarna. Sedan kanske det tar fem, sex vinster för att få bekräftelse igen, säger Lukic.

För Andrée Jeglertz är situationen ny.

Han är van vid att vinna, van vid spelare som är vana att vinna.

Folk brukar fråga honom om skillnaden på att jobba med kvinnliga respektive manliga fotbollsspelare, själv menar han att det här är en mycket större omställning för honom som ledare.

–?Självförtroende är det primära för en fotbollsspelare. Har man inte det så får man inte ut det man är bra på. De här killarna var lite stukade inför säsongen, och sedan fick vi en ny kyss mot Göteborg. Spelarna i Umeå åkte aldrig på de där smällarna. Förlorade de så var det med 2–1 i en avgörande match mot Arsenal – och även om det då var som om hela världen rasade ihop så går det ganska snabbt att ta sig ur en förlust

i en Europacupfinal. Här åker vi ju på smällar regelbundet. Det testar ens ledarskap. Här är det väldigt viktigt att hela tiden jobba med självförtroendet.

Hur gör man det?

–?Vi pratar väldigt mycket om trygghet. Spelarna ska veta vad som ska hända, de vet vad de ska göra och vad som förväntas av dem. De ska alltid kunna falla tillbaka till något de känner sig hemma i och behärskar. Men börjar man fladdra iväg när något går dåligt – ”nej, nu ska vi plötsligt börja spela såhär istället” – då tappar vi trovärdighet samtidigt som vi raserar den här tryggheten.

Så var vi framme vid den stora symbolfrågan, den som skrivs 4-3-3.

Efter att Djurgården dragit ner sina yttrar ett hack i den andra halvleken mot Gais så undrade många om förändringen skulle­ ses som ett första steg i ett formations­byte.

Absolut inte, säger Zoran Lukic.

–?Lösningarna ska vi finna i 4-3-3. Sedan om vi sätter hög eller låg press eller justerar våra utgångspositioner från match till match?…

–?Allt sker fortfarande inom ramarna för 4-3-3.

Behärskar spelarna det?

–?Nu vet vi att grunderna i spelformen har satt sig i deras skallar. Nu kan vi ta steg två, att gå ifrån ramarna. De är nästan lite för lyhörda. Man skulle önska att de gjorde som mot Gais mycket oftare, att de släpper ramarna: ”Jag struntar i att det är 4-3-3 och att jag är balansspelare – jag går och gör mål”.

Skulle ni ha mandat att ändra spelsystem, eller måste det förankras högre upp i organisationen?

–?Vi sitter på det beslutet, det gör vi.

”Bättre än folk tror”

Ni har pratat om en resa som ska sluta med SM-guld om två, tre år. Personligen ser jag max tre, fyra spelare i er trupp med potential för att klara av det.

–?De här spelarna är mycket bättre än folk tror. Jag ser definitivt fler än du ser, så kan jag uttrycka mig.

Finns stommen för att göra guldresan i truppen redan nu? Andrée Jeglertz svarar bestämt:

–?Det är jag helt övertygad om.

Lukic uttrycker det lite annorlunda:

–?Vi tror att den finns, men gör den inte det så ska vi bygga upp den.

Det är inte så att era resultat hittills egentligen är normala, att ni inte har bättre material?

– Skulle vi hamna på kvalplats med den här truppen, då har jag misslyckats som tränare. Den här truppen är mycket, mycket bättre än så. Men det såg inte bra ut när vi kom, så är det ju. Sättet att spela, den fysiska statusen, beteendesättet… allt. Och när man börjar totalsanera, då ser inte bygget särskilt vackert ut innan det är klart.

Men ni kommer att ha minst tre lag bakom er när den allsvenska säsongen slutar?

–?Ja, det är ingen tvekan om det.

I måndags spelade Djurgården hemma mot Gais i en sån där tidig vägskälsmatch.

De hade fyra förluster på de fem senaste, och timmarna före avspark grupperade sig mörka regnmoln ovanför Stockholms Stadion.

Hade Djurgårdskärnan tröttnat – kände den mer tvivel än tro – så var det här kvällen att rösta med fötterna.

–?Jag hade själv känslan: ”Blir det 4-5 000 åskådare så är det bra”. Men det blev inte så. Vi var där vi var i tabellen, men ändå var det 7 000 som stöttade oss från första minut till sista. Matchen blev en publikupplevelse som jag kommer att bära med mig länge.

Zoran Lukic säger att det enda som överraskat honom med hans andra sejour i Djurgården är fansen, och deras ovillkorliga stöd.

–?Det är de som var på matchen mot Gais som jag räknar som riktiga Djurgårdare. De andra – de som kräver och hotar – de finns inte för mig. Kärleken innehåller både lidelse, besvikelse och extas. Det gör ont att älska, så är det, så man har ett val. Antingen accepterar man att kärleken är sådan som den är, eller så tar man ut skilsmässa. Man hotar inte den man älskar – det finns inte i min värld.