Milans samba - Inters olycka

Ancelotti dolde lagets brister väl -nu bär alla vägar till scudetton

Den lilla madonnans derby blev ingen show, inte som Ancelotti lovat.

Möjligen såg vi defensiv och några få danssteg. Av Dida på linjen, av Kaká i straffområdet.

Samba di Silvio.

Visst bär den hela vägen till scudetton.

Minister Berlusconi satt på San Siros hederstribun, lika välsminkat och solbrunt leende som alltid.

Han hade att le åt.

Hans Milan är odiskutabla kungar av Milano, de slog de oslagbara - och 1-0 mot Inter var ett resultat av att Carletto Ancelotti ägnat sig åt lite sminkande på egen hand.

Milan är varken ett Show- eller Shevagäng för närvarande, men i brist på ett flödande anfallsspel har Ancelotti valt att betona något annat.

Det är så det funkar med smink. Har man vackra ögon men ful näsa betonar man ögonen och gömmer näsan. (I nästa vecka: Sportbladet lär dig allt om hårvård).

Backar & brassar segervapen

Milans anfallsspel hackar.

Så Ancelotti väljer försvaret.

Fyra raka 1-0-vinster är bara ett tecken, ett tydligare är den taktiska formation som gett de rödsvarta segrar både i Manchester och Milanoderbyt.

Varför ska man ha två anfallare på planen när en - eller, värre, ingen - lyckas med något?

Det var backlinjen, brassarna och 4-3-2-1 som vann derbyt åt Milan.

Medan jag skriver sitter brasilianske Kaká och småpratar förtjust med Michel Platini i Domenica Sportiva; han ler gulligt och säger att det var med avsikt han styrde Gattusos skott i mål. Det må vara som det vill med det, men Kaká är en skugga av vad han var för ett år sedan.

Det är som om serie A lärt sig honom, medan han själv också insett att mycket av det han gjorde i fjol är omöjligt i den ligan.

2003/04 kunde Kaká vända upp med en klack, utmana hela världen i 60 meter och släppa ut bollen till en fri lagkamrat. Men i år? Tror du att serie A är ett dataspel, signore?

Låst - ändå inte tråkigt

Den lilla madonnans derby höll annars ett högt tempo, men det var också så tätt att man inte kunde kilat in en extra Emre (inte ens på längden) mellan lagdelarna.

Det var modern fotboll, med centrala block framför straffområden som stängde allt utom kantspelet - och där var båda lagen lite smårädda för att fylla på och blotta sig.

Inters backlinje var drömlikt bakom derbyts bäste spelare, Cristiano Zanetti, som tuggade i sig mittfältet ihop med Cambiasso. Milans backlinje, sista halvtimmen med en snittålder på drygt 50 år (trygge farbror Costacurta kom in), var precis lika ogenomtränglig.

Det 146:e derbyt var alltså låst - men inte på det tråkiga sättet.

Det fanns en intensitet, och hela tiden en reservation för något slags individuell briljans.

Makalös räddning

Någonstans skulle öppningen komma, och avgöra allt.

Två gånger kom den.

Två gånger var det Världen mot Brasilien, två gånger vann Brasilien - och eftersom Mancini lämnat den 2005-bleke brasilianaren Adriano på bänken slutade natten med att Silvio Berlusconi log sitt allra bredaste, vitaste och lyckligaste leende.

Den första var ytterligare en i raden av otroliga räddningar från den bäste brasilianske målvakt jag någonsin sett.

Juan Sebastian Verón sköt 1-0 till Inter i slutet av första halvlek - men Dida skrev om historien med en räddning ur fantasin.

Brasilien-Världen 2-0.

Inter-Milan 0-1.

Milan-Juventus 57-57.

Lagom till slutspurten kommer en utvilad Sjevtjenko tillbaka till Milan, och nu finns ett fundament att bygga vidare på. Juventus gasade ifrån Siena igår, med en briljant Del Piero som chaufför, men de har ett värre program och ett lag som fortfarande lider av växtvärk.

Inters tunga svit lever vidare

En kväll när Inter förlorat en fotbollsmatch är det lätt att konstatera att allt ännu är möjligt, men jag har svårt att se Milan släppa taget om titeln.

Det är den, ehum, osminkade sanningen.

???

Inter var minst lika bra som Milan, de var lika nära en vinst, men förlorade sitt sjätte raka hemmaderby. Jag vet inte om det är en tröst eller ett hot, men det finns bara ett lag i serie A-historien som förlorat sju raka hemmamatcher mot ett och samma lag.

Modena mot Torino, på 40-talet.

Inte ens Costacurta minns det.

Simon Bank