Månsson: Det här var riktigt dåligt, Bajen

Trenden är oroande för Hammarby

En usel vits på väg från Söderstadion bevisade att ­humorn är intakt i Bajenland.

Men hur är det med humöret bland spelarna egentligen?

I går kväll fick jag shit, shit, shit-vibbar.

Det är lätt att fastna i klyschor när ett idrottsligt misslyckande ska förklaras.

När journalisterna sticker upp sina mikrofoner och frågar ”Vad säger du?” eller ”Hur känns det här då?” så är det inte så jäkla enkelt att formulera ett slagkraftigt eller klartänkt svar efter en, låt säga 0–1-förlust hemma mot Jönköping Södra.

På så sätt kändes Michael Timiselas ”shit, shit, shit”-analys nyskapande i all sin enkelhet.

Det var kanske inte ”Det var ju kuken, men nu kan man i alla fall bli kanon på midsommar”-klass (Glenn Hysén, VM 1990) men väl i nivå med ”Det är bara att bryta ihop och komma igen” (Per Elofsson, OS 2002).

Hur som helst.

Det här var en riktig dålig insats av Hammarby, förmodligen den sämsta för året.

J-Södra kom till spel med sex segerlösa matcher och en klar taktik: sätt press på motståndarna, tvinga dem att slå långt, nicka undan i backlinjen, vinn andrabollarna och ta det därifrån.

Före paus funkade det okej, efter paus suveränt.

Då kom Hammarby ingenstans.

Hemmaspelarna blev frustrerade, överambitiösa eller passiva och till sist tappade även publiken tålamodet.

”Vi vill se Hammarby!” ekade från läktarna och jag hoppas för Bajensupportrarnas skull att det inte är så här det kommer att se ut så fort ett primitivt spelande eller ”sämre” lag står för motståndet.

Trenden är oroande, dock.

Uttagningen gör mig konfunderad

Hammarby har gjort tre riktigt vassa insatser i år, mot Örebro, Assyriska och Landskrona, lag som gärna tar initiativ och som tippas på den övre halvan.

Då har Berhalters aggressiva fartfotboll fungerat perfekt men avsaknaden av en plan b, en back up-modell som passar när man ska föra och besegra ett uppställt försvar är tydlig.

Så fort ett lag lämnar över taktpinne och bollinnehav blir Hammarby lättläst, långsamt, lösningslöst.

Dessutom gör laguttagningen mig konfunderad.

Bör ett offensivt yrväder som Christophe Lallet sitta på bänken i en hemmamatch mot Jönköping?

Bör en mittfältsregissör som Nahir Besara spela som anfallare?

Bör en hårdjobbande men ineffektiv anfallare som Billy Schuler (22 matcher/2 mål i Superettan) hoppa in vid ställningen 0–1?

Bör Mattias Adelstam (84 matcher/36 mål i superettan) sitta kvar på bänken?

Och så var det här med humöret.

Inte helt nattsvart

Jag kan förstå att man inte springer runt och garvar när man ligger under på hemmaplan mot Jönköping, men jag får en märklig känsla av att spelarna är hämmade av någonting, att kraven är överordnade möjligheterna. För det mesta tar det helt enkelt stopp när man närmar sig motståndarnas mål, inte minst när Kennedy Bakircioglü saknas som den store kreatören.

Men helt nattsvart är det förstås inte. Det återstår två tredjedelar av serien och jag vidhåller att Hammarbys trupp är tillräcklig för att gå upp, även om en sommarvänsterback eller sommaranfallare inte hade skadat. Dessutom brukar en defensiv grundtrygghet ge många poäng över en lång säsong.

Och så hade vi ju vitsen efter matchen, från en luttrad bajare till en annan:

– Hörru, vet du vad Timiselas brorsa heter?

– Nej…

– Vuvuzela.

Låt oss ­hoppas att Hammarby avstår från en värvning där.