Är det hälsosamt att serien ser ut så här?

Robert Laul

Laul: Dif har en jättechans att göra en ”överste Kilgore”

När vi för första gången på flera år fick en toppduo som ryckte tidigt, då såg resten av gänget till att blanda sig i bottenstriden.

Är allsvenskan uppgjord och regi­sserad av Lars-Åke Lagrell för att publiken inte ska tappa intresset?

Titta på tabellen här intill. Helsingborg och Malmö FF ohotade i toppen.

Elfsborg, Örebro och Mjällby gör upp om plats tre och fyra. Resterande elva lag indragna i bottenstriden.

Elva lag inom nio poäng. Mellan Djurgården (sexa) och Halmstad (kvalplats) skiljer fem poäng, och då har HBK ändå en match mindre spelad. Det kan vara ännu tajtare i kväll.

Hade chansen

Vi är vana vid en allsvenska där fyra–sex lag har chans på guldet långt in på hösten. Inte förrän sista omgångarna brukar det skiktas. I år ryckte HIF och MFF redan under våren, men den som trodde att allsvenskan därmed skulle bli en skånsk intresseangelägenhet fick fel. Faktum är att med tio omgångar kvar har alla lag väldigt mycket att spela om:

För Helsingborg och Malmö handlar det om guldet.

För Elfsborg, Örebro och Mjällby chansen att kvala till Europa League.

Övriga elva slåss om sin allsvenska existens.

I Francis Ford Coppolas filmklassiker ”Apocalypse Now” kliver överste Bill Kilgore ut från en helikopter under ett anfall mot en vietnamesisk by och ger ordern:

– Bomb that tree line about 100 yards back! Give me some room to breathe!

Blåvitt för långsamma

I går hade både Kalmar och IFK Göteborg chansen att göra detsamma – skaffa andrum nedåt, utmana uppåt.

Men Kalmar förlorade hemma mot jumbon Åtvidaberg och Blåvitt var aldrig nära mot Djurgården på Råsunda. Jag var på plats i Solna och frågade efteråt IFK-tränaren Jonas Olsson vad som var tanken med den tafatta insatsen.

– Vi skulle spela som vi gör på hemma­plan, med ett aggressivt, högt försvarsspel och ett bollinnehav där vi skapar målchanser, inte ett bollinnehav för sakens skull. Det fanns tendenser i första halvlek som vi är nöjda med men det blev för lättläst och för många långa bollar. Ska man ha ett bra anfallsspel måste man ha variation; kantspel, spelvändningar, bollar in bakom backlinjen. Det blev väldigt stereotypt, sa Olsson.

Jag vet inte om jag håller med.

Blåvitt gjorde allt det där; kom runt på kanterna, växlade kant, sökte bollar bakom backlinjen. Problemet var att det gjordes för långsamt och med för dålig kvalitet. Djurgårdens Prince Ipke-Ekong – mittfältaren som blev mittbacksnödlösningen för avstängde Jonna Toivo – kunde bli matchens lirare utan att anstränga sig. Det finns inget lättare än att spela fotboll mot en motståndare som gör allt i slow motion.

Sjölund skänker trygghet

I stället leder nu Djurgården allsvenskans bottenrace och en stor skillnad jämfört med i våras är Daniel Sjölunds medverkan. Han gjorde ingen supermatch i går men skänker trygghet till sina lagkamrater bara genom att finnas på planen: ”vi har en central mittfältare vi litar på”.

Tittar man på de närmast kommande matcherna – Gais borta, Örebro hemma och Åtvidaberg borta – har Dif en jättechans att göra en ”överste Kilgore”. Lika koncentrerade insatser som mot Blåvitt i de tre fajterna och kontraktet är tryggat sju matcher från slutet.

Men vad skulle förbundsord­föranden Lagrell säga om det?…?

Skämt åsido; frågan är om det är hälsosamt att vår högsta fotbollsserie ser ut som den gör.

Det är värt att diskutera.