Marcus Leifby: Sema vände upp och ner på all fotbollslogik
Publicerad 2011-04-19
Vem är det som springer och springer och springer, är 173 centimeter lång, väger 63 kilo och som inte lära komma under 170 i puls på en vecka?
Jo, det är Maic Sema, Bajen-parveln som precis räddat Hammarby från en kris.
Strax före 21.15 i går ryckte seismologen Reynir Böðvarsson till i sin fåtölj i Uppsala.
Hans seismograf visade på rörelser i jordskorpan strax söder om Stockholm.
Ett par sekunder tidigare hade jag bestämt mig för att inleda den här texten så här:
Över 6 000 sålda årskort inför säsongen, Björn Runström och Paulinho på listan över nyförvärv, en hemmapublik som aldrig slutar sjunga och en ny, toppmodern arena runt knuten. Det är mycket som håller allsvensk klass i Hammarby. Synd bara att inte laget gör det.
Då tyckte Maic Sema att det var dags att vända upp och ner på all fotbollslogik som finns. Reynir Böðvarsson konstaterade att epicentrum låg rakt under Söderstadion och jag raderade min text. Det gjorde mig ingenting – för det är otroligt häftigt att se och höra
90 minuters frustration, ångest och skepsis förlösas i en enda stor glädjebävning.
Kastade in 4 000 meter toalettpapper
Maic Sema slog till två gånger om. Kvitteringen placerade han in med en lös men välplacerad vänster. Det tog en evighet för bollen att ta sig fram, folk hann nästan gå hem innan den letade sig in vid den bortre stolpen.
Fyra minuter senare bytte han fot och gjorde om samma grej. 0–1 hade blivit 2–1, 12 801 personer trodde inte sina ögon, Söderstadion gungade, Sema dansade, Reynir Böðvarsson gick och lade sig och jag började skriva på en ny text.
Men jag kommer att spara inledningen till ett annat tillfälle. För det finns faktiskt en hel del som talar för att den kommer att bli användbar längre fram.
Inför matchen kastade hemmafansen in cirka 4 000 meter toalettpapper (tifoförrådet brann ju upp i förra veckan). Efter första halvlek var symboliken nästan för bra för att vara sann. Hammarbys spel var skit. Punkt slut, spolat och klart. Efter 85 spelade minuter hade det inte förändras nämnvärt. Det fanns det ingenting som tydde på eller talade för den sortens matchupplösning som vi fick se. Hemmalaget körde fast gång på gång på gång i Henke Larssons disciplinerade och rejäla försvarsspel. Det är uppenbart att Hammarby saknar en central dynamo med en speluppläggares egenskaper, någon med kreativa och fruktbara idéer, någon som kan fördela bollar till Björn Runström (och så småningom också Paulinho) längst fram och sedan fylla på.
Majoriteten väntade på ett 0–2-mål
Nu fick de inte fram en vettig djupledsboll, det var uddlöst och vemodigt runt det offensiva straffområdet och till och med de ”farliga” chanserna, som faktiskt dök upp, kändes ofarliga. Marcus Lantz pendlade fram och tillbaka på mittfältet, vaktade de farliga ytorna och majoriteten av alla på Söderstadion väntade på ett 0–2-mål på kontring som skulle punktera matchen.
Om logiken hade segrat hade Hammarby fått åka till västkusten och Ljungskile utan poäng men med en inhuman press i bagaget.
Ljungskile borta är en av årets svåraste bortamatcher och det hade inte varit någon vild gissning att skissa på noll poäng även där. Man behöver inte ha spelat landskamper för att lista ut vad det hade betytt.
Nu slog Maic Sema till två gånger om och räddade Hammarby från en kris.
Men med tanke på hur spelet såg ut under långa stunder mot Landskrona (och med risk att vara er största glädjedödare för dagen) är det ändå befogat att avsluta med den här funderingen;
Frågan är hur länge?