Rydén: Fanns inte någon annan utväg nu
De oslagbara har plötsligt blivit de sårbara.
Rosengård behövde göra något och de gjorde som alla krisande storklubbar, sparkade tränaren Renée Slegers.
Nu är det upp till bevis för spelartruppen att visa att det fortfarande finns mästarpotential i Malmö.
De skulle vara uppe och tampas med Häcken, Hammarby, Linköping och Kristianstad.
I stället harvar de nere i bottenträsket med BP, IK Uppsala, Växjö DFF och IFK Kalmar.
Det är klart att det är något som inte står rätt till i FC Rosengård.
Det är alla rörande överens om. Men på frågan vad det är som är fel har meningarna gått isär.
Sportchefen Therese Sjögran ser alltid plågad ut där hon står högst upp på läktaren under matcherna. Den här säsongen mer än vanligt.
Den forna storspelaren kan inte längre påverka det som sker på planen hands on och har flera gånger medgett att hon inte känt igen FC Rosengård den här säsongen.
Det är det ingen som har. Regerande mästarinnorna har visat allt annat än mästartakter.
Hördes röster redan i fjol
De har saknat förmågan att hålla ihop det. Det har varit var kvinna för sig och utifrån har det varit svårt att förstå deras spelidé, trots att de ställts mot olika motstånd och olika matchbilder.
Efter förlusten mot Djurgården var Renée Slegers inne på att det saknades fighting spirit.
– Vi har bra fotbollsspelare men vi måste springa och fajtas.
Och det är precis där skon klämmer. Det hjälper inte att springa om man inte vet var. Det är svårt att fajtas om man inte förstår hur eller varför. I en lagsport måste alla dra åt samma håll.
Sportchef Therese Sjögran svarar undvikande på frågorna huruvida spelargruppen hade tappat förtroendet för sin tränare.
– Svårt att säga. Vi har hela tiden tränat bra, träningsmiljön är bra. Det vi spelar i matcherna speglar inte våra träningar, så det har varit väldigt svårt att ta på vad det är som inte har stämt.
Redan i fjol hördes röster från Malmö IP som sa att det som imponerade mest var att man lyckades vinna matcher trots att spelet inte funkade, trots att truppen stundtals var sargad. För det blev trots allt ett SM-guld i fjol. Rosengård var det laget som var klart starkast i ligan, deras rutin och vinnarmentalitet räckte hela vägen.
Då fanns inget annat val
Gruppspelet i Champions League däremot blev en käftsmäll för ett lag som inte är vana att förlora. Att torska mot lag som Barcelona och Bayern München är en sak, men att inte göra bättre prestationer mot Benfica fick frustrationen att växa. Spelet ifrågasattes både internt och externt.
Precis som nu.
– Alla måste se sig själva i spegeln, sa Olivia Schough efter den senaste förlusten.
Och det är på tiden.
Bristen på ledarskap, i ett lag som borde krylla av det, och förmågan att förändra matchbilder har blivit allt tydligare under den här våren.
Rosengård har bara besegrat Elitettanlaget Alingsås i år. De ligger tolva i damallsvenskan efter tre spelade omgångar på en poäng. Det är givetvis ett uselt facit.
I fjol förlorade de bara två matcher på hela säsongen. Året innan det var det bara en. Då släppte de dessutom bara in tio mål på hela säsongen, i år har de redan släppt in sju.
Om det stämmer att Slegers hade tappat förtroendet i spelargruppen fanns det inget annat val än att låta henne gå.
Nu är det upp till bevis, för även om skadelistan fortfarande är plågsamt lång krävs det att laget presterar. Det är nu det hårda jobbet börjar och alla måste vara villiga att göra det. Tillsammans.
För FC Rosengård har en spelartrupp som få ska kunna mäta sig med. De kanske inte har visat mästartakter på plan, men att sparka en tränare efter tre omgångar är det. Det säger en del om den kravbild som finns.
Det är ett tufft schema som väntar med Skånederbyn mot såväl Vittsjö som Kristianstad, då funkar det inte med finlir. Det krävs lite jävlar anamma och ett lag där alla fajtas, för varandra.
För det kommer motståndarna sannerligen att göra.