Bröt en förbannelse
MOSKVA. Natten är sen när Alex Ferguson berättar hur han ska fira.
– Jag njuter av ögonblicken, av euforin. Sen är det bara att gå vidare.
Det kan finnas bättre förklaringar till varför Manchester United är europamästare.
Men jag kommer inte på någon.
Nedanför mig springer Scholes runt med sin leende, brutna Oldham-näsa. Anderson dansar samba, Rio Ferdinand delar pokalen med Ryan Giggs, Bobby Charlton kramar alla som vill kramas.
Inget av detta hade hänt om inte Alex Ferguson inför finalen valt bort spelet som tog honom hit.
Avvaktande fotboll fungerar mot Roma och Barcelona, mot lag som älskar fart. Chelsea hade kunnat slå United på styrka i en sådan match.
Så Ferguson vågade.
Han valde 4-4-2, och han spelade ut ett rävaktigt kort till. I den här turneringen har han använt världens bäste fotbollsspelare till höger på mittfältet eller som en av två anfallare. I går skickade han ut Cristiano Ronaldo till vänster.
Jag frågade när han bestämt sig för det.
– När jag såg Chelsea mot Liverpool. Och jag är nöjd med hur det gick...
Det var ett enkelt genidrag. Spela den bäste dribblern mot en högerback (Essien) som inte är högerback. Låt en löpare (Hargreaves) spela mot Ashley Cole. Och låt Tevez flyta runt och tvinga backlinjen att kontrollräkna röda tröjor.
Jo, det gick bra.
United hade 64 procents bollinnehav första halvtimmen. De hade fart, passningsspel och 1–0.
Cristiano Ronaldo lekte med Essien, och när Wes Brown slog ett inlägg var Essien för yr för att hitta honom.
Chelsea var tyngre
För första gången på tretton försök gjorde världens bäste spelare mål på Chelsea FC.
Petr Cech var chanslös på nicken, och efter 44 minuter trodde inte en människa på något annat än en tredje titel för United.
Efter 45 minuter hade matchen blivit match.
Frank Lampard kastade sig fram i straffområdet. 1–1. Kvitteringen gav Chelsea kraft, och i andra halvlek löste de Ronaldo-problemet.
Joe Cole hjälpte Essien, och Chelsea tog över.
Uniteds dröm om en tredje titel hängde på en tunn, blå tråd.
Chanserna kom och gick, men Chelsea var tyngre, rejälare. Ronaldo försvann, Rooney fick ta den uppoffrande rollen som taktisk pjäs (högt, djupt, anfallare, högermittfältare) och Rio Ferdinand hade så mycket kramp att han skrek.
Onsdagen blev torsdag, förlängningen blev straffläggning.
Och Alex Ferguson vinner inte på straffar.
Alltid lärt sig nya saker
Hans lag har hamnat i sex straffläggningar ute i Europa, de har aldrig vunnit. Och de verkade inte vinna i går heller.
Cristiano Ronaldo slog en usel straff som Cech räddade, han gick runt och sparkade på en vattenflaska medan Chelsea dunkade in sina straffar.
Kan en gammal hund lära sig sitta? Kan Alex Ferguson vinna på straffar?
Om det finns en egenskap som hållit honom kvar på toppen i nästan 30 år så är det att han alltid lärt sig nya saker.
Han är en arbetargrabb från Gowan som älskar rött vin och som studerat franska; han byggde ett mästarlag av egna produkter för att sedan lära sig att rekrytera sydamerikaner och latinska supertalanger.
Han byggde ett flödande anfallslag, och lärde det spela cyniskt. Han satsade på Cantona och Ronaldo.
Och i natt vann han världens största klubbfinal – på straffar.
”We’ve won it three tiiiiimes...” sjöng fansen. Ronaldo låg på mage och grät och när Beethovens An die Freude dånade ur högtalarna lyfte Rio Ferdinand bucklan ihop med rekord-Ryan Giggs.
Sir Alex Ferguson tog av sig sina immiga glasögon och knöt näven mot sitt folk. För 25 år sedan såg jag honom vinna sin första stora titel.
Strax efter klockan två i natt såg jag honom njuta av sin senaste.
– I morgon måste jag börja tänka på nästa säsong, sa han.
– Men just nu är jag väldigt lycklig.