Bank: Svindyrt inköpt – men Shaabans insats var katastofal
En trygghet har Hammarby alltid haft gratis. En trygghet köpte de för pengar.
Illa: Fansen gick inte ut i går.
Värre: Det gjorde inte Rami Shaaban heller.
Det var en tyst kväll på Ullevi i går. Gårdakvarnen malde nere på planen, grönsvart hade bra gung på läktaren, men ingen av dem hade särskilt mycket till motstånd.
Hammarbys lag var blekt, Hammarbys klack stannade hemma.
I stället för sång lämnade de en stor banderoll. Bojkotten var en snygg, smart protest mot beslutet att bortalag själva har ansvar för sina sektioner, vilket drabbar storklubbarna hårdast.
Texten på banderollen: ”SvFF, sluta kväv supporterkulturen”.
Exklusivt i denna krönika ger jag er texterna klacken valde bort:
”Gais, sluta kväv vårt mittfält”. ”Lolo, sluta sov”. Och ”Rami, sluta svaja”.
Visst, Hammarby hade sina ögonblick i matchen, Freddy Söderberg borde gjort ett par mål, men om vi ska vara ärliga mot varandra så var det bara ögonblick. Det fanns bara ett lag som verkligen såg ut som ett lag. Och det laget heter Gais.
Som ett ängsligt pojklag
Magnus Pehrssons gäng spelade låg, smart försvarsfotboll. Fem man stängde passningsvägar för Hammarbys uppspel, Fredrik Lundgren och Prince Ipke Ekong styrde alltihop med den där sortens kopiösa arbete som aldrig syns men alltid märks.
Och när Gais väl vann bollen var de vän med den, Levon Pachajyan – den där armenen – hittade triangel- och väggspel med Wanderson och Jóhann Gudmundsson och Gais kunde både vila och hugga.
Hammarby? De kunde inget alls.
Efter sex poäng på två matcher åkte de till Göteborg utan klack, det var ett rätt bekvämt och kravfritt lägre – och Bajens spelare passade på att ta semester. Tony Gustavsson har pratat mycket och ofta om Sebastian Egurens ande, en själslig ledning som fortfarande ska finnas kvar i Hammarbys trupp.
Och, jag vet inte, jag såg många spöken på Hammarbys mittfält i går, men inget av dem påminde om Eguren.
Hammarby var den där sortens ängsliga pojklag som de är när de är som sämst.
Uppspelen var varken vårdade mot fötter eller långa bakom Gais backlinje. Gais kunde försvara sig rättvänt och tacksamt, och de gjorde det tufft och bra; gaisaren Janne Mian hade gillat vad han såg om det inte vore för att han är fys-tränare i Hammarby.
Där Gais såg ett lag som kombinerade Roland Nilssonsk organisation med Pehrssonskt mod i det konstruktiva spelet såg Hammarby ... nästan ingenting.
Wanderson skickade in 1–0 tidigt, tremetersmannen Björn Andersson nickade in
2–0 sent, och eftersom det inte ens fanns några grunder i Hammarbys spel spelade det ingen roll att Tony Gustavsson försökte spetsa med Erkan Zengin och Paulinho i andra halvlek.
Missarna hör ihop
Hammarby led av att inte ha sina fans i ryggen.
Hammarby led av att inte ha en bra targetspelare på topp.
Hammarby led, framför allt, av att de som borde lyfta laget var blekast av alla.
Lolo Chanko var ingen mittfältsdynamo, David Johansson var darrig, Suleyman Sleyman hade inte den där självklara auktoriteten som behövs om man är mittback och kapten i ett lag med ambitioner.
Och Rami Shaaban, hela lagets dyrt inköpta fadersgestalt, gjorde en katastrofal match.
Ramis styrka som målvakt är lugnet, att han tar det han ska, att han styr sitt försvar, att han så sällan fattar fel beslut. Just nu gör han tvärtom. Ena minuten gör han grymma benparader, i nästa lämnar han walk over i luftdueller fem meter från mållinjen.
För två veckor sen gav Shaaban bort ett mål mot Brasilien, för ett par dagar sen släppte han in ett mål från mittcirkeln. I går släppte han två mål som en landslagsmålvakt inte får släppa in – och det känns som att missarna hör ihop med varandra.
Rami Shaaban har press på sig, han ska stå för tryggheten bakom ett rätt osäkert lag. Men den trygge är inte trygg just nu.
Det handlar om form, mer än något annat, och därför är svackan inget problem för landslaget. Det är ju två månader kvar till EM.
Däremot är det bara tre dagar till ett vildsint, frustande derby på Råsunda.
Och där behöver Hammarby all trygghet de kan få.