Dags att värna om långsiktig kontinuiet
Simon Bank: I den nya fotbollsvärlden blir det viktigare än någonsin tidigare
Ska vi ägna ett par minuter åt att klyva en klyscha mitt itu?
Kontinuitet.
Visst finns det två sidor av det också.
Om svensk fotboll ville ha en ärligare slogan så skulle den heta ”Se, upplev, älska, förändra så lite som möjligt”. Kontinuitet är, näst efter allsång och hockeyspelartofflor, det finaste vi vet i det här landet. Den dag statsminister Ledsna Hunden (Reinfeldts indiannamn) lämnar in en motion om att göra kontinuismen till ny statsreligion har han goda möjligheter att få igenom den.
Det här har jag tänkt på, av två skäl.
Det ena är att jag varit i Göteborg och träffat Lars Lagerbäck, världens längst sittande förbundskapten i toppfotboll. Det andra är Hammarby IF.
Bajen vinner inte SM-guld i fotboll i år. Heller. De har inte vunnit SM-guld i fotboll (utomhus) under 109 av 110 år.
Året när de misslyckades med att inte vinna SM-guld, 2001, var när de gjorde upp med sin kontinuitet/identitet/kultur. Hammarby var utdömt, spelade drängfotboll och blev bäst i Sverige.
Det ville man inte göra om.
Väldigt många har raljerat väldigt mycket om det där (åtminstone ett par av dem som raljerat har varit jag), men sex år efteråt är jag rätt övertygad om att raljerandet var dumt.
Billy Ohlsson, dåtidens chefsideolog, tyckte att Bajen skulle vara Bajen, att de skulle vara ett passningslag som var snällt mot ögat.
Jag vet inte om han gjorde det av rätt skäl, men jag tycker – med facit i hand och allt det där – att han gjorde fullkomligt rätt.
När det logiska hade varit att åka med, att köra vidare på en vinnande väg, så valde Hammarby att ställa till med en antirevolution. Att välja klubbsjäl före kortsiktig kontinuitet.
Även ur ett krasst nyttoperspektiv var det vettigt. Fans bygger klubbar, och om det finns något fans vill hellre än att vinna så är det att veta vilka man är. De kan till och med stå ut med åttondeplatser och nedflyttningar om identiteten blir tillräckligt tydlig. Fråga Gais. I höst har Hammarby vikt ner sig, de har ett knippe småkillar som spelar fin passningsfotboll och inte riktigt orkar vinna. Men de vet varför: för att dom är Hammarby. Igenkänning. Kundlojalitet, som ekonomerna skulle sagt.
Vad händer efter Lagerbäck?
I den nya fotbollsvärlden blir det där viktigare än någon gång tidigare i historien. Man kan byta spelare och tränare hur mycket som helst utan att oroa supportrarna, den sortens kontinuitet spelar ingen roll – vurmen för den verkar mest av allt vara en uppfinning av tränare som vill behålla jobbet. Det är den andra sortens kontinuitet som betyder något, den om vad klubben står för. Real Madrid kan relatera till det (de gjorde rätt som kickade Capello, av exakt samma skäl), Kalmar FF också. Christian Wilhelmsson berättade för mig om hur Sammy Lee vill förändra ”vad Bolton står för” och kommer att få det tufft.
Allt handlar om olika sorters kontinuitet.
Och det är väl precis samma sak med Lagrell, landslaget och Lagerbäck.
Förbundskaptenens kontrakt går ut efter EM, Sportbladet har redan skrivit att både förbund och förbundskapten vill förlänga det.
Men vad händer sen?
Vad händer när en oerhört framgångsrik förbundskapten, som suttit i ett decennium, försvinner? Hur är det att ta över då?
Jag tog ett snack med den som rimligen borde veta det bäst av alla i hela världen.
Bob Bradley, heter han.
Bradley efter Arena
Han har precis tagit över efter Bruce Arena, mannen som ledde USA från ingenstans till en plats som världsfyra, som coachade dem i en VM-kvart mot Tyskland som de borde vunnit. I fjol avslutades Arenas kontrakt efter tio år. Bradley fick ta över, precis som någon ska ta över efter Lagerbäck.
Hur är det att vara den som tar över?
Bradley vet:
– Det spelar ingen roll om tränaren varit bra, det är ingen garanti för resultat. Vi lärde oss i VM 2002 att om allt stämmer mentalt, om vi är hungriga och har rätt inställning, så kan vi nå vilka framgångar som helst. Och vi lärde oss i VM 2006 att inget fungerar om man tar saker för givet.
Är det, på något plan, alltid bra att få in en ny blick?
– Ja, det kan vara nyttigt. Det här spelet utmanar en varje dag, det är oerhört viktigt att aldrig vara nöjd, att alltid vilja utvecklas.
Bob Bradley funderade lite innan han fortsatte:
– Men… jag tror att kontinuitet i någon form är viktigt. Det gäller att bygga en grund på rätt sätt. Även om en tränare går vidare så kan man fortsätta åt samma håll, men på ett lite annorlunda sätt.
Och det var väl dit jag ville komma. Att den personliga kontinuiteten är rätt ointressant, de små bitarna kan man byta eller ha kvar så länge som den stora kontinuiteten finns kvar.
Jag tror inte på att näste förbundskapten ska heta Zdenek Zeman, vilja spela med trebackslinje och sju anfallare.
Däremot skulle Zeman, när jag tänker på det, nog passa utmärkt i Hammarby.