Bristen på ödmjukhet fällde Pehrsson
Simon Bank om Malmö FF:s skifte
Gammal tränarsanning: Att förlora jobbet är en del av jobbet.
Magnus Pehrsson lämnar Malmö FF med ett guld och två stjärnor, men han lämnar dem också i limbo.
Det skulle ju bli en epok av det här. Vad blir det nu?
Vad är det det heter i Bibeln? ”Slutet på tingens ordning”? Det där om att det finns tecken på att vi befinner oss i de sista av dagar?
Söndagen slutade med att Malmö FF slutsekundsförlorade ett derby mot sitt eget B-lag, på Vångavallen efter att Bonke Innocent kommit in och var… bra.
Det hade gått tre dagar sedan vi satt framför Magnus Pehrsson efter ett haveri till cupfinal, och hörde honom svara på frågor om han kände att han hade Daniel Anderssons och Niclas Carlnéns förtroende.
– Absolut, sa Pehrsson. Jag tror att det är så för en tränare, att den dag man inte har det så får man veta det.
Och nu har han fått veta det.
Brist på ödmjukhet
I det binära förtroendeuniversum som är tränarens (du har det – du har det inte) så har han gått över till den andra sidan. Sparkad. Ut i kylan. Det som kändes otänkbart för två månader sedan och som kändes möjligt för två veckor sedan blev till slut både sannolikt och sant.
Kanske var det till slut också så att bristen på ödmjukhet fällde Magnus Pehrsson. Efter ett eller två misslyckanden kan man väl komma undan med att peka på siffror, hävda att man förtjänade mer, förneka systemfel i sättet att spela.
Men man kan inte göra det hela tiden.
Man kan inte göra det efter en förnedrande cupfinal.
Man kan, för guds och alla änglars skull, inte göra det efter 0–1 mot Trelleborg.
MFF ligger tia i serien för att de förtjänat det, de kraschade i cupen för att de förtjänade det, och Magnus Pehrsson får lämna sitt uppdrag eftersom han i någon mån förtjänar det.
Kravbilden var ju tydlig: han skulle vinna titlar, ta sig ut i Europa och samtidigt slussa in egna produkter i a-laget.
Efter en miss och två dystra prognoser får han inte chansen att ge sig på Europaspel. Spelmässigt har MFF fastnat i låsningar, de har inte lyckats ersätta Anders Christiansen och hans centralegenskaper framför motståndarnas straffområde. De har inte visat särskilt mycket av det utvecklade presspelet som det pratades så mycket om (hur det nu var tänkt att sätta en förstapress med, låt säga, Markus Rosenberg och Carlos Strandberg). Och av och till har det varit parodiskt att se dem försöka bygga spel hemifrån när de helt enkelt inte haft nog med kvalité för det (AIK hemma).
Christiansen-fallet är förstås nyckeln, och även om det så klart inte är enkelt att ersätta den sortens bärande spelare så tycker jag att MFF i alla fall borde försökt. Dels på transfermarknaden, men även med befintlig spelarmaterial.
Lättläst och långsamt
Med Mattias Svanberg, Arnór Traustason och Sören Rieks finns tillräckligt med intressanta, centrerande spelare för att kunna hitta just de där ytorna bakom motståndarnas innermittfält.
Magnus Pehrsson klarade det inte, emellanåt försökte han inte ens. Det blev lättläst, långsamt. Och plötsligt var Markus Rosenberg lagets viktigaste spelare igen, vilket faktiskt inte bara är en hyllning till honom utan lika mycket ett underbetyg till lagbygget.
Till slut framstod Magnus Pehrsson, som hyllas för sin ”professionalism”, mer som en trubbig teknokrat än en visionär tränare.
Till slut stod mäktiga MFF där med Sveriges största kris om halsen.
Frågan är var vi kommer att sortera in den i historieskrivningen framöver. Vi har ju en förmåga att inbilla oss att den här sortens hegemonier ska vara för evigt. Men IFK Göteborg-eran tog slut, AIK-epoken rasade, Djurgårdens dominans kom och gick.
Marginalerna är inte större än att det bara krävs ett par usla spelaraffärer, några skador, lite desperata investeringar och några svaga säsonger för att de andra ska ha kommit ikapp.
Så vart är Malmö FF på väg nu?
Daniel Andersson ska ner på träningsplanen igen, med sin assistenterfarenhet, sina ledaregenskaper, sin pro-licens, sin taktiska skolning och sin medfödda auktoritet. Om vi tänker bort omständigheterna så är det ju faktiskt alldeles fantastiskt roligt att äntligen få se honom i den här rollen.
Att han kliver in redan nu visar hur desperat läget är. Att MFF flaggar för att det eventuellt bara är en temporär lösning visar att det fortfarande finns framtidsfrågor kvar att diskutera.
Just nu vet de inte vem som ska träna laget i höst, hur läget kommer att vara då, eller hur stort ansvar som rimligen ska utkrävas av sportchefen som utformat strategin för säsongen.
De vet bara att Malmö FF ligger tia i serien, och att det helt enkelt inte duger.
Läs Simon Banks granskning om svenska tränarkarusellen som eskalerar här (från aug 2017)