Henrik Rydström: Två fåniga idioter som avskydde varandra
Uppdaterad 2016-09-27 | Publicerad 2015-09-23
Om det finns en spelare i allsvenskan som jag avskytt och som i gengäld avskytt mig är det Andreas Johansson i IFK Norrköping.
Sinnebilden för en idiot.
Han, alltså.
När han spelade i Halmstad var det tjafs och bråk i varenda match och det var på en synnerligen låg nivå.
Då var han central mittfältare och vi hade eviga duster.
HBK var ju det vi i Kalmar FF ville vara, vi pratar 2004, ett etablerat allsvenskt lag som utmanade toppskiktet och plötsligt började vi bli bättre än HBK.
Det retade HBK, som såg den där lillebrorsan plötsligt växa sig starkare.
Rivaliteten mellan klubbarna, rivaliteten mellan Andreas Johansson och mig ökade.
I matcherna var det irriterat och hånfullt gentemot varandra och om HBK gjorde mål på oss kunde Andreas Johansson springa fram till mig och vråla och jag kunde kanske göra något liknande när vi gjorde mål och i bakgrunden hade vi Janne Andersson och Nannes Bergstrands tämligen ansträngda relation.
2007 exploderade det på Örjans Vall när HBK:s Emra Tahirovic slog ut bollen till inkast efter att en av deras spelare fått en smäll.
De blev rasande på mig
Inför den säsongen hade domarna givit oss direktivet att det var domarna som avgjorde om spelet behövde blåsas av. Om ett lag slog ut bollen fick de skylla sig själva, det fanns inga krav på att bollen skulle ges tillbaka till dem. Det tog Nanne fasta på och betonade att vi minsann inte skulle ge tillbaka den om våra motståndare skickade bollen över sidlinjen när de tyckte att spelet skulle avbrytas.
Så Lasse Johansson kastade inkastet till Ari Ferreira. Som tog emot och fick frispark strax utanför HBK:s straffområde. Och på den efterföljande frisparken gjorde vi 1–0.
HBK-spelarna blev tokiga. Janne Andersson blev tokig. Och tyckte att vi hade gjort fel.
Framför allt var HBK-spelarna på mig, det var liksom mitt fel, jag var en idiot, jag var ansvarig för det som skedde och jag började faktiskt vackla lite. Det kändes olustigt att få klä skott för det som vi unisont hade bestämt oss att genomföra.
Nu såg det ut som om det var riktat mot HBK.
Och jag hade nog inte tänkt klart för mig själv. Tyckte jag att det var okej att inte kasta tillbaka bollen? Nja.
Nu fick jag försöka försvara oss. Men kände samtidigt att jag inte ville ha målet.
Jag tror att jag mumlade något om att jag inte tyckte det var okej, men att jag inte hann ingripa. Jag försökte halvskämta genom att svara HBK-spelarna och i synnerhet Andreas Johansson att jag blev smickrad över att de trodde att jag hade ett sådant inflytande att jag dels kunde styra allt som mina spelare gjorde på planen och dels kunde få mål makulerade.
I andra halvlek vände HBK.
Och på något sätt tror jag faktiskt att vi var lättade. Vi kände att det på något sätt hade skapats rättvisa.
Året efter kom vi tillbaka till Örjans Vall och säkrade guldet och det var också, på något sätt, en poetisk rättvisa. När slutsignalen gick och vi jublade över guldet såg jag Andreas Johansson skrika ut sin frustration. Det gjorde ont i honom att just vi, lillebrorsan, använde HBK:s hem som plats för guldfesten.
Hur som helst, det blev kulmen på Andreas Johanssons och min irriterade relation.
Han försvann till Tyskland och jag tyckte det var skönt att slippa idioten.
Sedan kom han tillbaka till allsvenskan. Men till IFK Norrköping. Som Janne Andersson tränade.
Ibland inser man ju saker och ibland inser man ju hur fånig man är. Så inför det första mötet sedan Andreas Johansson återvänt stöter vi på varandra i spelargången på Nya Parken. Vi tittar på varandra. Och båda skrattar. ”Vafan, du är tillbaka, jag som trodde att jag hade sluppit dig för gott!”, säger jag. Och vi omfamnas.
Sedan dess har det varit att nöje att spela mot honom. Han är visserligen sig lik och jag var ju samma idiot som jag alltid var, men vi gav oss inte längre på varandra.
Metamorfosen som han genomgått som spelare i år är fantastisk.
Bytte position – då föll allt på plats
I fjol började han få problem centralt på mittfältet och det var bara en tidsfråga innan Janne Andersson skulle tvingas sätta Andreas Johansson på bänken.
Lösningen, att göra honom till mittback, fick det mesta att falla på plats.
Han fick mer tid med bollen, han fick ännu bättre möjlighet att styra laget, driva på sina spelare och Janne Andersson kunde ha kvar sin förlängda arm på planen.
När IFK Norrköping slog Kalmar FF på Guldfågeln Arena förra veckan var det vackert att se Andreas Johanssons fokusering. Konstant pratade han, konstant instruerade han och när det var avbrott i spelet var inte det en paus, det var snarare ett tillfälle att styra upp laget ännu mer.
Och till det spelar han och hans lag rasande vacker fotboll.
Hade du sagt det till mig 2006, när han mest sparkade ner mig och alla andra som han mötte hade jag trott att du var galen.
Men tiden går och vi förändras.
Och IFK Norrköping och Andreas Johansson har förändrats till något exceptionellt.