Var den inne får nya arenan heta Wittberg Arena

Lasse Sandlin

Dagens enda intressanta fråga efter AIK–Blåvitt 0–1:

Var bollen inne?

Domaren Martin Ingvarsson var 2007 lika osäker som domaren Gottfried Dienst den gången på Wembley 1966 i den engelsk-tyska VM-finalen.

Assiterande domaren Stefan Wittberg från Märsta är däremot ­lika säker som linjemannen Tofiq Bakhramov från Baku var 1966.

Direkt upp med flaggan för mål. Sen mot mittlinjen.

Med tre uddamålssegrar för alla tre guldkandidaterna IFK Göteborg, Djurgårdens IF och Kalmar FF är det status quo (latin för ”oförändrat tillstånd”) i kampen om Lennart Johanssons Pokal.

På sitt sätt skönt att trion hängt av de övriga, nu plötsligt med ett glapp på hela sju poäng mellan trean Kalmar och fyran AIK, efter den tidigare kökkenmöddingen där inget lag vågade gå loss.

På Råsunda totaldominerade AIK matchen – med en magnifik Dulee Johnson som mittfältets gigant – utan att AIK varken lyckas sätta dit ett ledningsmål eller senare en kvittering.

Dels på grund av egen inkompetens men framförallt på grund av den gamle Bengt Anderssons storspel i IFK-målet.

Framförallt är det ett antal räddningar i andra halvlek – Daniel Arnefjord och Khari Stephensons båda volleyskott efter hörnor, Mats Rubarths långskott, Stephensons kanon, som Bengt valde att bara parera, plus Lucas Valdemarins nickstyrning på övertid – som gör att detta i mycket var en match mellan AIK och, just det, Bengt Andersson.

För fjärde matchen i rad höll 42-åringen nollan – i IFK:s 13:e match i rad utan förlust – och totalt har han spikat igen hela tolv gånger på de hitttills 25 omgångarna.

Anonyma hjältar

Så även om det i IFK Göteborg denna kväll fanns mer anonyma hjältar som evighetsmaskinen Stefan Selakovic och den reslige mittbacksislänningen Ragnar Sigurdssson så var de uppenbara hjältarna ändå tre: Andersson i målet, målskytten Mattias Bjärsmyr – och den ende som såg att bollen var inne och dessutom hade makt att bestämma, att det var så.

”Hela bollen ska ligga still” som Bengt Cidden Anderssons härliga och underbart märkliga diktsamling från 1991 heter, men hela bollen ska ju också vara inne – för att målet ska räknas.

Var hela bollen inne?

Det gick faktiskt inte att avgöra varken från pressläktaren eller från tränarposition, och inte blev man särskilt klokare av tv-bilderna senare på kvällen.

Mål-Örlund hävdade dock att han sparkat till bollen innan hela var över linjen – hur han nu kunde se det från sitt grodperspektiv...

Målgörare Bjärsmyr var mer ödmjukt försiktig i sin kommentar, att han absolut inte kunde avgöra hur det var. Klart är i alla fall att ingen av oss drygt 18 500 på Råsunda i detta avgörande ögonblick stod bättre placerad att bedöma dessa kritiska centimetrar än just Stefan Wittberg, 39-åringen från Märsta som gått och viftat utmed allsvenska kritlinjer sedan 1994.

Alltså köper jag hans åsikt: bollen VAR inne.

Därmed är vi inne på den teori som Simon Bank, min snabbtänkte bänkgranne och kollega, omedelbart lanserar:

– OM nu detta var guldmålet, så måste­ ­Göteborgs nya arena döpas till Stefan Wittberg Arena...

Glöm alltså Gunnar Gren Arena, Swedbank Arena eller vad som kan vara aktuellt för det bygge som pågår och som ska vara klart nästa år!

Vi går på den azerbadjanska linjen och hamnar åter i krönikans ingress; hos Tofiq Bakhramov.

Mycket till för Kalmar

Tofiq Bakhramov Milli, Azerbajdzjans nationalstadion i Baku, är förmodligen det enda fotbollsstadion i hela världen som fått namn efter en linjeman.

Det var mustaschmannen Bakhramov som 1966 godkände fotbollshistoriens mest omdiskuterade mål: Geoff Hursts skott i förlängningen till 3–2 för England, ribba ned på mållinjen – ”innanför”, avgjorde Bakhramov.

Tre lag nu nästan på linje, och det ska naturligtvis mycket till för att Kalmar ska gå förbi. Till tröst för smålänningarna presenterar jag läget 1968, i tidernas hårdaste slutstrid. Då gick just tredjelaget, ett småländskt, förbi både ledarlaget och tvåan Djurgården...