”Jag ser fram emot ett spännande år”

För första gången på tre år startar allsvenskan om med liv på läktarna.
 
Simon Bank och Anders Deros har rest genom ett Sverige som längtat.

Vad är supporterkultur?

Bengaler på ståplats, bortaföljen, koreografier, sång? Jo, men det pratar vi alltid om.

Kultur är också en 93-åring som följt sin klubb i 80 år, en farmor som ska se sitt barnbarn debutera i allsvenskan, en liten grabb som går på Häcken med pappa efter ett cancerhelvete, en änka som är tillbaka på Gamla Ullevi och hör sången om en make som är borta men aldrig försvunnit.

• Ing-Marie, 75, Värnamo

”Så länge som hon klarar att stå på benen får hon stå. Sen kan hon sitta…”

 
Att det inte gick att göra sig av med den var en sak. Frågan var vad i hela världen hon skulle göra av den: en gammal, sliten islandströja med nummer och Öster-emblemet på, en artefakt från en annan tid och värld som legat undanskuffad högst upp i en garderob.

Det hade gått ett halvt sekel sedan Roland Winsth var med i den unika upplagan av ett småländskt kompisgäng som gick upp i allsvenskan bara för att vinna den på första försöket. Roland var borta, men tröjan fanns kvar, och plötsligt blev det självklart för Ing-Marie Winsth vad hon skulle göra av den. En julklapp, till någon som skulle förstå.

– Jag kunde inte slänga den, så Freddy fick den. Det var klart att han skulle ha den. Han öppnade, och så såg jag att han började gråta.

Klart att han fattade.

Freddy Winsth slinker in på kort farmorsbesök i glappet mellan två försäsongspass, det har gått ett par dagar sedan IFK Värnamo åkt ur cupen mot Malmö FF (”Jag lärde mig mer på en halvlek än jag lärt mig på flera år”) och han sprudlar av ett slags förväntansfull energi.

Freddy är backen som blev kvar när kompisarna blev proffs och landslagsspelare, för att i stället bli lagkapten i sitt älskade IFK Värnamo. Ett strävsamt fotbollsliv med fötterna fastgjutna i marken. Jobb som säljare på dagarna, hyfsad fotboll efter det.

Tills IFK Värnamo plötsligt exploderade.

Seriesegrare i division ett 2020, seriesegrare i superettan 2021, och nu ska han möta IFK Göteborg i allsvenskan, som allsvensk debutant vid 31 års ålder.

– Jag har tänkt mycket på det, säger han. Någonstans tycker jag ändå att jag levt det perfekta livet. Jag har spelat fotboll på hög nivå, jag har haft ett underbart jobb vid sidan om, jag har haft familj och vänner nära. Jag har inte lyckats på den allra högsta nivån, men jag har ändå tagit mig till allsvenskan med min moderförening. Samtidigt som jag haft ett rikt liv vid sidan. Det tycker jag är rätt stort.

Freddy drar iväg för dagens andra träning, hans farmor slår sig ner i en fåtölj i sitt ljusa, vackra hus nere vid Hindsens strand. Det är en av de första riktigt fina vårdagarna. Solen står högt över isen, småfåglar trängs vid ett fågelbord och den 20-åriga huskatten Tassan stryker runt med släpiga steg. Idyllen är sin egen lilla reklamfilm för Värnamo.

Ing-Marie pekar ut över sjön.

– Du ser Simon Therns hus rakt över där borta. På kvällen ser jag när de tänder lamporna där. Simon och Freddy har alltid haft en fin relation, det har de fortfarande.

Vi pratar om Jonas Thern och Simon, om Viktor Claesson som visst är hemma och tränar med grabbarna igen. Vi pratar om en sport som på något vis ofrånkomligt ramat in ett helt liv.

Ing-Marie säger att hennes pappa ”inte kunde stava till fotboll”, men att det var annorlunda med mamma.

– Jag fick åka på pakethållaren när hon åkte till matcherna i byarna runt Lenhovda.

Sedan träffade hon Roland, på logdans. Hon var fjorton då, det blev fotboll då. Guldåret i Öster, symöten med de andra spelarfruarna, stjärnan Tommy Svensson som kom hem från en landslagssamling och gav henne ett par fina, röda Adidasskor med vita ränder i present.

1969 tog fotbollen hela den unga familjen hit, till Värnamo och till IFK.

– Roland var utbildad golvläggare, IFK lockade med att han skulle få starta företag och samtidigt spela fotboll. Året efter flyttade hela familjen hit, sedan dess har vi bott här. Han spelade fotboll och la golv, jag var hemmafru och stod i affären mellan fyra och sex.

De jobbade och stretade, gick på match, uppfostrade barn, följde med på sonen Olas matcher, sedan på Freddys.

Någonstans är det den perfekta berättelsen om strävsam, svensk småstadsfotboll. En fotbollssläkt med djupa anor, en farfar som blivit svensk mästare som nykomling, en engagerad farmor och pappa, ett liv för och i sporten. Nyförvärven som kom till IFK fick bo hemma hos familjen Winsth, både Roland och Ola engagerade sig som ledare i klubben, Ing-Marie började stå i entrén på Finnvedsvallen och riva biljetter, för att sedan smita upp på ståplats och heja på IFK.

De två senaste åren har varit en dröm som ingen ens vågat drömma.

Men då fick Ing-Marie inte längre vara med.

Den 23 mars 2020 somnade hennes Roland in. Kistan smyckad i blått och vitt, minnesgåvor till IFK.

– Han hade blivit dement, det kom gradvis de sista tio åren.

Tuffa år?

– Uschiamej. Det önskar man ingen. Vi levde ett helt liv tillsammans. Han tappade helt sin integritet, det blir en personlighetsförändring. Det är en märklig sjukdom. Han var ju golvläggare, jag tänker att det kan hänga ihop med kontaktlimmet eller den där starka lacken de använde.

– Han fick en stroke och låg i fem dagar, vi var förberedda på att det kunde bli så. Han kände igen mig när jag kom och hälsade på mot slutet, men inte det allra sista. Jag klarade inte att ta hand om honom själv till slut, jag försökte så länge. Det är jobbigt för alla. Både Ola och Freddy hade ont av den där personlighetsförändringen, men han sken upp när de kom och hälsade på.

– Jag är en positiv människa. Rolands sjukdom var så långsam, det fanns ingen återvändo och jag visste hur det skulle sluta. Men jag var låst också, allt var så oberäkneligt.

Ing-Marie skildrar kombinationen av sorg och en form av frihet som är vanlig hos den som förlorat en älskad livskamrat som också blivit ett betungande ansvar, en patient. Exakt där den resan tog slut tog en ny begränsning vid: Covid.

IFK vann och vann, Freddy var kapten och nyckelspelare, men Ing-Maries plats på ståplats fick stå tom.

– Det har varit så jobbigt. Man har inte kunnat se matcher live, och det går inte att jämföra tv med att vara på plats, eller att åka på bortamatcher.

Matchritualerna – jobbet i vändkorset före, det okontrollerade hejandet på ståplats, lagmössa och -halsduk på – har blivit en guldkant på livet som hon helt enkelt inte vill vara utan. Under pandemin fanns inget alternativ.

Ing-Marie Winsth är den där sortens 75-åring som får en att se fram emot att vara 75. Hon spelar golf, har vänner, älskar att gå på dans nere på Gummifabriken i Värnamo, ser fram emot hyllningskonserten för Thorleifs (”han var från Rolands hemtrakter”) och unnar sig ett litet glas gott när tillfället kräver det. Mycket liv, ett rikt liv. Pandemin fick det bara att se lite mindre ut.

– Jag har inte varit så himla rädd av mig, vi har en syjunta med väninnor som träffats under tiden. Men jag har inte varit på någonting, jag gillar att gå på musikkonserter, eller att gå ut och äta. Allt det försvann, säger hon.

– Man har väl känt sig ensam och så där. Jag har bra kontakt med grannarna, men det har blivit mindre av allt. Man har fått träffas utomhus.

Ett undantag från regeln fick det bli: När IFK spelade fick grannarna se till att slå sig ner inomhus, i tv-soffan.

Anneli, grannen närmast (barnbarnet Tilda står i mål i U17-landslaget), hade hon inte umgåtts med så mycket tidigare, men nu såg de till att få ett gemensamt intresse.

– Varje match nu när jag inte fick gå så träffades vi här. Jag hade Discovery, och då träffades vi och laddade upp ihop. Åt god mat, umgicks. Det var fest varje match. Hon var inte så intresserad i början, men det blev hon. Vi har fått en jättefin kontakt genom det.

Det var roligt. Det var bara inte lika kul som att vara på ståplats.

Året i division ett missade hon helt, halva succéåret i superettan också. När väl den allsvenska biljetten säkrades runt allhelgonahelgen i höstas såg Ing-Marie till att gå till Rolands grav för att berätta om det och hänga en klubbhalsduk vid stenen.

Deras barnbarn ska leda deras klubb in i allsvenskan nu, en ofantligt stolt farmor kommer att smita in på ståplats för att se varenda sekund.

– Jo… så länge som hon klarar att stå på benen får hon stå. Sen kan hon sitta…

– Jag måste stå. På slutet hade jag svårt att sitta med Roland, som ju var tvungen att sitta. Jag vill inte stå i klacken, men lite vid sidan om, det är mer känsla i det. Jag vill vara med i matchen!

Ing-Marie skrattar. För första gången på tre år kommer hon att kunna se IFK Värnamos hemmapremiär på plats, de två åren hon missat har varit de bästa i föreningens historia. En småländsk klubb som går rakt igenom näst högsta serien och upp i allsvenskan, det har inte hänt… sedan Öster gjorde det för 55 år sedan.

– De har gjort en otrolig resa. Jag sa det till Freddy, att han gjort precis samma sak som farfar gjorde. Han hade inte tänkt på det, men jag hade det.

• Gert, 93, Varberg

Fyra generationer Nejle går på Påskbergsvallen när Bois spelar

 
Du har väntat så länge på just den här dan? Det är skönt att den äntligen kommer?

Tja, det är väl relativt, tänker jag.

Det börjar mörkna över det imposanta Adamssonska huset vid Varbergs torg när vi tar trapporna upp. Huset har snart 160 år på nacken, ingen har bott här lika länge som Gert Nelje. Den pensionerade tandläkaren har till och med skrivit en bok om husets historia.

När jag växte upp var det svårt att se på Varberg som en fotbollsstad. Varbergs Gif var inte bra, Bois var kass. Fotboll var något som fanns i Halmstad och Borås, i Varberg kunde man bada och bli lite för full på somrarna.

För Gert Nelje var det inte så.

– Fotboll har alltid varit stort för mig. Intresset har alltid funnits. Fotbollen var stor här på 30-talet, när Bois var framgångsrikt, och de har alltid varit laget man hållit på här. Publikrekordet är från 1939 (5 197), då spelade de i gamla division två och det var match mot Göteborgs-kamraterna. Mina föräldrar var inte alls intresserade, men den matchen skulle alla se.

Bois förlorade, och Gert var förlorad. Han var elva år, världen var på väg in i ett världskrig, och han hade varit på Påskbergsvallen och sett på fotboll. 2022 handlar nyheterna också om ett hotande världskrig, 83 år har gått och varenda dag som gått har Gert Nelje vaknat och somnat på precis samma sätt:

Som boisare.

– Jag kan dö med gott samvete, det känns faktiskt så, säger han.

– Jag har hittat på en massa grejer. Jag har åkt 31 Vasalopp, sprungit maraton, ett år cyklade jag från Pajala till Varberg. Jag har varit uppe på Kebnekaise och Kilimanjaro, varit i Moskva och Murmansk och kört runt hela Island i en liten husbil. En sommar under Tito-tiden var jag på arbetsläger i Bosnien och byggde järnväg till Banja Luka. Jag har levt ett väldigt rikt liv.

Du har sett en del?

– Jo, det har jag. Och så har vi fått två så snälla barn också. Det gör att man kan känna sig trygg med att dö, jag känner ingen rädsla för det.

Vad tänkte du när pandemin kom?

– Jag trodde inte att det skulle vara något allvarligt, absolut inte. Men det här kommer att stå i historieböckerna, vi har inte varit med om något liknande. Man har fått tänka på ett annat sätt. Vi har varit med i föreningar och så, men det blev ingenting alls. Och nu börjar vi bli för gamla. Vänta inte med att göra saker tills du blir över 90, för då är det svårt. Men mellan 80 och 90 var det ganska fina år, det tycker jag i alla fall att det var. Min hustru är ett år äldre än jag, det här har tagit väldigt hårt på henne. Hon opererade sig för några dagar sedan bara.

Det dröjde 81 år innan Gert Nelje skulle få se sitt lag spela allsvensk premiär på Påskbergsvallen.

Och då fick han inte ens gå dit.

Det här blir din första premiär?

– Ja, så blir det.

Det tog tid?

– Det får man säga. Men jag ser fram emot ett spännande år. Jag tycker att det är en rikedom att ha det, att leva med i fotbollen. Det ger så mycket. Jag blir förvånad över mig själv… när Bois gör mål, hur glad jag kan bli. Det är lite okontrollerat nästan.

Sonen Stephan sitter bredvid och berättar om en pappa som blivit mer och mer intresserad ju mer åren gått. På 60-talet gick de tillsammans på Vallen och såg på Bois, sedan spelade Stephan själv i klubben, och led under de där åren när Bois spelade division fyra-fotboll och inte ens var bäst i stan längre.

Han vänder sig till en gammal men oerhört vital pappa för att sätta ord på ett gemensamt fotbollsliv:

– Du har alltid gillat fotboll, men de senaste tio åren har det blivit mer. Redan på måndag börjar du prata om matchen som är på helgen.

Det är ingen kärlek man tar lätt på. När Bois var i total kris för sex år sedan bad de supportrarna att skänka pengar för att täcka ett akut ekonomiskt underskott, femtio stycken skickade in tjugotusen kronor var och blev hedersmedlemmar. För familjen Nelje var det liksom ingen tvekan. Som tack för hjälpen fick de en fast plats på läktaren, och erbjudanden om att vara med på samlingar före hemmamatcherna.

– Vi äter en baguette eller något, och får lyssna när Jocke Persson pratar inför matchen. Han har verkligen lyft intresset, fört in ett nytt tänkande i klubben. Vi är väl en tjugo stycken eller så på de där samlingarna, säger Gert.

När allt vände så vände det snabbt.

Ett par år efter krisen kvitterade Bois ut en allsvensk biljett.

– Och då var läktarna stängda. Om de hade åkt ut direkt så hade ingen fått se dem spela allsvenskt, så vi var ett par stycken som tog stegar och tittade över staketet. Vi kände att vi måste ha sett dem, säger Stephan.

Det är som med trädet som faller i skogen? Om ett fotbollslag spelar allsvenskt och ingen har sett det – har det hänt då?

– Haha. Precis!

Nu är det inte ovanligt att fyra generationer Nejle går på Påskbergsvallen när Bois spelar. De sitter tillsammans, i grönsvart, en 93-åring med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

– Vi går på alla matcher, säger Gert. Även när det är kallt och blåsigt. Bortamatcherna ser vi här hemma. Och äter Sia-glass.

Han fick en ny hjärtklaff för tolv år sedan, den har gjort sitt nu och ska bytas ut. Han säger att hans mål är att leva tillräckligt länge för att få se Varbergstunneln som sprängs fram under stan ska bli klar, och det är svårt att tänka sig att det inte ska bli så.

Han levde ju länge nog för att få se Bois spela allsvenskt. Nu ska han för första gången få gå till en hemmapremiär.

– Det är en stolthet. Det sätter Varberg på kartan.

Stephan fyller i:

– Det är här vi har våra rötter, Påskbergsvallen har jag varit på sedan jag var liten, och nu spelar Bois i allsvenskan. Det blir inte större än så. Ibland kan jag känna att ”det kan inte vara sant”.

De har väntat så länge på just den här dan. Tänk att den kom.

– Det blir så emotionellt. Jag sitter där, med pappa på ena sidan och (Bois-legendaren) Glenn Martinsson på den andra. Och om Bois gör mål så sitter båda två med tårar i ögonen. Det är helt otroligt att få vara med om det.

• Richard, 36, och Leon, 7, Älvängen

”Det är fantastiskt vad en klubb kan göra om de vill”

 
Ingen anledning att linda in sanningen. Richard Johansson gör det inte heller.

– Det handlade om att överleva, för hela familjen.

Vi sitter bland halvpackade flyttkartonger i en villa utanför Göteborg, mitt i en konstant rörelse av barn, vuxna, bollar och en väldigt sällskapssjuk hund som heter Frank. Treårige Billy tigger godis, nioåriga Isabelle kommer hem med en kompis, sjuårige Leon leker med en boll och sjunger ramsor om Leo Messi. Det är den sorts kontrollerat kaos som alla småbarnsföräldrar kan känna igen sig i, mitt-i-veckan-normalitet mitt i livet.

Och inget av det har varit självklart här. Inte normaliteten, inte leken, inte livet.

Richard Johansson har levt ett helt liv med fotbollen, med träningsläger, omklädningsrum, tre-fyra-fem fotbollskvällar i veckan. Han var målvakt, lite för kort för att nå längre än division två, men konstant förälskad i allt som idrottsgemenskapen hade att ge.

– Jag har alltid haft otroligt engagerade föräldrar, i all idrott. Min farfar var lagkapten i Frölunda hockey, det har alltid gett mig väldigt mycket, fostran genom idrotten. Det är därför jag vill engagera mina barn i idrotten, och vara lika närvarande som mina föräldrar var. Jag vill också sova på en luftmadrass på ett läger, eller bara sitta i klubbstugan och dricka kaffe och prata, säger han.

En vanlig pappadröm: Tänk att få ge tillbaka det man fick. Tänk att gå på match med sin lille grabb, kanske bli hans tränare, ha fotbollen ihop.

Och plötsligt handlade allt om att överleva.

Den 1 november 2018 kom beskedet att storasyster Isabelle, sex år då, drabbats av akut lymfatisk leukemi. Cancer. Dagen efter föddes lillebror Billy. Det där livet de skulle bygga ihop i drömvillan i Älvängen fick vänta, det nya livet var uppdelat mellan cytostatikabehandlingar och lekterapi på en barnavdelning på Östra sjukhuset – och spädbarnsskötsel på hemmaplan.

Dödsångest, sorg, sömnbrist, bäbisskrik. Och i mitten stod en fyraårig mellanbrorsa som ville leka.

– Det som var jobbigast för Leon var att vi var separerade, att vi inte var tillsammans. I början låg vi ju inne hela tiden, det var alltid en förälder som inte var hemma, som var med Isabelle. När vi väl var hemma försökte vi ta en dag i veckan när vi åkte i väg med Leon, säger mamma Angelica.

Familjen valde tidigt att vara offentliga och öppna med sin kamp, de startade insamlingar tillsammans med barncancerfonden, dokumenterade och berättade om Isabelles liv med cancer.

– Hon har varit riktigt sjuk, med stora infektioner, och det är oftast det som gör att barn med leukemi inte klarar sig, att immunförsvaret trycks ner tills man inte orkar. Då räcker det med en lunginflammation. Men vi har haft tur, det har gått bra från dag ett egentligen, säger Richard.

De var på väg ut på andra sidan, behandlingen bar åt rätt håll, Isabelle kunde börja skolan och Leon har börjat brottas i Alet och spela fotboll i Älvängen. Billy gick från att vara bäbis till att bli en liten kille med sovnätter och spring i benen, redo för förskolan. Familjen hade börjat hitta sina rutiner, och Richard längtade till andningshålet det skulle innebära att ta med sig Leon på fotbollsmatcher.

Det var vår på gång, 2020. Och det kom nyheter om ett virus som spreds snabbt i Kina.

– Jag trodde inte att det skulle komma hit, att det bara var några fall där borta. Men redan i mars sa läkarna till, de visste inte hur barnen skulle reagera om de fick corona. Vi var hemma i tio månader, alla fem. Det var hemskt. Man trampar på varandra, barnen bråkade, vi fick ju aldrig vara ifrån varandra.

Men det handlade om att överleva.

– Det var tråkigt att bara vara hemma, säger Leon.

I stället för att gå i förskoleklass och gå på träningar fick han och familjen sy ihop sitt liv i en skyddad bubbla, med minimal kontakt med världen utanför.

– Man kunde inte göra så jäkla mycket, säger Richard. Inte gå på fotboll, inte käka på restaurang, sånt som vi brukade vara ganska duktiga på att hitta på. Vi var i princip bara hemma. Vi fick umgås med de allra närmaste, vi kunde inte hänga med andra barn eller andra familjer. Leon var ledsen över att vi inte kunde gå på fotboll, eller göra de saker vi brukade göra. Att han inte fick samma engagemang.

Drömmen om att ta sin grabb i handen och gå på match ihop fick ligga på is.

Dagar kom och dagar gick, veckor och månader också. När pandemin började släppa greppet kom ett personligt skrivet brev från BK Häcken, som engagerat sig i Isabelles kamp mot cancern. De skrev till Leon.

– De skrev att de tyckte att det var tråkigt att han inte kunde komma på deras matcher. Det var så fint, de hade inte behövt göra det. I sådana här sammanhang brukar det alltid vara Isabelle som hamnar i centrum, men de såg Leon också, säger Angelica.

När ni väl kunde besöka Häcken, märkte ni att det betydde något för honom?

Richard väntar inte ens in slutet på frågan innan han svarar.

– Jättemycket. Jättemycket! De fixade biljetter, vi fick gå dit och äta middag, han fick träffa spelarna i laget. Killarna i laget kom fram och snackade med honom, han fick hänga med Faltsetas och Abrahamsson och Leo Bengtsson, och en tröja med hans namn hängde i omklädningsrummet. Jag blev så rörd, det betydde otroligt mycket.

För Richard var relationen till Häcken inte ny, han gick på matcherna även tidigare, gillade deras sätt att spela fotboll efter marken.

– Jag är ju från Hisingen, så jag har absolut gått på deras matcher förut. Men inte på samma sätt som nu.

Angelica fyller i:

– Det är fantastiskt vad en klubb kan göra om de vill.

Leon visar en dribbling, han är vänsterfotad och teknisk, och en ganska tidstypisk sjuårig fotbollskille. När Messi lämnade Barcelona grät han, när han berättat att pappa lovat att de ska kolla på PSG tillsammans strålar han. Men han har ett svenskt favoritlag också. Och det är inte IFK Göteborg.

– Blåvit suger! konstaterar han.

Pappa kramar om honom, förklarar pedagogiskt och med kärlek i rösten att ”vad har vi sagt om att ’hata’? Det gör man inte, eller hur”. Flyttkartongerna står där de står, drömhuset blev ett hus att överleva i, snart ska Angelica och Richard flytta isär. Enligt Richard slutar mer än varannan relation där ett barn fått en leukemidiagnos i skilsmässa.

– Vi har kommit tillbaka till vårt tidigare liv så långt det är möjligt, säger Angelica. Men vi är inte samma personer som vi var förut. Före. Både jag och Richard upplever oss som mycket tröttare, stresskänsligare, och det kommer vi nog aldrig att komma ifrån.

Nu väntar ett nytt liv, med nya utmaningar. Och med nya matcher, som ett andningshål för en pappa och en pojke som fått kämpa hårt. Leon brukar vara engagerad på läktaren, prata mycket om Häckens spelare, vara ganska irriterad på domarna som dömer dem. Richard pratar om deras matchrutiner, att gå på McDonald’s eller arenarestaurangen före avspark, köpa popcorn och dricka när de kommit in.

Isabelle är frisk, Leon har vunnit sin första brottningscup, våren och fotbollssäsongen är på väg. Richard säger att Häcken brukar förlora matcher de egentligen borde vinna, att det är lite för mycket höga berg och djupa dalar för att de ska kunna utmana på allvar.

Men han och Leon kommer i alla fall att kunna vara där när de spelar.

– Ibland tänkte man att det inte skulle gå, men det gör ju det. Det har varit skittungt, dels att vara hemma, dels att veta att allt kan gå åt helvete. Men vi löste det, någonstans.

• Solveig, 84, Hönö

”Det har varit mitt liv i så många år. Så jag kommer att fortsätta heja på Blåvitt”

 
Jag har inte kunnat låta bli att återvända till det flera gånger, det där som Bertil ”Bebben” Johansson sa i den där intervjun när Gamla Ullevi skulle invigas. Jag har hängt kvar i det eftersom det är den mest exakta beskrivningen av vad en relation till en fotbollsförening, en kamratförening, kan vara.

Han var gammal, Bebben. Han såg inte längre, hörde dåligt, vännerna hade börjat försvinna.

– Man vet inte, sa han. Nästa dag är det min tur. Så lätt é det alltså.

Och så la han till:

– Men… Blåvitt får aldrig dö.

Sedan blev det hans tur. Den 5 maj i fjol somnade Bebben in, så lätt var det alltså. Nu sitter jag vid ett fint dukat bord (kaffe, finmackor, vaniljhjärtan) i ett hus på Hönö och skäms lite över minnesorden jag och många andra skrev när en av IFK Göteborgs största gick bort.

Vi var många som kunde sörja Bebben som ikon och bild. Men mitt emot mig sitter en fascinerande, elegant 84-årig kvinna som sörjer sin Bertil.

– Det är först kanske nu det senaste som jag har börjat fatta att han inte sitter i sin fåtölj. Det har tagit ett bra tag faktiskt. Jag hann inte tänka på mig själv, hann inte tänka över huvud taget. Nu börjar jag fatta att han inte kommer tillbaka. Jag hoppas att han har det bra.

Det har alltid varit idrott för Solveig Johansson, ända sedan hon började spela handboll i Redbergslids IK som trettonåring. På söndagarna gick hon med pappa och tittade när Sävedalen spelade fotboll. Det var inte så populärt i alla läger, eftersom matcherna krockade med gudstjänsterna, men det fick vara som det ville med det.

– Bertil spelade ju då. Jag gick för att se honom. Sedan skulle vi ha en fest i RIK-stugan, och jag ringde och frågade Bertil om han ville följa med. Efter det började vi träffas.

– Det har alltid varit idrott för oss. Det är klart, det är tur att jag varit så intresserad egentligen.

Solveig har gått på fotboll sedan 1954, på fler matcher än någon kan räkna. Hon såg matcher när Bebben spelade, hon såg matcher tillsammans med Bebben på läktaren, de såg matcher på tv, och de slutade aldrig att se på IFK Göteborg.

När Bertil drabbades av Bechterews, en reumatisk sjukdom, och synen försvann, gick de på fotboll ändå. Solveig satt bredvid och refererade matcherna.

Jag har funderat på det – varför gick han på Ullevi när han ändå inte kunde se?

– För känslan och atmosfären, det var alltid folk där. Det kom alltid fram gamla fotbollsspelare och tränare och pratade. Han älskade det, att vara en del av det, det var viktigt för Bertil. Han var egentligen en väldigt blyg människa. Det var genom fotbollen han levde ut.

Solveig nickar mot ett foto på en byrå, Bertil med det omisskännliga, luriga Bebben-pliret i blicken.

– Jag berättar fortfarande för honom om matcherna. Ibland säger jag att ”du kan väl svara i alla fall”. Men det gör han inte. Han är bortskämd på det viset.

Det har snart gått ett år sedan Bertil försvann. 65 års närvaro är borta.

Hur har det varit?

– Det har gått bra. Jag är social, jag har många väninnor som är ensamma och tycker allt är så himla tråkigt. Men det är olika situationer när folk dör. Jag hade skött Bertil i så många år, ska jag vara ärlig så var jag trött. Det var kanske den reaktionen jag fick, att jag kopplade av. Jag behövde inte längre vakna på natten och vara rädd att han var på väg någonstans.

– Folk tror inte att man är klok om man säger det.

Man måste väl få säga så?

– Ja, det är ju att vara ärlig. Jag trodde inte att han skulle gå bort ändå, trots att man inte kunde vara säker på att han skulle klara den där sista operationen de gjorde, efter att han ramlat. Men ändå så tänkte jag inte så.

Solveig berättar ärligt, som man bara kan göra när det inte finns något att gömma. Hennes kärlek till Bertil är liksom inget som går att ifrågasätta, den finns i varje ord hon säger, men de sista åren var tuffa för dem.

Bebben själv kunde hantera att synen försvann, han kunde ta att hörseln blev sämre. Men när fotbollen och människorna försvann var det något som gick sönder i honom.

När pandemin kom kunde de inte röra sig som förr, de kunde inte träffa folk som de brukade. Och de kunde inte gå på Blåvitt.

– Vi var ju isolerade. Jag hade det kanske inte så jobbigt, i och med att jag både ser och hör, men Bertil såg inte och hörde dåligt. Han kunde inte riktigt föreställa sig hur det var. Sen fick vi sprutorna, och då sa jag till Bertil att ”nu kan du snart gå till tappen och spela på hästarna och tipset igen, och träffa gubbarna”. Men då gick han och ramlade, så det blev inget. Och det blev ingen mer fotboll heller.

– Han upplevde det nog som väldigt jobbigt, mer än jag trodde. Just det här att ingen kom. Han fick inte gå ut, och kunde inte ta till sig det riktigt. Han som var så social. Jag såg på honom när han satt här. Det klingade av allt i honom. Han blev tyst. Den sista tiden var han tillbaka till Sävedalen, det hände väl något i huvudet. Han satt och sa ”nu ska vi spela kort”, och jag förstod att han flyttats tillbaka till när de spelade kort i Boa i Sävedalen förr. Jag visste inte hur jag skulle tackla det riktigt.

Vad kunde ni ha för umgänge?

– Gunro (Lindberg, legendarisk målvakt i IFK på 60-talet, som gick bort i höstas) och hans Anne kom hit ibland. Vi kunde sitta utspridda. Då pratade de fotboll.

– Världen blev så väldigt trång för Bertil. Han var van vid att träffa Knippla-gubbarna, att spela, sen blev det ingenting. Det var inte många som ringde heller, jag tror inte att män gör det. Vi pratar nog mer. Anne och jag ringer varje morgon, vi har sagt att vi ska göra det, för nu är vi ensamma båda två. Det är skönt att ha den förbindelsen. Vi hade bröllopsdag i måndags båda två, vi gifte oss 1959, den 7 mars. Precis samma dag, fast vi aldrig hade träffats, det var konstigt.

Nu fylls dagarna med umgänge, med symöten och basarer i kyrkan och sport och nyheter på tv. Bebben är borta, men Blåvitt finns kvar.

Vad var Blåvitt för er?

– Inte lika mycket för mig som för honom. Ibland kunde jag titta på Häcken och tycka att de spelade bra, då sa han ”du är inte blåvit!”. Där gick gränsen.

När Bebben hyllades inför tomma läktare på ett derby mot Häcken dagarna efter att han gått bort var Solveig där, när restriktionerna lättade efter sommaren kom hon tillbaka. Klubben har fortfarande kvar de två reserverade sittplatser där Bertil och Solveig brukade sitta tillsammans.

– Det var tråkigt när man inte kunde gå. Sedan kunde jag gå lite i höstas, men det kunde inte han. Då fanns han inte längre.

Hur var det att komma dit och se Bertils tomma stol?

– Det var konstigt. Det är konstigt. Och när de sjunger om honom… det är fint, men det känns lite i kroppen ändå. När de ropar hans namn. De vet ju egentligen inte vem han är, de som står där och sjunger.

De ska minnas Bebben Johansson, i alla sina dar. Jag tror att de, vi, menar något helt annat. Vi menar att vi ska minnas vad en fotbollsklubb kan vara, vad den gemenskapen och tillhörigheten kan vara.

Här sitter vi och pratar om något annat, men samma.

Solen sjunker över ön, det börjar bita lite i vinden. Solveig kommer att minnas Bertil Johansson i alla sina dar, hon visar bilderna av honom, berättar om en bok som ska skrivas om honom, om pärmen med urklipp som finns kvar som en skattgömma, om importstoppet på 50-talet som gjorde att proffskarriären i Italien aldrig blev av (”Men jag tror inte att han hade trivts. Han var så hemkär”), om barnbarnen som spelar fotboll.

Och så pratar vi om säsongen, om hur det ska bli att gå på Gamla Ullevi igen, till människorna och myllret. Solveig längtar dit.

– Ja, det gör jag. Det ska bli så roligt. Jag kommer ut, ser folk, alltid kan jag prata med någon.

– Jag kan inte sluta med det, det har varit mitt liv i så många år. Så jag kommer att fortsätta med det. Jag ska heja på Blåvitt.